En dag på Parkbion   

    Minnesglimt av Malte Ellström

   Den här morgonen vaknade jag av att solen stack mig i ögonen, utvilad men sommarlovslat. Det var augusti och vädret hade varit fint i flera dagar, så där fint som det bara kan vara i barndomens somrar. När jag fick mjölk och smörgås i köket, berättade mamma att farfar hade blivit sämre. Han låg hemma hos min faster i Strängnäs med skador efter en bilolycka. Jag tänkte på att det var länge sedan jag var hos honom i snickarverkstan. Det var en särskild lukt där från limpannan som alltid stod på kok i sitt vattenbad och det var spännande att få 'hjälpa till' att göra stolar, bord och byråer. Han var möbelsnickare. Han hade redan 1917 tillsammans med min pappa, Emil, startat biograf i Ljusdal och levde nu delvis på det.

   Ove och jag skulle som vanligt till Älvbadet och vi hade smörgåsar och femtio öre i bagaget. Vi gick ner till bryggan vid Kyrksjön och tog båten över.

   Flottningssäsongen var över och det fanns inget timmer i älven. Vi tänkte tillbaka på vårens äventyr då vi byggt flottar av ilandflutna stockar och dykt efter musslor i Grovan. Nu var det lågvatten i älven och det var förbud på att dyka från tremeters trampolinen. Trots det fina vädret var vattnet ganska kallt men leklusten räckte ändå halva dagen tills vi med våra spinkiga tolvårskroppar stod blåfrusna och skakande i omklädningshytten. Tjugofem öre för en sockerdricka i paviljongen och tjugofem öre för en timme krocket gjorde slut på dagens kapital och det var dags att gå hem.

   När vi gick ut genom Parkens grindar såg vi Parkbion femtio meter till höger. Farfar och pappa och hans bröder hade byggt biografen 1917. Nu, 1938 var biografrörelsen i Ljusdal en angelägenhet för hela släkten, på deltid. Vi såg att dörrarna var öppna på bion och gick dit. Det var min kusin Erik som var där för att plocka papper och byta affischer. Golvet i lokalen bestod av packad jord med ett lager av sand ovanpå, kanske en decimeter tjockt. De flesta choklad- och kolapapper som gårdagens publik hade kastat gick att kratta upp men en del smått blev kvar och måste plockas för hand. Den här dagen var det nytt program, Hattmakarens borg, en engelsk rysare. Jag skulle sälja choklad på kvällen och sedan se filmen.

   Föreställningen skulle börja klockan åtta och jag var där i god tid för att lägga kola, chokladkakor och tablettaskar i lådan som jag skulle ha i en rem över axeln och runt halsen.

De andra var redan där; farbror Kalle som sålde biljetter, farbror Elof som rev dem och Erik som skötte grammofonen. Han hjälpte mig att fylla lådan. En kylig och regnig kväll var det nästan inte lönt att sälja choklad. Folk hade inte bil på den tiden och de flesta kom cyklande eller med båten över sjön, ibland kanske inte mer än femton personer. Den här kvällen skulle det nog komma hundra. Ingen publik hade kommit än så jag gick uppför den smala, branta trappan till maskinrummet. Där stod min bror Bengt och skarvade film. Det luktade starkt av isättika. Det var medlet man limmade ihop filmen med. En normal långfilm var drygt tvåtusen meter lång men när man hämtade den på ilgodset var den förpackad i fem sex rullar som tog en kvart vardera att visa. I biografmaskinen som Bengt hade monterat ner på Fenix och tagit ut till Parkbion gick det att stoppa in stora rullar som tog en halv långfilm. Det första man fick göra när en ny film kom var därför att skarva ihop kvartsrullarna till två stora. När halva filmen var visad blev det en kort paus för rullbyte. Många röksugna välkomnade tillfället att ta sig en rök på plattan utanför bion.

   Nere i salongen var det fortfarande tomt när jag kom ner med lådan på magen. Jag såg på väggarna. De var täckta av papp som var målad i rosa nyanser med pelare och vinrankor här och där. Framme vid duken fanns en kuliss, målad som en röd ridå hållen åt sidorna av förgyllda rep. Under duken fanns en stor högtalare. Nu började folk strömma in. De satte sig i de golvfasta, röda träbänkarna, ungefär som sju meter långa  parkbänkar. Sätena var släta som siden, polerade av tusen bakar som galopperat med Hopalong Cassidy eller oroligt gnussat när Tarzan varit särskilt illa ute.

   En första runda med lådan gav många vinkningar och 'Kom hit'. Försäljningen hade börjat. Det svåraste var när någon kund satt mitt i en fullsatt bänk och man måste tränga sig förbi tio personer för att nå fram. Då var det bra att vara litet spinkig. Klockan började närma sig åtta och jag hörde Elof pingla i koskällan och ropa -Filmen börjar strax- för attt kanske locka några personer från mini-golfbanan.. Några minuter senare började förspelet som var Fox-journalen, den tidens TV-aktuellt. Filmen om hattmakaren var otäck och jag var glad att jag satt med Elof längst bak.

   När filmen var slut väntade jag tills Bengt var klar. Han hade cyklat ut och jag fick åka på pakethållaren. Det kändes tryggt när vi sakta for hemåt i den mörka sensommarkvällen.