Förminska/förstora  texten med Ctr +/-                 

 

  Jonas satt hemma i sin sköna fåtölj och slappade.

 Han tänkte tillbaka på sitt liv som arbetslös. På

chocken när han blev uppsagd. Han. Han som var framåt, lättsam och omtyckt av kamraterna. Han

som hörde till dom som platsade bäst på jobbet.

Men OK, med tio års erfarenhet som inköpare,

 med det kontaktnät han hade, skulle han väl snart få ett nytt jobb. Det blev inte så. Månaderna gick och han sökte jobb både över och under sin kompetens men utan resultat. Han kände sig som en spermie som varje dag tävlade med tio millioner andra  om att nå fram till ägget. Men han kom alltid för sent. Var han verkligen oduglig, utan livskraft?

   En morgon när han vaknade började han

gråta. Det gick inte att hejda och han släppte allt motstånd, lät gråten ta över. Efter en evighet

låg han där tillintetgjord, totalt utmattad. Då, som en rännil som växte till en flod, kom bilder

och intryck upp från hans undermedvetna. Främmande, egendomliga men behagliga. De värmde och lyste och fyllde hans medvetna

jag. Tid och rum försvann.

 

  Jonas vaknade av att någon ruskade om honom.

 Han uppfattade vagt, att det var hans mor.

Hon såg ängslig ut.

  - Jonas, Jonas, vakna, vakna!

  - Jag somnade visst.

  - Somnade! Vi har inte hört av dig på fem dagar. Vi bröt upp dörren, för vi trodde du var död.

  - Fem dagar? Jag vet ingenting. Fem dagar?

  Jonas lyckades avfärda farhågorna från anhöriga som varit oroliga, med att han haft influensa och feber. Jo, han hade hört telefonen men inte tyckt att det var meningsfullt  att stiga upp. Jo, kanske var det en kris men den var över nu och han hade fått jobb och allting var bra. Jo då, han skulle berätta se'n.

    Jonas visste vad som hänt. Både medvetet och intuitivt. Hans vara hade fyllts av en oändlig kunskap. Hans medvetna kände att ett stort vetande fanns som i en bok eller dataminne i hans undermedvetna. Intuitivt visste han att någonting, eller någon?, ockuperat en del av hans hjärna. Var det av godo eller destruktivt?

   Anta att man vet allting om människans historia på jorden och hur allting gått till. Så berättar man det för nå'n, tänkte Jonas. Skulle dom tro en. Nej dom skulle ju tro att man var knasig. Kanske dom skulle ha rätt. Antagligen är jag tokig! Men å andra sidan om man tror man är tokig så är man inte det. Eller om man har sjukdomsinsikt. Det blev för krångligt. Långsamt gick det upp för Jonas att han hade ett ansvar. Hans kunskap var unik. Den fick inte förbli så. Den måste förmedlas. OLLE!

 

 - Det här är allvar förstår du, sade Jonas när han satt på Markurells och åt lunch med Olle. - Jag ska berätta nå't för dig som du kommer att ha svårt för att tro. Men ha lite tålamod.

  - Det är nog bäst att du kommer med en bra förklaring. Du ligger hemma och svälter i en vecka, svarar inte i telefon och skrämmer slag på alla. Du har ju också en fästmö som är bekymrad. Karin. Min syster. Jag hoppas du inte har glömt det.

  - Nej hur skulle jag kunnat det. Men det har hänt en grej med mig. Det är svårt att förklara. Tror du på reinkarnation?

  - Du menar att man återföds som en fluga eller en älg? Nää, det är bara nys.-

  - Du är ju min bäste vän. Om jag säger att jag fått en sorts uppenbarelse, tror du mig då?

  - Fortsätt.

  - Jag låg medvetslös i fem dagar utan att vara sjuk. Jag var bara utmattad och deppig. På en psykisk nollpunkt. Då kom det in i mitt medvetande en kunskap om människans ursprung. Om Platon som skrev om drömlandet Atlantis som låg utanför Gibraltar men sjönk ner i havet i forntiden, förstår du?

  - Jag förstår att du försöker berätta nån'ting. Men jag tror du har fått en chock eller nå't. Det jag vet om Platon är, att jag förlorade hundra pix på den jäveln på Solvalla i våras. Du har ju inte träffat Karin på tio dar nu. Prata med henne. Gå på bio. Försök tänka på annat.

  Jonas blev besviken på Olle. De hade i och för sig aldrig diskuterat livsåskådning. Men han hade i alla fall väntat en viss förståelse eller tolerans.

  Träffen med Karin blev en ännu större besvikelse. Mitt i en mening när han försökte förklara Atlantis' bakgrund sade hon:

- Du har så'n brinnande glänsande blick. Är du säker på att du inte har feber?

  Jonas gick hem med sin brinnande blick, sviken på nytt. Han satte sig i mörkret och slappnade av. Gradvis sänkte han sin medvetandenivå och kunde börja läsa sitt undermedvetna. Tankarna kom. Inte formulerade utan som begrepp. Han kände att människorna på Atlantis var telepatiska. Deras historia var därför aldrig dokumenterad i skrift. Den bevarades i människors minne. Det fåtal människor som överlevde när Atlantis sjönk i havet levde vidare på fastlandet, ofta som barder, medicinmän eller trollkarlar. De förde historien vidare genom muntlig tradition. Ett bevis för detta var de förbluffande samstämmiga legender om syndafloden som fanns i folkmedvetandet på båda sidor om Atlanten, från sumerer i Mesopotamien till azteker i Mexiko. Den som berättade inom Jonas kallade sig Aldis. Genom tidernas lopp hade han ibland svårt att hitta människor som hade förmågan att lagra hans kunskap och komplettera den. Vissa perioder hade minnet förvarats av människor som hade en mycket subjektiv uppfattning av omvärlden.

     Plötslig upptäckte Jonas att han satt och talade högt för sig själv. Det var någon konstig rotvälska. Hade han blivit Pingstvän och talade i tungor? Eller - Livets Ordare- ? Nej.  Han kände att det var Iliaden som forsade ur han mun. Då var det alltså gammalgrekiska. Där kanske det fanns en möjlighet att bevisa, att han faktiskt var bärare av världens historia. Vem kunde tänkas vara hemma i gammal grekiska? En präst förstås! Efter en del ringande hade han turen att få tag på en doktorand i bibliska källskrifter.                              

 

De träffades nästa dag och Jonas började genast recitera Iliaden.

  - Och vad skulle det där föreställa. Talar du i tungor?

  - Men hörde du inte? Det var ju grekiska som det talades för 3 500 år sedan. Du är ju expert på det. Nu tar jag om en rad, långsamt och tydligt. Han läste en rad som han kände handlade om Priamos palats. - Det här lät väl i alla fall bekant?

  - Med litet fantasi kan jag känna igen ett par namn och benämningen på stall. Är det här någon sorts practical joke?

  - Det är ju som förgjort. Ingen tror på mig. Här talar jag flytande gammalgrekiska för någon som borde förstå det. Och så får jag ingen respons. Det är ju en sensation för tusan!

  - Om vi för ett ögonblick skulle utgå från att du faktiskt talar så gammal grekiska som du påstår, så är det faktiskt ingen idag som kan säga om det stämmer. Vi kan tolka gamla skrifter med viss möda. Men hur skulle vi kunna veta hur orden uttalades? Med det var audiensen slut och Jonas gick moloken sin väg.

 

  På gatan mötte han Kenta, en skolkamrat som blivit a- lagare.

  - Hej Jonas, räddare i nöden. Du kan väl bju på en bärs va.

  Jonas tänkte att han var väl själv snart a-lagare. Lika bra att bekanta sig med miljön. Han fick en ingivelse.

  - Okej. Om du kan sitta tyst en stund och lyssna på en historia.

  - Alla gånger. Mina öron äro dina.

  De gick in på ett schapp strax intill och Jonas började berätta. Kenta visade sitt intresse med några - De va som faan-  och - Du kan väl ta in en bärs till va.

   - Nå, vad säger du Kenta. Kör jag med dig, har jag blivit knasig eller är alltihop sant?

   - Vänta lite. Och ta in en bärs till va. Kenta satt tyst en stund. - Man blir lite trög i roten av de här jäla krökande. Ibland va. Och ibland är man inte det. Men jag ska säga dig en sak Jonas. Jag läste en del science fiction. Förr va. Jules Verne Magasinet. Och böcker. Dom där gula böckerna. Så jag är inte helrudis på det här området. Jag gilla det du sa. Och allvarligt talat Jonas, jag tror på dig. Och du ska lova mig en sak. Du ska berätta för mig hur det går. Se'n menar jag.

   Jonas kände en våg av värme och medkänsla när Kenta pratade.

   - Det lovar jag, Kenta. Jag ska berätta vad som händer. Det var fint att få prata med dig.

  På vägen hem tänkte Jonas att Kenta var den ende som visat intresse för berättelsen. Det hela var tydligen en fråga om trovärdighet. Vore Jonas professor i döda språk och kunde lägga fram sin sak fackmannamässigt, skulle han säkert bli trodd.

 

  Hur övertalar man folk om saker som de normalt tvivlar på? Hur blir man trovärdig i ett ämne som ingen tror att man behärskar? Utbildar man sig så man kan prata med grevar på grevars språk? I Jonas extra minne fanns det alltför många vetenskaper att utbilda sig i för att det skulle vara möjligt; språk, historia, kultur, metallurgi... Kanske gick det att anfalla en vetenskapsman i taget och vinna över på sin sida. Men då behövdes ett vapen. Något spektakulärt som bevisade att han hade unika kunskaper.

  Jonas ägnade mer och mer tid på att läsa i sitt minne och bli förtrogen med allt som fanns där. En del historiska minnen kände han vara mycket färgade av de sinnen som upplevt dem. Stora överdrifter, förgyllningar och förvanskningar på grund av rädsla eller vidskeplighet. Jonas kände ändå intuitivt vad som var trovärdigt i hågkomsterna.

  En dag kom Olle för att prata. Han var orolig. Karin var orolig. Alla var oroliga för att han isolerade sig som han gjorde. Jonas blev fascinerad. Han kände vad Olle skulle säga innan han sagt det! Så snart Olles tankar var formulerade och klara att utsägas kände Jonas dem. Han avbröt Olle mitt i en mening.

  - Olle, tänk på ett tal med fyra siffror.

  - Varför det?

  - Jag läste om en grej. Fyra siffror!

  Jonas kände att Olle tänkte på 1234 men sade istället 2487.

  - Det var fel. Jag tänkte på 1234 sade Olle.-

  - Ja, det var nog bara en ploj det där. Hälsa alla att jag snart kommer upp till ytan. Jag har tänkt en del förstår du. Kanske byta bransch eller plugga innan a- kassan lägger av.

 

  Jonas använde de närmaste dagarna till att blanda sig med folk på stan, på barer och restauranger och på disco. Han fann att hans telepatiska förmåga var begränsad. Hos vissa människor kunde han läsa tankar klart och tydligt,  om de var formulerade i ord och låg högt uppe i medvetandet. Andra var omöjliga att nå. Han kunde inte sända eller plantera tankar hos andra. Att läsa tankar var i alla fall en förmåga som var unik. Med den skulle han kanske kunna övertyga någon historiker eller arkeolog om Atlantis existens. Eller skulle han först kontakta någon som höll på med parapsykologi? Nej. Om Jonas fick sin telepatiska förmåga bekräftad i test så skulle han aldrig få någon ro för alla som ville göra experiment. Folk skulle nog också undvika att umgås med honom av rädsla för att bli tankelästa. Det bästa vore nog att hålla allting hemligt tills vidare. Han lånade några böcker om arkeologi och antik historia på biblioteket. Till sin förvåning fann han att han fått ett brinnande intresse och sträckläste text som han tidigare skulle ha gäspat åt.

 

  Mamman till en av Jonas' forna arbetskamrater jobbade på universitetet. Hon skulle få tjäna som upplysare för valet av historiker.

  - Du förstår Anna, jag ska ordna en kurs i äldre historia åt AMU och behöver en lämplig lärare sade Jonas när han ringde upp.

  - Hur gammal historia då? Klassisk?

  - Ja, det ska vara från början innan det fanns någon historia. Myter och sägner och så´nt.

  - Kom till mig på jobbet och bjud mig på lunch halv tolv, så ska du få ett par namn. Om någon ställer upp kan jag inte garantera.

 

  När de satt i Allhustes restaurang i Frescati nickade Anna snett bakåt.

  - Två bord bort till vänster från dig sett sitter en kille med röd slips. Mitt emot honom sitter Oscar Olsson. Han är vikarie på historiska fakulteten och kan allt om grottmålningar och om folkena som höll på med sånt. Han är till hälften arkeolog. Jag har försökt odla honom litet för han är så jäkla sexig.

  Jonas försökte läsa Olsson men från honom kom ingenting. Men Slipsen däremot hördes fint. Han berättade just en rolig historia.

  - Vem är han med slipsen?

  - Han är ett tillfälligt lån. Paleontolog.

  - Which means?

  - Han vet allt om utdöda växter och djur och människor. Hittar dom en benbit när dom gräver, så kan han säga att den kommer från en älg som levde på tallbarr och dog av mjältbrand för fyra tusen år sedan. Nej nu måste jag gå. Tack för lunchen. Hej.

  Jonas tänkte att Olsson och Slipsen borde vara ganska lämpliga som atlantisforskare. Han peppade upp sig en stund, tog mod till sig och gick fram till deras bord

   - Hej, jag heter Jonas Widmark och jag söker en kille, som nyss berättade om en studentska som bad honom komma hem till henne en kväll och undersöka ett par ben som hon hade. Hon visste hur gamla de var så han behövde inte använda kol 14-metoden. Nyss tänkte han: En kväll kommer jag hem till dig Sonja. Rätt?

  - Ta mej faan, det är det  sade Slipsen.

  - Förlåt att jag tränger mig på, sade Jonas, - men jag har något viktigt att berätta. Kan vi talas vid på ett lugnare ställe?

  - Vad menas med det här? Vi blir avbrutna i ett viktigt samtal. För vad? Oscar Olsson började bli litet röd om kinderna.

  - Men han satt för långt bort för att höra oss och jag tänkte faktiskt på Sonja, sa Slipsen. - Nå´n sorts tankeläsning var det.

  - Det är så att jag har i min ägo… framställningar som beskriver händelser från mycket långt tillbaka. Det mesta är på språk som jag inte förstår. Jag har inga kunskaper i arkeologi eller äldre historia. Jag behöver helt enkelt hjälp. Det är material som inte har publicerats. En del från neolitisk tid. Jonas tyckte det kändes litet ovant och vågat att använda de nyss inlärda orden inför fackmän.

  - Du Oscar, sa Slipsen, vi går upp till ditt rum på institutionen och reder ut det här. Vi har ju två timmar till nästa föreläsning.

  De lämnade serveringen och gick över gården till ett stort blått hus och ner för  en trappa till en lång passage, kantad av studenter som satt i grupper och pluggade. De tog hissen till åtta trappor i D- huset.

  - Om du kunde läsa tankar skulle du ha hoppat till när vi gick in i hissen, sa Oscar.  -  Då tänkte jag klart och tydligt att jag skulle slå in skallen på dig.

  - Det är bara en del människor som jag kan läsa. Jag ska förklara sedan. Jag vet inte vad du heter. Jonas vände sig till Slipsen.

  - Erik Lind heter jag. Och du hette Jonas. Var det så?

 

  Oscars rum var en vanlig två- modulare, det vill säga ganska litet, med skrivbord, bokhylla och jalusiskåp. Överallt låg högar med papper. Jonas tog kommandot.

  - Jag stannar här vid dörren och vänder mig om, ni går fram till bokhyllan och tar en bok. Erik läser tydligt inom sig överst på höger sida, Oscar iakttar, jag är eko. Okej?

  De gjorde som han sagt och Jonas hörde ett främmande språk. Han blev överraskad men började se bilder. Tydligen fanns ett minne från någon som kunde det språket för vilken berättelsen var levande.

  - Hör du Erik. Hör du något eko. Det är märkvärdigt tyst därborta vid dörren. Oscars ironi bet inte på Jonas.

  - Förlåt men jag var inte beredd på grekiska. Ett språk som är grekiska för mig. Men jag ser bilder. Jag ser att man släpar in en jättehäst, som julbocken i Gävle, genom en stor port i en väldig mur. Det är förstås den trojanska hästen. Krigare har sköldar som är som halva torn. Nästan manshöga. Dom jublar.

  - Men det stämmer ju! utropade Erik. Hur gör du?

  - Bortsett från att de hade runda sköldar på den tiden. Åtminstone skrev Homeros det. Och han borde ju veta. Han som levde på den tiden. Oscar var tydligen en tvivlare.

  - Dom krigade om Troja fem hundra år innan Homeros kom på pränt. Och då var sköldarna kupiga och höga. Ibland åttformiga.  Åminstone säger mitt minne det.

  - Nu börjar det bli intressant, sa Oscar. - Nu tar vi om alltihop från början.

  De gjorde om tankeläsningen på olika sätt. Erik och Oscar var förbluffade men helt övertygade trots att det i hela världen inte fanns ett enda vetenskapligt bevisat fall av tankeöverföring. Jonas drog sin berättelse om hur Aldis minne hade invaderat hans hjärna. Aldis minne och hågkomsterna från kanske tvåtusen andra personer i efterföljande släktled. Hur överföringen hade gått till från generation till generation var en gåta. När Jonas tänkte efter kunde han komma ihåg, att han även förut då och då tänkt samma tanke eller inombords gnolat samma melodi som andra människor i sitt sällskap. Kanske hade han någon rätt nedstigande gen från atlantisfolket.

  - Det går inte att läsa minnet som en bok. Många gånger har minnet funnits hos människor som inte haft intresse eller förmåga att lagra några hågkomster. Då är det bara spridda bilder från höjd-  eller bottenpunkter i någons anonyma liv. Tal kommer alltid på obegripliga språk. Kort sagt är alltihop en enda röra och jag behöver hjälp att reda ut det här. Jag har ju bara skummat på ytan. Det finns viktiga saker att hämta. Jag är säker på det. Ställer ni upp och vaskar ut guldet?

  - För tusan Erik, nu är vi sena till föreläsningen. Du Jonas, sätt dig ner. Gå ingenstans. Drick kaffe eller sov, men stanna här. Vi är tillbaka om två timmar.

  Det tog nästan tre timmar innan de var tillbaka. De hade haft en intern konferens. Oscar förde ordet.

  - Erik är beredd att tro att allt du sagt är verkligt och sant. Jag skulle behöva tänka över och pröva. Du måste hålla med om att din historia och dina färdigheter är högst märkliga. Så märkliga faktiskt att ytterst få kompetenta bedömare skulle acceptera det. Men vi håller med om att det vore olyckligt att försöka få dina gåvor bekräftade av parapsykologiskt fackfolk. I stället utgår vi helt enkelt från att du är vad du säger dig vara och drar konsekvensen av det. Vi gör alltså en plan för den fortsatta verksamheten.

     Planen gick ut på att de tillsammans skulle försöka forska i minnena från historisk tid, någon epok som man kände ganska väl till, kanske klassisk tid i Grekland för tvåtusenfyrahundra år sedan. Då kunde de jämföra Jonas minnen med kända fakta och därmed få en referens till värdet av Jonas kunskaper. Erik propsade också på att få ett antal timmar med bilder av människor och djur från minnets äldsta delar.

  - Men allra först skulle vi vilja ha en förtitt på Atlantis. Som en sorts inledning.

  - Allra först får ni bjuda mig på middag. Jag åt bara lite till lunch för jag var nervös och sedan har jag levt på det som maskinen i korridoren serverar som kaffe.

  - Vi skulle ha varnat dig, sa Erik. -  Det är Astra som satt upp den för att öka försäljningen av Losec . Vi går hem till mig. Jag har massor av mat hemma. Min syster håller frysen full.

 

  Efter en god mikrovärmd middag satte de sig i vardagsrummet med belysningen dämpad.

  - När jag läser i minnet ser jag bilder. Jag kan bläddra fram och tillbaka. Ser jag en ö så kan den ligga var som helst på jorden. Jag känner inte igen några namn som sägs. Jag visste redan från början att Platon hade skrivit om Atlantis. Det hade jag faktiskt läst i skolan. När jag nu står på en strand i Atlantis så vet jag att det är någonstans utanför Gibraltar enligt sägnen. Men jag tror det är ganska långt ut. Jag ser människor. Dom ser ut som vi. Tio, femton personer går ner till en båt som ligger vid en pir. Båten har flera skrov. Man hissar segel. Det känns som det gäller en nöjestur. Båten är knätofs. Det finns bättre utan segel. Vi far ut på havet. Nu är det senare. Solen står lägre. Jag känner att många vill vända. Nu kommer moln, skrik, vågor och svarta moln. Eld på avstånd. Atlantis sjunker i havet. Jag ser det inte. Det kommer som en eftertanke av Aldis. Efter lång tid landar vi på en tom, bergig kust.

  - Vad händer sedan, frågade Oscar.

  - Jag har följt en del av Aldis liv. Dom var ju ute på nöjestur och hade inga tekniska hjälpmedel med sig. Samhället var tekniskt utvecklat. Dom hade maskiner och fordon. Men här på stranden är dom hjälplösa. Efter en del svårigheter klarar dom sitt uppehälle. Längre fram slår dom ihop sig med människor från fastlandet. Jag antar att det är neandertalare men dom ser inte ut riktigt så som dom bilder på neandertalare som jag har sett i böcker.

  - Beskriv dom. Hur såg dom ut? Såg du några djur? Erik var ivrig och full av nyfikenhet.

  - Det som du har beskrivit nu är ju bara vad man kunde vänta sig, sa Oscar. - Jag skulle själv ha kunnat beskriva det på ett liknande sätt. Det var helt inkonklusivt vad beträffar det verkliga skeendet. Vi måste arbeta enligt planen. Systematiskt. I morgon, fredag, är vi lediga efter lunch. Då gör Erik och jag upp en detaljplan. Jag föreslår att vi tar helgen som en enda lång sittning. Är vi överens? Jo, man var överens. Jonas såg fram mot att få pröva sitt minne.

 

  Fredagen ägnade Jonas åt att försöka kartlägga minnet. Var det fanns skarpa intryck och var det var mer eller mindre tomt. På kvällen gick han med Karin på krogen. Det var irriterande att hela tiden veta vad hon tänkte säga. Med litet övning lyckades han skärma av hennes tankar och han insåg att det var något han måste öva på och lära sig, om umgänget med andra människor skulle bli uthärdligt. Innan de åt, stod de en stund vid rouletten för att spela bort ett par tior. Just när han skulle göra sin sista insats, kände han att croupieren tänkte på nummer nitton. Han satte en femma. Nummer nitton gick in! Jonas stod en stund till. Då och då fick han tankeglimtar med nummer som ofta gick in. Ibland blev det numret på sidan som kulan stannade på. Efter en halvtimme hade Jonas vunnit sex hundra kronor. De gick in i restaurangen och hade en trevlig kväll med god mat och dans. Karins tankar slog ibland igenom den ovana avskärmningen och han förstod att hon tyckte mycket om honom och räknade honom som sin. Han var förvånad över hennes känsla av äganderätt.  Det skulle göra det lättare för honom att göra slut. Det måste han göra. Hennes tankar kom till honom med en lätthet som skulle göra det omöjligt för dem att leva ihop. Just i kväll kände han att han var för feg för ett avgörande. Det skulle han göra en dag när han var stark och full av självförtroende. Kanske gick det att svälta ut förhållandet. Att alltid vara upptagen. Någon dag. Snart.

 

  - Nu ska du först söka dig till grekisk tid. Ta fasta på en dramatisk händelse, en strid eller olympiad. Sedan ska vi försöka hitta motsvarande händelse i den kända historien. När det är klart så har vi fått ett datum i ditt minne. När vi har ett antal hållpunkter har vi skapat en kronologi. Sedan är det dags att börja vaska guld, som du uttryckte det.

  Jonas satte sig till rätta och koncentrerade sig på sin minneskedja. Yttervärlden tonade bort och han reste i forntiden. Upplevelsen var djupare än någon gång tidigare. Erik och Oscar började bli rastlösa, när Jonas inte rört på sig eller sagt något på en timme. Erik ruskade om honom och han kom långsamt tillbaka i nuet. Jonas försökte dämpa sin ilska över att bli dragen ur sin djupa koncentration. Han ville inte avlägsna sig för mycket från sin tankemiljö.

  - Erik, nu avbröt du nå't  som jag kanske får svårt att hitta tillbaka till. Ni får ha tålamod. Det får ta den tid det tar. Därmed återgick han till sitt sökande. Först på eftermiddagen bröt han och kom tillbaka till verkligheten.

  - Oscar och jag började nästan klättra på väggarna. Varför tog det så lång tid? Hittade du nåt? Hur såg människorna ut? Såg du några djur? Berätta nu.

  - Jag säger som pigan som svimmade när hon mjölkade en ko, vaknade under ljuvret och såg spenarna: En i taget pojkar!

  - Vi har inte tid med några skämt nu,-  sa Oscar. - Det tog lång tid och vi började bli litet nyfikna. Du ser ganska nöjd ut så jag räknar med att vi kan förvänta oss något sorts resultat.

  - Jodå. Jag har aldrig varit så .. så ett med minnet förut. När jag formar en söktanke är det precis som om jag leds fram till rätt plats i minnet. Dramatiska händelser sticker upp som spetsar eller som blommor i grönska och jag flyger från den ena till den andra och söker nektar.

  - Jag visste inte att du var poet också. Kanske du kunde tänka dig att komma till saken. Du ser väl att Erik är sprickfärdig av nyfikenhet. Alltså: Till saken,sa Oscar.

  - Okej, jag ska ta bort dekorationerna. Det jag har gjort är att bana en stig genom den period som jag tror är grekisk glanstid. Det verkar som minnena gått i arv inom en släkt. Antagligen med påbrå från Atlantis. Det såg först ut som det varit krig precis hela tiden,  men så kom jag underfund att minnet av en enstaka händelse levt kvar i människors sinnen i flera generationer. Kriget i Troja och trähästen tror jag att jag sett i femtio versioner. Ingen av dom från något ögonvittne tror jag. Det kanske aldrig har varit något Trojanska Kriget. En annan sak som fanns i flera generationers minnen var ett sjöslag. Det första jag såg av det var några jättebåtar med monster på. Dom blev sänkta av guldskepp med bara adonisar. Jag följde minnena bakåt tills dom tog slut. Då såg båtarna och människorna normala ut. Ett namn hörde jag. Salali. Tror jag.

  - Slaget vid Salamis! Det kan vi datera. Nu kan vi börja arbeta.

  När de väl kommit igång kunde de sätta upp milstolpar i form av årtal genom flera hundra år. Jonas blev förvånad över vilka skenbart obetydliga händelser som man visste när de skett. Ofta fick han beskriva urnor och krukor och Oscar kunde nästa dag komma med ett ungefärligt datum. - Det stärker tidsväven förstår du. En gång kunde han ge exakt årtal på en urna därför att den varit som pris i en olympiad. Men det var bara början. Sedan började en dammsugning av upplevelser mellan de fasta årtalen. Erik och Oscar var outtröttliga. Jonas blev totalt utmattad och införde att de den följande tiden bara skulle forska varannan dag. Oscar blev fascinerad av språkets och skriftens förändring och fick Jonas till att vandra tillbaka genom de mörka århundradena. Till sin förvåning märkte Jonas att han kunde läsa skrifter på lertavlor som fanns i ett stort palats på en ö. Efter en del lirkande kom Oscar underfund med att det måste vara Knossos på Kreta. Nästa dag kom Oscar med avbildningar av en mängd lertavlor som hittats vid utgrävningar. Jonas förstod texterna men hade svårt att hitta ord för vad han såg inom sig.

   - Det är ju förbannat också, sade Oscar, -  du är inte bara lekman utan dessutom halvidiot. Du måste väl för tusan veta skillnaden mellan råg och korn när du ser dem i ditt minne.

   - Ta det lugnt nu Oscar, sade Erik - egentligen är det ju Jonas som är experten i det här fallet. Han läser tavlorna utan hjälpmedel. Det kan ju varken du eller jag. Sädesslagen i forntiden såg inte ut som idag, eller hur. Men jag vet litet om det där. Jonas och jag kan bena ut det här om du sätter dig en stund.

   Utan Oscars irriterade och nedlåtande sätt att sköta utfrågningen var det avklarat på en halvtimme.

   - Det går ju tydligen om man tar det långsamt. Förlåt mig. Jag hade glömt att du ibland förstår till och med tvåstaviga ord. Så här ligger det till. De tavlor du läst har en skrift som kallas Linear B och användes under den senare delen av den minoiska tiden på Kreta. Du har kanske hört om Ariadne och den röda tråden. På den tiden var det. Erik har rätt. Du läser den skriften bra vilket i och för sig är märkligt eftersom språket är en mycket gammal grekiska. Ännu tidigare användes en annan skrift som kallas Linear A. Den har ingen kunnat tolka ännu. Jag ska visa dig några avbildningar av den skriften nu. Kan du läsa den skulle det vara enastående.

   Jonas såg på fotografierna och kände en igenkännande värme. Han försökte att verka oberörd.

   - Nej, dom där krumelurerna säger mig ingenting. Nu är det så att sågspånen i skallen har blandat ihop sig så nu måste jag nog hem och såga litet nytt. Hej.

 

   Trots sitt uppträdande var Oscar mycket nöjd med resultatet av sittningarna med Jonas. Han fann att det fanns feluppfattningar i dagens översättningar och blev med hans eget sätt att uttrycka sig, ”ganska entusiastisk”. Även Erik fick ut mycket av Jonas. Det var detaljer om de europeiska lejonen, om mammutar och om pälsmönstret hos olika djur som levat för mycket länge sedan.

Månaderna gick.

  Erik och Jonas umgicks en del. Gick på bio tillsammans eller på krogen. Jonas började resa ner till Kiel för att spela på casinon. Han tjänade bra med pengar genom att han kunde läsa en del croupierer. Han överdrev aldrig genom att vinna för mycket.

  Oscar började bli krävande. Han utgick från att han alltid skulle få svar på sina frågor och blev sur och rent otrevlig när svaren uteblev. Jonas kände sig utnyttjad och började hålla inne med en del uppgifter.

  - Jag måste ju ha det till min avhandling för själva tusan.-

  - Jaså Oscar, håller du på med en avhandling, sade Erik. - Har du glömt bort att du måste kunna bevisa vad du säger då. Jag tror inte att dom godtar Jonas som källa vid disputationen. Varför har du inte sagt något? Eller har du något i bakfickan?

  - Naturligtvis kan jag inte nämna Jonas. Atlantis minne för tillfället installerat i hjärnan på en arbetslös försäljare. Jag skulle bli utskrattad. Ja, du får ursäkta Jonas men du måste förstå att din roll i det här inte kan avslöjas. Jag ska försöka kompensera dig på något sätt. Men du förstår, påstår man något som vetenskapsman, så måste man kunna bevisa det. Och du är tyvärr inte bevismässig.

  - Kan du bevisa dina teorier utan att hänvisa till mina minnen då, frågade Jonas.

  - Inte riktigt än, men snart. Jag ser en linje vi kan följa, där det inte kan uteslutas att jag gjort slutledningar, baserade på något djärva men logiska extrapoleringar från känt material. Och vi har ju inte utnyttjat möjligheten att göra fynd in situ. En liten nyupptäckt lertavla från Kreta skulle vara bra. Kanske har dina minnesmästare gömt några saker här och där genom tidernas lopp. Oscars ansikte sken upp inför tanken på de nya möjligheterna.

  - Om jag förstått dig rätt Oscar, så har du nu nästan allt du behöver till din doktorsavhandling. Du behöver kanske ett halvår för att fila på den och en viss tid för byråkratin att få den sanktionerad av höga vederbörande. Jag tänker därför ta en paus. Vila upp mig och ta semester. Då får du arbetsro. När jag kommer tillbaka, ska du få de bitar du behöver för att fullborda ditt mästerverk. Jonas kände en inre värme inför den ide som fötts i hans hjärna under samtalets gång. - Hänger du med Erik, det är ett par saker jag vill tala med dig om.

 

   De for hem till Erik och nyttjade möjligheterna i frys och mikrovågsugn.

   - Oscar börjar gå mig lite på nerverna, sade Jonas. - Han är lite snorkig och nedlåtande ibland. Blir lätt irriterad.

   - Han är ganska skärpt förstår du och hängiven sina ideer.Egentligen är han en hygglig kille. Blir litet otålig ibland kanske.

   - Jag tror han kommer att bli riktigt odräglig när han blir känd och erkänd. Men det finns nog ingen person som passar bättre att få ut kunskapen om Atlantis. Men du Erik kommer också att bli känd och erkänd. Åtminstone om min plan går i lås.

   - Är det inte dags att du klämmer ur dig den då.

   - Det hela hänger på en hel del god vilja från din sida och jag hoppas du kan ställa upp. Så här har jag tänkt. Jag reser iväg nu och skaffar pengar. Far runt till så många casinon som möjligt eller som det faller sig där jag kan dra nytta av min läsförmåga. Nu är det maj. Snart ska väl du tillbaka till ditt vanliga jobb i Uppsala. Ta semester och sedan tjänstledigt ett år för forskning och möt mig i Aten i mitten av augusti. Vad säger du? Genom träning kunde Jonas nu skärma av omgivningens tankar fullkomligt. Han hade också lärt Erik att delvis blockera sin tankestrålning och väntade spänt på Eriks svar.

   - Du får inte bli som Oscar så att du begär saker utan att förklara varför. Om du vill ha min hjälp får du inte hålla inne med något.

   - Jag är så angelägen att det här ska lyckas så jag blir lite otålig ibland. Jonas märkte att han använde samma argument som Oscar och höll avvärjande upp handen innan Erik hann  säga något. - Du har ju rätt! Vi börjar om från början. Han gjorde en paus och såg Eriks leende. Ja, jag bad ju om det, tänkte han. - Sedan jag fick mitt extraminne har jag fått ett väldigt intresse för arkeologi och äldre historia. När jag inte har varit med er så har jag suttit på biblioteket nere i stan eller hemma med böcker som jag lånat genom en kontakt på universitetet. Mest har jag letat uppgifter om kulturen på Kreta för tretusenfemhundra år sedan. Jag har minnen från flera generationer minnesbärare vid hovet i Knossos. Det var därför som jag satte Oscar på spåret med den där gamla skriften Linear B. Tro mej, där finns mycket att göra och Oscar kommer att göra en fin avhandling. Jag har själv läst hundratals avbildningar av lertavlor och hittade förstås en massa fel i översättningarna. Ett fel som gav mig en del konstiga hågkomster var förväxlingen mellan ett personnamn och ett gårdsnamn. Du vet, skriften på nästan alla dom där tavlorna är ju en sorts packsedlar; så mycket korn och vin hit och så mycket dit. Dom har missat att en hel del varor gått till oraklet i Dicte i stället för till en köpman med liknande namn.

   - Det fanns väl inget orakel på Kreta?

   - Än så länge är det bara du och jag som vet om det. Det jag behöver göra är att fara dit ner och se det som nu finns att se och förstärka mitt minne. Jag behöver få läsa en del gamla skrifter som finns på museer och institutioner i Aten och på Kreta. Det klarar jag inte själv. Men du som är forskare kan säkert öppna dom dörrar som man behöver komma igenom. Tanken är också att få nutida namn på platser som finns i mitt minne.-            

   - Är du säker på att du kan skaffa pengar så det räcker? Jag skulle kunna bidra med en slant.

   - Det är hyggligt av dig Erik, men jag är säker på att pengar inte kommer att vara vårt största problem. Jag skriver till dig när det är dags.

 

   Jonas hade en svår kväll med Karin. Han gjorde slut och hon tog det inte bra. Han kände sig som en skurk och det slutade med att de båda storgrät tillsammans. Hemma kände han ändå en stor lättnad över att det var gjort. Han ordnade med sin resa men innan han for tog han ett par öl med Kenta och berättade om sina planer.

 

   Jonas installerade sig i Kiel och for runt till casinona på tyska nordkusten. Han satte målet tre tusen Euro per kväll i vinst och hade tålamod att vinna sakta och vid olika bord. Bara en gång glömde han sig och vann så pass att vakterna fattade intresse för honom. Han var tvungen att förlora ett par tusen och låtsas bli full för att släta över misstaget. Det blev enformigt med roulett varje kväll så han flyttade till Hamburg och försökte snappa upp tips på travbanorna däromkring. Det gick bra att läsa en del personer, men han kunde för litet tyska för att kunna dra nytta av det. Engelska kunde han ganska bra och valde därför London i stället.

   Sina pengar tjänade han på galoppbanorna. Han brukade stå vid räcket vid volten och snappa förhoppningar och farhågor från jockeys och stallpojkar, när de visade upp hästarna före loppen. Det gav honom tillräcklig statistisk fördel för att kunna vinna oftare än han förlorade. Eftersom han satsade tusen pund per gång i de lopp han trodde på hade han snart passerat sitt mål för startkapitalet, en miljon kronor. 

   Jonas kände en obetvinglig lust att se en lertavla från Knossos i verkligheten. Helst också en med namnförväxlingen. Han gick till British Museum vilket var en upplevelse. Han fick starka minnesbilder i flera av salarna.  Redan vid första besöket kände han välbehag vid minnenas igenkännande. Kanske någon av minnesbärarna hade skrivit några. Han kunde inte se sig mätt och gick dit så ofta han hade tillfälle. I augusti träffades Erik och Jonas i Aten och deras långa resa i minnenas spår började.

 

   Ett helt år hade gått och Oscar var orolig. Han hade fått ett vykort då och då med hälsningar men inga nya fakta. Men en söndag förmiddag ringde det på dörren och Jonas och Erik stod där, bruna och fina. Efter en del inledningsord där Oscar förklarade att han varit ”måttligt tilltalad”  av Jonas långa frånvaro, kom man till saken och Jonas berättade.

  - Innan vi skildes för ett år sedan sa du nåt om mitt låga bevisvärde. Då gav du mig en ide. Eller snarare hjälpte mig att se klart. Om någon kommer med något nytt inom en vetenskap så betvivlas och bekämpas det av nittio procent av alla doktorer och professorer. Alla älskar sina egna teorier och hatar att få sina cirklar rubbade, om dom inte kan rubba dom själva. Sen följer en trettioårig träta som förlamar vetenskapen. Om du kommer med en stor nyhet som delvis bygger på djärva syftningar, ja då ses dom inte som djärva utan som helt tokiga. Du får lida spott och spe och du mister dina vänner, din karriär tar slut. Men det ödet ska du besparas. Det finns nämligen människor som älskar att få sina cirklar rubbade. Allmänheten!  Hur tror du det kommer sig att dom säljer miljoner böcker med handlingen förlagd till forntiden.. Böcker som är fyllda av vilda gissningar och felaktiga slutsatser. Folk tror på det ändå, precis som dom tror att dom blir intelligenta av att äta Semovin, bara för att dom säger så i TV- reklamen.

  Det här året har Erik och jag rest runt i spåren efter mina minnesmänniskor. Vi har identifierat flera platser där dom har levt. Erik har bevisat att han är en jävel på att bedöma gamla ben och ännu värre på färska unga ben, som han ofta påträffat i inbjudande vinkel. Vi har gjort ett geografiskt spår precis som när du gjorde din kronologi. I spåren finns det fynd. Mycket av det som gömts undan genom tiderna, har naturligtvis försvunnit men en del finns kvar, än så länge orörda även av oss. Erik kommer så småningom att upptäcka en bengömma i Spanien i en grotta där djur och människor försökte att undkomma en översvämning för trettiotusen år sedan. På Kreta finns något för dig. På en del andra ställen finns något för mig.- 

  - Hur har du tänkt dig att vi ska förklara hur vi hittade fynden. Ska vi bara råka snubbla på dem? frågade Oscar.

  - Det krävs bara litet tålamod. I morgon ger Bonniers ut en bok om människans ursprung och bedrifter. Boken är författad av Jonas Atlantis som kallas vår tids Homeros på omslaget. Folk kommer att sluka den och de böcker som kommer efter. Historiker kommer att tycka det är synd att folk läser en sån smörja. Flera kapitel i boken handlar om livet på Kreta. Det beror på att det fanns flera generationer av bra minnesbärare vid hovet i Knossos under den minoiska tiden. Det är därför jag kan läsa den där Linear B- skriften så bra. Jag hoppas du har arbetat hårt med nytolkning under tiden vi varit borta.

   - Naturligtvis har jag det. Natt och dag. Det är fascinerande att upptäcka det andra inte förstått, när de ”översatt” skriften på lertavlorna. Han gjorde citationstecknen med fingrarna. - Jag har hållit några föreläsningar utan att avslöja för mycket. Jag börjar bli känd som en auktoritet på området. Men problemet kvarstår: Det är alldeles för stor skillnad mellan det jag vet och det jag kan bevisa och försvara i en avhandling. Du måste ge mig nytt material.

   - Du ska få det Oscar. Mycket mer än du nånsin kunnat drömma om. Men det är inte gratis. Jag gör inte det här bara för att du är en sån hyvens kille. Jag vill att Atlantis och forntidens historia ska bli känd och du ska lägga hörnstenen i det tempel av trovärdighet som kommer att omge mina berättelser.-

   - Om du för ett ögonblick kan avstå från dina poetiska utsvävningar, så skulle jag vilja veta vad den hörnstenen ska bestå av. Jag är beredd att lägga ner mycken möda på min avhandling men jag nedlåter mig inte till köpslående.

   - Nej, inte ska du behöva söla ner din stärkkrage med nå't köpslående. Det här är ett fall av take it or leave it. I min bok skriver jag om oraklet i Dicte. Jo, jo. Säg ingenting. Det fanns alltid ett orakel även på Kreta. Hon hade ett litet palats byggt i mynningen av en grotta. Ganska nära Zeus' grotta. Erik vet var den ligger. Allt blev begravt av ett jordskred i samband med att vulkanen på Thera exploderade. Allting i palats och grotta är intakt. Där finns människor och många djur som togs in för att skyddas mot askregnet som föregick skalvet. Jag vet det här därför att en av mina bästa minnesbärare blev instängd och dog där av syrebrist. Inte av nedrasande väggar. Som jag sa kommer vetenskapen att fnysa åt den här boken. Men den kände historikern Oscar Olsson är vidsynt. Han läser boken av ren nyfikenhet och får en association. Han har nämligen upptäckt en namnförväxling på de lertavlor han är expert på att tolka. Kan det vara så att en del lertavlor är adresserade till en gård i Dicte i stället för till hamnförmannen i Herakleion som man felaktigt trott?

   Erik och du reser ner och tillsammans benar ni ut att ett litet palats och en grotta måste finnas bakom ett skred. Efter en del byråkrati och lokalt samarbete gör ni sensationella fynd. Ni skriver artiklar som läses som verser i bibeln eftersom fynden bekräftar det ni säger. Alla faller baklänges. Expressen intervjuar och har bilder från fyndplatsen. Men vänta! Kom det inte ut en bok för något år sen som förutsade det här. Jo, vi blev faktiskt lite inspirerade av den säger de båda hjältarna Olsson och Lind. Men då var det ju sant det som Jonas Atlantis skrev! Och han kommer med en ny bok nästa vecka. Vem är han? Han blir arkeologins Bo Baldersson!

   - Hur får jag den där associationen? Frågade Oscar.

   - Jag har fått numren på ett antal lertavlor, sade Erik. - När du läst boken och dessutom känner väl till de här lertavlorna kommer att dra de rätta slutsatserna. Åtminstone tror Jonas det. Men det blir nog inte lätt.

   - Det ska inte vara lätt! Jag vill inte ha något serverat på silverfat! Om det ligger till så som ni säger så... ja det är ett scenario jag kan acceptera. Du får ett avvaktande ja från mig Jonas. Det tycks ju finnas en och annan grå cell bland sågspånen. Oscar log. - Du får en fantastisk efterfrågan på din andra bok, inte bara från allmänheten utan också från vetenskapen. Eftersom en del av det du sagt har visat sig vara sant kanske resten också är det . Även om det inte går att bevisa. Inte oävet tänkt måste jag säga. Men har du inte tänkt på vilken jakt det kommer att bli på Jonas Atlantis. Erik och jag kommer ju att vara ostron, tysta som Trojas murar. Men de på Bonniers? Dina bekanta? Du vet ju hur det är. Folk kan tro på vad en mystisk anonym person säger. Men en arbetslös försäljare! Ja förlåt, men du hör ju själv hur det låter.

   - Inköpare Oscar. Jag har aldrig varit försäljare. Inte för att det skulle göra någon skillnad. Men på Bonniers har man aldrig sett mig. Allt har gått genom en engelsk advokatfirma. Du vet en så'n där med en hel hög namn och grundad artonhundrakallt. Dom avslöjar inte mitt namn.

   - Men du har ju också Karin, Olle och Kenta, sade Erik.

   - Karin har jag talat med. Hon förstår och jag litar på henne. Olle har nog inte fantasi nog att tänka på mig som författare. Och Kenta, ja honom litar jag på. Det måste jag. Det är ju han som har gjort mig trovärdig!

 

    Jonas satt i sin sköna fåtölj och tänkte tillbaka på det gångna året. Fåtöljen stod nu inte i Stockholm utan i en by utanför Cannes. Huset var bra som mötesplats, men det blev ibland litet ensamt där. Ett par gånger hade han bjudit ner gamla vänner, men det hade inte varit lyckat. Alla undrade förstås varifrån han fick sina pengar. Han skyllde på en stor lottovinst, en dyr kurs och ett bra jobb som importkonsult åt svenska och engelska företag. Detta gav god inkomst, mycket resor och en hel del fritid. Han visste inte om han blev trodd. Många trodde antagligen att han var i knarkbranschen. Kenta hade också varit ner en vända. Men med fri sprit och i avsaknad av sina vanliga kompisar att snacka bort dagen med,  blev det för mycket av det goda. Han insåg själv redan efter några dagar att han måste resa hem.

   Boken av Jonas Atlantis hade blivit en stor succé. Årets bestseller i flera länder. Alla affärer som rörde boken, sköttes av förlaget, som redovisade via den engelska advokatfirman. Jonas förkortade firmans långa namn till JJB; första bokstäverna i namnen till de delägare som ännu var i livet. Det var bara B:et, Mr Baker, som kände till Jonas Atlantis namn och adress; en postbox i Cannes och ett kontonummer i en bank i Zürich. Posten eftersändes till att börja med från Cannes till hans riktiga adress. Kanske hade Oscar Olssons nedlåtande sätt gett honom mindrevärdeskänslor eller kanske höll han på att bli paranoid, men Jonas ville till varje pris, åtminstone tills vidare, behålla sin anonymitet. Kanske kunde läsarna efter tredje eller fjärde boken acceptera att den mystiske Jonas Atlantis bara hade varit en arbetslös inköpare i ett småföretag. En oväntad komplikation var den stora mängden post. Den kom säckvis. För att inte väcka uppmärksamhet i den lilla byn, hämtade Jonas den själv en gång i veckan. En del av posten var kort och brev från fans, men där fanns också seriösa brev med synpunkter på delar av boken. Jonas kände ett ansvar som författare att ha kontakt med sina läsare och försökte efter bästa förmåga besvara breven men de var för många. Han insåg att han måste ha hjälp. Om han skaffade en sekreterare, måste ju den personen bli invigd i alla hemligheter. Vem kunde han lita på? En främling? Nej. Den han ville ha var Karin. Karin som han så hjärtslitande hade gjort slut med för drygt ett år sedan. Hon jobbade ju som sekreterare och var en person med medfött sinne för ordning och reda utan att vara pedant. Skulle hon vara beredd att hoppa av sitt jobb och börja arbeta för Jonas?

   Visst ville Karin det. Hon slutade sitt jobb och Jonas ordnade ett rum i förlagets kontor. Där hade hon tillgång till den infrastruktur som behövdes för att sköta arkiv, korrespondens och förfrågningar. Fanposten skötte hon själv redan från början, men hon klarade snart också de vanligaste seriösa frågorna med färdigskrivna standardsvar. Jonas ville undvika att hans telefonnummer i Frankrike registrerades på någon av förlagets telefonräkningar. Direktkontakt hade de därför bara via fax och telefon från Karins lägenhet. Det gamla var glömt och samtalen blev långa. Jonas kände det som en oändlig lättnad att ha någon att anförtro sig åt.

   Inkomsterna var så stora att han var tryggad för livet och han behövde inte längre tjäna pengar på spel. Han hjälpte  ibland någon av sina tillfälliga flickvänner att vinna ett par hundra franc och de föll alltid i god jord.

   För några veckor sedan hade Eric och Oscar tillkännagjort sina fynd på Kreta och hade orsakat stor uppståndelse. Utgrävningar pågick och kännedomen om den minoiska kulturen och Linear B hade tagit ett jätteskutt framåt. Kopplingen till Jonas Atlantis hade inte kommit fram ännu men den skulle inte dröja länge. Sedan skulle jakten vara igång.

   Jonas hade inte heller varit sysslolös. Han hade följt Aldis tidigaste minnesspår i Portugal, på Madeira och Kanarieöarna och till och med ute i havet däremellan. Han kände att ingen av dessa öar hade varit Atlantis. Men när han med sin chartrade båt gick norrut från Madeira kände han att han kommit rätt. Atlantis hade bestått av tio öar och här låg de nu som bergstoppar på havsbottnen i ett område som kallades Ampere Seamount på sjökortet. Topparna nådde inte riktigt upp till havsytan. Men den högsta låg bara femtio meter under. Inte långt därifrån var det fem tusen meter djupt. Jonas egen teori var att samtidigt som havsytan stigit när inlandsisen smälte så hade ett stort område av havsbottnen utanför Portugal sjunkit. Närmaste land var Portugal, södra Spanien  eller Nordafrika dit det var troligt att överlevande från Atlantis tagit sig iland.

   När Jonas läste sitt minne måste han sänka sig ner i sitt undermedvetna. Stora händelser dök upp ganska snabbt och det gick lätt att få fram en sorts innehållsförteckning. I de äldsta minnena blev det en oändlig rad jaktscener och olyckshändelser och några få känsloupplevelser. Något som såg ut som Stone Henge hade också skymtat. Ville han komma åt mindre dramatiska händelser eller tankar måste han sänka sig mycket djupt, nästan till ett tranceliknande tillstånd. Det tog lång tid att komma ner och lång tid att komma upp och han blev mentalt utmattad. Under det långsamma uppstigandet fick han ibland panikkänslor och var rädd att han skulle fastna i halvdvala. Det var mycket obehagligt och han bestämde att göra djupare forskningar bara efter noggrant planerande. Helst borde han ha någon hos sig under uppstigandet. Den enda tänkbara medhjälparen var förstås Erik. Under arbetet med sin andra bok hade Jonas gått djupt ner i minnena ett par gånger och han skulle behöva göra det att par gånger till. Han hade kommit underfund med att ganska mycket folk var ute på sjön dagen för Atlantis katastrof. Man hyllade havsguden, inte på ett religiöst sätt utan mera som en festdag enligt gammal tradition. Bland människorna på båtarna fanns nästan inga med tekniska kunskaper, det skrået hade en egen festdag. Detta gjorde att  de överlevande som så småningom nådde land var ganska valhänta i praktiska ting. De blev därför beroende av de människor de träffade på fastlandet. Som motprestation berättade man om sitt förlorade land. Detta uppfattades som sagor och atlanterna föll så småningom in i rollen som sagoberättare, barder och medicinmän. Även den tidens människor hade behov av drömmar och underverk att krydda sin vardag med.

 

   Telefonen ringde. Jonas välkomnade signalen. Han hade börjat känna sig håglös inför ännu en kväll ensam med sitt manuskript som han hade svårt att få rätt stil på.

   - Hej, det är Karin. Nu är tigern lös.

   - Vad menar du?

   - Oscar Olsson sa i en intervju i ekot att han fått en association till Kreta när han läste din bok. Sveriges alla journalister har tittat i boken och sett att du har förutsagt nästan allt dom kommit fram till i utgrävningarna. Nu vill dom träffa dig. Det gick inte att vara kvar på jobbet så jag flydde hem. Nu sitter dom i trappan utanför och jag vågar inte gå ut. Har du nå't gammalt skinn jag kan slänga åt vargarna?

   Jonas förbannade sin brist på förutseende. Han visste ju att den här situationen skulle uppkomma. Han borde haft ett handlingsprogram klart.

   - Säg åt dom att du varit i kontakt med JJB och att dom kommer med ett pressmeddelande i morgon. Klarar du av att gå ut till dom?

   - Visst klarar jag av det Jonas. Du kan väl skicka en kopia på pressmeddelandet till mig på faxen. Ha det så bra.

   Jonas var förvånad över Karins självförtroende, så olikt den Karin han kände från förr. Han kände en viss oro över att hans identitet skulle avslöjas och fick en impuls att det bästa vore att göra sig oanträffbar. Det lämpligaste vore att komplettera de tidigaste spåren i Spanien och Portugal. Han behövde ändå mera material till sin bok. Det spår han tillsammans med Erik upptäckt av en slump, ja för nästan två år sedan! borde kunna följas upp ganska lätt.

   Utgrävningarna på Kreta gick vidare på det nödvändigt omständliga sätt, som vetenskapens anda krävde. Oscar var otålig och retade sig mot bättre vetande på grekernas uppläggning av undersökningarna. Han visste ju! Det var ständiga skärmytslingar med projektledaren och Erik fick alltid spela rollen av medlare, en roll han var hjärtligt trött på. Han visste ju också men gav sig till tåls. Det var med lättnad han gick med på Jonas förslag att fortsätta sökandet i Spanien.

   Erik och Jonas möttes i Huelva på spanska atlantkusten och hyrde varsin motorcykel och campingutrustning för att följa floden Guadiana uppströms. Det var där som Jonas visste att det fanns en grotta med kvarlevor av människor och djur som sökt skydd när det stigande havet och häftiga regn hade översvämmat området. Det fanns bevis för detta i form av leravlagringar med fossila havsorganismer. Det kunde duga som uppslag för Erik att upptäcka den dolda grottan, naturligtvis efter en ide han skulle få, när han läst Jonas andra bok, - Före tidens början.-

   Längre upp efter floden kände Jonas plötsligt igen silhuetten av två kullar sedda från den klippiga strandkanten. De stannade för natten och vid lägerelden sänkte sig Jonas djupt ner i sitt undermedvetna. Senare berättade han om sin minnesupplevelse.

   - Här var Aldis första fasta boplats tillsammans med tjugo överlevande och ett antal människor från trakten, neandertalare. Aldis och hans vänner mottogs med skräckblandad vördnad eftersom de hade med sig metallföremål och var klädda i textilier i en tid när människan använde verktyg av flinta och trä och gick klädda i djurhudar.

   - Hur länge sedan var det?

   - Det är svårt att säga. Minnesbärarna visar nästan bara jaktscener i början, men jag kan tänka mig trettiotusen år. Det var inte slutet på vår istid som orsakade översvämningarna utan tidigare. Närmast föregående värmeperiod ligger trettio-  till femtiotusen år bort. Nånstans där är det.

   - Vet du om att neandertalarna dog ut ungefär vid den tiden och att de äldsta skeletten av människor av vår typ som man funnit är ungefär så gamla?

   - Jo jag har läst om det.

   - Det betyder ju, ja det betyder...

   - Precis! Det betyder att atlanterna ...ja kanske är dom våra förfäder.

   - Men det är ju oerhört!

   - Visst. Men det går naturligtvis aldrig att bevisa. Men förresten. Titta på den här platsen. Finns det något här som säger dig att det här en gång var en boplats?

   Erik gick och såg sig omkring, gick ner till flodstranden och en bit uppströms.

   - I en varm mellanperiod under senaste istiden skulle avsmältningen från spanska höglandet vara större än nu. Floden har varit stridare. Runt kröken borde det ha varit en fors som var lättfiskad med laxar som vilar sig i bakvattnet innan de går upp mot strömmen. Marken är litet högre här, vilket skulle kunna tyda på en gammal bosättning, men att komma hit och spontant säga att här har det bott folk; nää det kan man nog inte göra.

   - Det är synd för det kunde leda till att du ”hittar” grottan. Det är nämligen så att Aldis dog och begravdes här. Med sitt solsmycke av guld på sig. Jag vet det därför att hans son övertog minnet och hans sorg var så stor, att den sticker upp som en spjutspets över en grå minnesmassa. Men marknivån var lägre då och vegetationen annorlunda, så jag kan inte säga precis var han begravdes. Men jag vet hur vi kan göra.

   Jonas gjorde en halvdjup nedstigning till minnet av begravningen stående lutad mot ett träd. Efter en halvtimme ledde Erik honom runt i ett område upp till att hundra meter från floden. När Jonas kom tillbaka till verkligheten, sprang han genast till en plats en bit bort. Han gick fram och tillbaka medan han såg mot floden.

   - Kom och titta här får du se. Titta på klippan vid stranden. Lyft sen blicken så du ser klippan på andra stranden. När den ligger en knoge till vänster om den hitersta, han syftade över knogarna på sin knutna hand med utsträckt arm, - då har du hittat linjen där graven finns. Jag tror det är här där vi står men det kan ju slå på några meter.

   - Men om jag ska hitta den här platsen och börja gräva, så måste jag ha en förklaring på varför jag kom just hit.

   - Jo. Jag beskriver den här platsen i boken och dessutom den där klippan en kilometer nedströms som sticker upp som ett kyrktorn mitt i floden. Det slumpar ju sig så att du en gång på en semester åkte terrängmotorcykel utefter den här floden. Därför känner du igen det här stället. Eftersom du förutom dina vanliga talanger är en jävel på geologi, så kan du se på leravlagringarna här hur högt floden en gång har svämmat över. Med ledning av detta går du ut och letar grottor på precis rätt nivå för att kunna hitta den där folk och djur blev instängda. Det borde hålla. Det blir dubbel sensation om de som gräver här, samtidigt kommer att hitta Aldis guldsmycke med inskription på. Det är väl frågan om det finns något kvar av Aldis själv. Men marken är torr och hård så det kan finnas en chans.

   Jonas kände en vild glädje över möjligheten att få fram ett påtagligt bevis för Atlantis existens från så långt tillbaka i tiden. Erik var lika entusiastisk och de satt halva natten och diskuterade olika sätt för Erik att upptäcka platsen på ett trovärdigt sätt.

   Nästa dag fortsatte de uppför floden, men Jonas fick inga fler minneskänningar. De trivdes bra tillsammans och turistade ett par dagar i Sevilla innan de reste hem.

   När Jonas landat i Cannes hämtade han bilen och for ut ur staden och ut på vägen till tredje kornischen; vägen som gick till byarna högt uppe på bergssidan och följde kusten ända in i Italien. Han var ivrig att komma hem och börja skriva. De nya upplevelserna hade gett honom uppslag till hur han skulle avsluta boken.

 Det fanns en hel del post i form av brev i hallen och som en lång pappersorm i faxen. I ormen fanns några brev från JBB och flera seriösa förfrågningar, bland annat från två universitet som Karin tyckt han borde läsa själv. Men det var ett brev som fick hjärtat att slå hastigare. Brevet var skrivet på engelska.

 

   Herr Atlantis,

Jag läste om utgrävningarna på Kreta och köpte Eder bok.

Nu när jag läst den förstår jag att Ni liksom jag är

bärare av minnet från Atlantis. Vi måste träffas. Har

mycket viktigt att tala om. Observera mycket viktigt!!!

Giv mig Eder adress så jag kan komma för att träffas

snarast.

Högaktningsfullt

Udris Bourga

Poste Restante

Alger 32

 

Var det sant? Kunde det finnas en minnesbärare till. Helt orimligt var det ju inte. Flera överlevande än Aldis kunde naturligtvis haft förmågan att fortplanta sitt minne. Aldis hade hört till minnesförvaltarnas skrå och det var medlemmarna där som varit ute på havet den dagen katastrofen kom. Det kunde finnas hundratals minnesbärare. Jonas kände sig villrådig. Ville han träffa denne Bourga? Kanske var alltihop en bluff. Nyfikenheten tog överhanden och han bestämde sig för att skriva till Alger och lämna numret till sin GSM mobiltelefon. Om numret gick att spåra, skulle man ändå bara komma till JJB.

   Dagen efter han hade postat brevet ringde Karin.

   - Skönt att du är hemma igen. Jag ville bara varna dig för den där Bourga från Alger. Han är nog en riktig knasboll.

   - Hur vet du det. Jag har just gett honom mitt telefonnummer.

   - Jo, du har ju varit borta i två veckor och han blev otålig, när han inte hörde nåt. Jag sa att du var på resa och inte kunde nås, men han trodde mig inte. Han sa att det var lika bra jag klämde fram med din adress, annars skulle han komma till Stockholm och läsa mina tankar och det skulle bli väldigt obehagligt för mig. Han var ri....

   - Sa han det! Men då är han en minnesbärare i alla fall. Tankeläsningen hör till. Det blev tyst i luren.

   - Kan du också läsa tankar?

   - På sätt och vis,  sade Jonas försiktigt. - Jag kan läsa vad folk tänker säga innan dom säger det.

   - Kunde du läsa mina tankar när vi träffades senast?

   - Jaa. Det var därför jag gjorde slut. Vi skulle inte kunna leva tillsammans om jag alltid visste vad du tänkte.

   - Kan du läsa mina tankar nu?

   - Nej det går bara på nära håll. Men nu vet jag hur man ska blockera tankarna, så dom inte kan läsas. Jag har lärt Erik det och jag kan lära dig det när jag kommer till Stockholm nästa gång.

   - Det är det första du ska få göra när vi ses. Det börjar gå upp för mig vilken stor sak det är som hänt dig. Det är egentligen alldeles otroligt.

   - Jaa, det har ju förändrat livet för dig och mig och Erik och Oscar och en massa andra människor.

   - Det har det verkligen. Men Jonas. Var försiktig med den där Bourga. Han lät väldigt otrevlig i telefon. Jag kan inte läsa tankar men jag har kvinnlig intuition. Han är ingen bra människa

 

   När telefonen ringde kände Jonas på sig att det var Bourga.

   - Goddag. Det var snällt av er att ge mig ert telefonnummer men det räcker inte. Ni måste förstå att vi måste träffas personligen. Det är viktigt för er egen skull.

   - Innan vi går vidare kanske ni kunde berätta litet om er själv.

   - Ni måtte tro att jag inte är bärare. Gärna jag berättar.  Jag fick minnet när jag var sjutton år och jag ändrade genast mitt namn till Udris efter minnets fader, som var på havet när katastrofen kom. Jag har blivit rik på minnet och jag är läkare, femtiosju år gammal. Hur länge har ni haft minnet?

   - Inte så många år som ni.

   - Då har ni kanske ännu inte hunnit hämta alla skatter.

   - Jag tror inte det finns så många skatter att hämta. Jag tjänar dessutom tillräckligt med pengar på mina böcker, så jag kan gott lämna skatterna till arkeologerna. Det är ju också viktigt att människans förhistoria blir känd, eller hur?

   - Visst, naturligtvis. Jag vill träffa er personligen. När kan vi ses?

   - Jag tycker det går bra över telefon. För mina böckers skull måste jag bevara min anonymitet.

   - Jag förstår.... jag skall göra ett undantag. Ni förstår vi har ju en orden, Atlantis Minne. Jag kan sammankalla ....åtta av oss till ett informellt möte. I Rom. Hotell Cesare där vi brukar mötas. Den...låt mig se ...den tjugofjärde september, onsdag nästa vecka. Vi kan bli kanske sju åtta personer som kan komma med så kort varsel. Går det bra.?

   Jonas kände sig omtumlad. Då var det sant! Det fanns andra minnesbärare. Det skulle vara spännande att höra deras erfarenheter. Han bestämde sig för att resa till mötet i Rom.

 

  Installerad på hotellet kände Jonas en spänd förväntan inför mötet med Bourga och de andra. Han kände sig väl förberedd. Övningarna med att spärra talets och tankens buffertminne, tyckte han hade gått bra. Det fungerade utmärkt på Erik. Han var numera totalt oläsbar. Karin var underrättad och införstådd men orolig.

   På kvällen ringde Bourga och bad Jonas komma till hans rum för en informell träff. Bourga var ganska storväxt, kanske en och åttiofem lång med skarpa drag, blå skäggbotten och en stor krökt näsa. Han hade en drink som han svepte och sträckte välkomnande fram handen. Samtidigt kom våningskyparen med en flaska på en bricka.

   - Välkommen herr Atlantis. Ni kommer samtidigt som mitt livselixir. En last jag inte kan vara utan. Kyparen slog upp två glas. Bourga svepte sitt och fick påfyllning. Kyparen gick.

- Jag är inte alkoholist men jag har varit så spänd inför det här mötet att jag faktiskt känner mig litet nervös. Jag väntar mig mycket av ett tankeutbyte. Ni förstår, bärarna av mina minnen kom iland på Marockos kust och har i alla generationer stannat i Västafrika. De senaste två tusen åren hos tuaregerna. Jag är själv tuareg. Men det betyder också att jag saknar intryck från historiska skeden och skattgömmor från andra kulturer. Ja, jag ska inte klaga. Jag har hittat mycket guld invid klippmålningarna i Tassili. Det är förresten mycket.......

   När Jonas vaknade satt han bunden med nylonstrappar till armstöd och ben i en länstol. En lina hade bundits runt bröstet och ryggen på stolen. Bourga höll ihop hans mun genom att trycka hårt under hakan.

   - Såja, såja. Jag har lagt ett par små kapslar i er mun. Nu ska ni svälja dem. Han började hälla vatten mot läpparna och det silade sakta genom tänderna och fyllde munnen. Han ställde ifrån sig tillbringaren och täppte till näsan på Jonas som måste svälja för att kunna andas.

   - Mitt måtto är att ingen ska behöva dö nyfiken. Ni undrar nog hur det här gick till. Min landsman här på hotellet serverade en flaska vin som jag lämnat till honom. Vinet var preparerat med några droppar jag känner till. Själv drack jag litet motgift först. Jag är ju läkare och kan allt om droger. Kapslarna som ni nyss svalde innehåller tillräckligt med morfin för att ni ska gå en behaglig men säker död tillmötes om cirka tre timmar. Ja kapslarna är så pass tjocka att de inte smälter innan dess.

   Jonas ryckte i sina band men kunde konstatera att de satt mycket säkert. Hjärtat rusade vilt i bröstet och han kände sig totalt förvirrad.

   - Men varför gör ni det här. Vi känner ju inte varann. Ni kan ju knappast ha något emot mig och några pengar har jag inte med mig. Och dom andra kommer att undra, varför jag inte kommer.

   - De andra? Det finns inga andra. Det är nog bara ni och jag som är medvetna bärare av Atlantis minne. Och det är något mycket dyrbart, ert minne. Det skall jag överta. Det kan bara göras när ni dör. Mottagaren måste ha ett par speciella gener i sina arvsanlag och han bör helst ligga i dvala för att överföringen ska bli säker. Arvsanlagen har jag och dvalan åstadkommer jag med en drog jag just tagit. Dvalan blir som djupast om tre timmar och sammanfaller då med kulmen på ert morfinrus. Enkelt men genialiskt. Nu lägger jag mig här på sängen och ni får inte störa mig. Var nu snäll och gör inte motstånd när jag sätter på er munkavlen. .......Såja det är fint. Adjö herr Atlantis!   Jonas försökte lugna ner sig. Jag kan ändå inte göra något förrän Bourga har somnat. Tre timmar! Före klockan elva måste han var på sjukhus för magpumpning.

   Efter en kvart verkade det som Bourga hade somnat och Jonas började slita i banden men de var för starka. Välta stolen! Han försökte med fötterna men banden satt vid anklarna och han kunde inte röra någon fot tillräckligt mycket för att få omkull stolen. Han försökte vagga överkroppen i sidled samtidigt som han tryckte ifrån med ena fotbladet. Kanske! Vaggningen blev större  och större och till slut välte stolen åt sidan och han slog huvudet hårt i golvet. Men stolen höll. Han lyckades inte vicka loss ett ben eller en arm. Dom hade väl inte behövt köpa så starka stolar till hotellet! Nu var han ännu mer hjälplös än förut och alldeles utmattad. Nästan nio. Bara två timmar kvar.

Vänta! Bandet om ankeln satt ganska nära änden på stolsbenet. Han juckade framåt på sätet. Det gick en liten bit. Sedan sträckte han kroppen så mycket han orkade och mest med högerbenet. Han kunde inte se foten men han kände på sig, att det bara behövdes litet till för att trä av bandet. Han lirkade och vred sig och linan om bröstet töjde sig litet och klockan halv tio var högra benet loss. Men med det vänstra var det omöjligt. Bandet satt tydligen högre upp där. En kvart gick förlorad på de försöken. Vad kunde han göra? Telefonen? Om han rev ner den och slog ett nummer med foten? Nej han kunde ju inte säga något. Bara få fram ett stönande ljud. Han hade inte råd att offra tid på något som inte lyckades. Tänk!

   Genom att svänga med det fria benet lyckades han rulla fram till dörren. Han började sparka på den. Ibland gjorde han uppehåll för att lyssna efter röster. Äntligen stannade någon och tog i handtaget. Ett par italienska röster som försvann. Dom gick! Förtvivlat började han sparka igen och trycka handtaget upp och ner. Rösterna kom tillbaka och någon sade något på italienska. Efter en stund öppnades dörren av våningskyparen, inte samma som förut. Några nyfikna stod bakom honom och ryggade förskräckta tillbaka när de såg Jonas bunden vid stolen och den till synes livlöse Bourga på sängen.

   - Polis! Sjukhus! Fort! ropade Jonas.

   - Lugn. Allt blir bra-  sade kyparen. Jonas försökte förklara men kyparen förstod inte. Klockan var halv elva och Jonas var nära panik. Han ropade efter någon som kunde engelska och han ropade efter läkare och efter hotelldirektören. Flera nyfikna stannade utanför dörren och en av dem kom fram till Jonas, en amerikan, och sade att han kunde italienska och kunde tolka.

   Jonas lugnade sig och förklarade metodiskt hur det låg till.

   - Så jag måste till sjukhuset genast för att bli magpumpad.

   - Vi tar en taxi sade amerikanen. - Det går fortast. Jag är inte den som vill vara pessimist men om det är över två timmar sedan du fick i dig kapslarna så har dom nog redan passerat magsäcken. Så du är nog inte hjälpt av någon magpumpning. Men dom kan kanske operera dig eller nåt-  tillade han tröstande.

  Jonas kände modet sjunka. Hade allt varit förgäves. Kampen för att bli fri ledde bara till att han fick dö på sjukhus i stället för i stolen.

   På sjukhuset visade det sig att läkaren talade flytande engelska och han fick genast klart för sig hur det hela låg till.

   - Men det är väl för sent att göra någonting. Finns det något motgift?

   - Kapslarna har redan hunnit ner i tunntarmen, men om de håller en stund till så går det bra. Ni ska dricka två liter av en vätska, som smakar litet salt. Så får ni en tablett som öppnar nedre magmunnen och en spruta som aktiverar tarmarna. Sedan rinner vätskan rätt igenom systemet och sköljer med sig allt på sin väg. Ta det bara lugnt-

   När Jonas drack det sista av vätskan, kände han en skön värme i kroppen och blev medvetslös.

 

   Jonas vaknade långsamt. Han såg ett ansikte suddigt. När det klarnade såg han att det var Karin. En våg av lättnad, värme  och förundran gick igenom honom. Karin.

   - Hur kom du hit

   - Oh, äntligen är du vaken. Doktorn sa att om du vaknade före klockan sex idag, så skulle du bli bra.

   - Hur mycket är klockan nu?

   - Hon är bara fyra, så du klarade dig med bred marginal.

   - Hur kunde du veta att jag var här? På sjukhuset?

   - Jag var nyfiken och orolig. Ringde klockan ett till hotellet. Tänkte att du inte gått och lagt dig. Jag ville höra hur mötet hade gått. Och så sa dom i växeln att du låg på sjukhus. Så jag for ner igår. Det var nästan så du dog igår. Men jag kände att du skulle klara dig. Du var så lugn i ansiktet hela tiden. Kan du läsa mina tankar?-

   - Jag försöker inte.

   - Tala om för mig hur jag ska bära mig åt.

   Jonas berättade och hon lärde sig. Nästa dag fick han lämna sjukhuset och efter två dagar av polisförhör fick han tillstånd att lämna Italien. Bourga hade också blivit inlagd på sjukhuset, men han lyckades bluffa sig ut när han vaknade. Bortsett från att Jonas varit bunden vid stolen fanns inga bevis. Målet lades ner sedan man konstaterat att det inte fanns någon Udris Bourga i Algeriet.

   - Karin, jag tror din intuition är bättre än min tankeläsning. Följer du med hem till mig?

   - Det ska bli intressant att se hur en ungkarl bor.

   - Men jag har bara ett sovrum.

   - Det ordnar sig nog, Jonas.