Badaren som slutade läsa       

   Klockan var halv åtta och Albert hoppades otåligt att fru Jonsson skulle sluta simma och pallra sig iväg. Vanligt folk hade vett att lägga av, så dom hann hem till Rapport, men inte fru Jonsson inte. Hon hade nog ingen TV. Hon skulle antagligen kajka runt till stängningsdags, fast hon var ensam i den stora simhallen. Den andre badvakten på kvällsskiftet var sjuk, så Albert kunde inte smita iväg, utan måste vänta tills den sista gästen lämnade anläggningen. Han brukade inte vara otålig, utan trivdes bra med sitt jobb. Det var trevligt att träffa och prata med människor varje dag och ibland när det var lugnt, kunde han läsa en bok eller bara filosofera. Han var en stillsam person, hjälpsam och omtyckt av badgästerna.

   Simhallen kostade kommunen två miljoner om året i underskott och nu skulle verksamheten privatiseras. Man räknade inte med att hallen skulle gå med vinst då heller, men förlustbidraget skulle kunna bli avsevärt mindre. Det företag som begärde det lägsta bidraget, skulle få entreprenaden. Alberts svåger Erik Svensson hade fått honom att tända på iden att han skulle bilda bolag för att överta driften av simhallen. Albert skulle bli direktör och Erik skulle sköta bokföringen. Han hade just gått en kurs, "Småföretagets pappersarbete" på ABF och kände sig redo att pröva sina nya vingar.

   -Kom i kväll- hade Erik sagt, -så går vi igenom kostnaderna och gör ett anbud. Jag har fått papperna från kommunen. Och du, du vet att du ska ringa på dörren med armbågen.

   Albert hade fattat vinken och köpt tio starköl, som han lagt till kylning i kallbassängen utanför bastun. Han kom loss från jobbet halv nio, sedan han släckt och låst.

   De satte sig med var sin öl vid köksbordet hemma hos Erik. En tjock bunt med papper låg framför dem och Erik berättade.

   -Det kostar fyra miljoner att driva badet och intäkterna är två miljoner. Jag tror att dom andra som lämnar anbud, kommer att rikta in sig på att begära en miljon i stöd. Vi ska bara begära åttahundra fyrtiotvå tusen. Det ska vara en ojämn summa så det ser snålräknat ut. Har du skaffat dom där uppgifterna jag bad om?

   -Ja jag var in på Berits kontor när hon hade lunch och tog kopior på årsstatistiken på frånvaron och på lönerna. Här, ta dom.

   -Bra. Nu ska vi gå igenom det här och se hur vi ska spara in ett komma två miljoner. Vilka kan vi avskeda? Kom med förslag.

   -Vi kan väl inte avskeda nån. Vi behövs allihopa. Ja det skulle vara Eklund då. Det är en dryg jävel. Ingen riktig kompis.

   Erik bläddrade i papperen och läste en stund.

   -Eklund hade bara fyra sjukdagar förra året. Tycks vara frisk och plikttrogen.

   -Ja han är en riktig stridis. Kom till jobbet med gipsad fot när han kunde gått sjukskriven.

   -Du blir ju direktör nu i Poolare AB och då vill du väl ha personal som ställer upp. Vi gör oss av med Lindberg i stället.

   -Nä, Olle är en trevlig kille. En jävel på och berätta historier. En glad skit.

   -Men han tycks vara ömtålig. Han hade sextio sjukdagar.

   -Ja, han har ju stuga i Härjedalen.

   -Vadå stuga i Härjedalen?

   -Ja han måste ju upp med ungarna på sportlovet. Och så hyr han ut och då måste han ju upp ibland för det också.

   -Vad har han semestern till då?

   -Dom där fem korta veckorna på sommarn är heliga, brukar han säga. Dom har sommarstuga också.

   -Du har ju lovat att hoppa in som badvakt när nån är borta. Ställer du upp sextio dagar för Lindberg eller fyra för Eklund?

   -Jag måste nog tänka på det.

   -Gör det. I övrigt är vi överens eller hur. Olson som är chef nu, han går. Berit som sköter personalbokföringen, hon går och jag tar hennes jobb som konsult. Men med dom löner du och jag ska ha, så måste vi ändå höja avgiften med tjugo procent. Då går det ihop och blir lite över. Okej?

   -Ja sköt du det där så skriver jag under papperna allteftersom. Men jag måste tänka över det där med Olle.

   Inom sig visste han att han skulle offra Olle men han vågade inte uttala tanken.

  Den närmaste tiden var besvärlig för Albert. Han både ville och ville inte att hans bolag skulle få entreprenaden. Han hade dåligt samvete för Olle i förtid men började också gradvis att bli arg på honom. Skulle han jobba en massa extra för att Olle skulle sköta sin förbannade stuga på sjukkassans bekostnad. Nej, inte sjukkassan. Det var ju företaget numera som betalade sjukpenningen. Albert blev irriterad vaje gång Olle var borta och började undvika honom. Han retade sig också på Berits lunchpromenader och tänkte att det var skönt att hon inte skulle vara kvar. Till slut gick han omkring i ständig ilska och blev sur och vresig i umgänget med de andra. Olle drog sin egen slutsats.

   -Du Albert, det är ingenting att oroa sig för att hallen blir privat. Vi får nog vara kvar allihop. Om dom skulle få för sig att spola dig, så säger jag upp mig. Dom kan ju inte vara utan oss båda. Så det ordnar sig.

   Albert hade svårt att somna på kvällen. Tankarna malde och han ångrade hela historien med bolaget. Han försökte läsa färdigt den kioskwestern han börjat på på jobbet, men kunde inte koncentrera sig. Han fann till slut tröst i litet strutsterapi. Det var ju Olles eget fel att han inte skulle få vara kvar i jobbet. Men han skulle nog inte bli arbetslös, utan bara omplacerad inom kommunen. Kanske blev det inget av med hela grejen. Kanske var det nån annan som hade det lägsta anbudet.

   Kommunaltjänstemännen som granskade anbuden fäste sig vid Eriks verksamhetsbeskrivning där det nämndes att ungdomens badkultur skulle stärkas genom kampanjer för åldrarna fem till femton år, till starkt rabatterade priser. Eftersom anspråket på bidrag också var lågt gick entreprenaden till Alberts bolag. Albert visste av erfarenhet att det var lugnare att ha pensionärer lungt simmande, än stimmande ungar. Visserligen hände det att någon gamling bröt lårbenshalsen, fick stroke eller hjärtinfarkt i bassängen, men det var så pass sällan att det egentligen inte var något besvär. Han påpekade för Erik, att barn krävde dubbel övervakning och hade de råd med det? Han fick reda på  att nu när han var egen företagare, fick han vara beredd att jobba åminstone tolv timmar om dagen och säga adjö till lediga lördagar.

   Albert var till sin läggning förnöjsam och han hade egentligen ingen ambition att göra karriär i arbetslivet. Den spänning han behövde, fick han ut av hemmalagets matcher i fotboll och ishocky och någon krogrunda då och då. Det som lockat honom i Eriks projekt, var egentligen möjligheten att tjäna mer pengar och få mera fritid. Hans föreställning om vad en direktör gjorde, var att man bjöd folk på lunch och att man bestämde över sin arbetstid. Kände man för att ta ledigt en eftermiddag, så gjorde man det. Han fick visserligen dubbel lön mot tidigare och en ny Volvo som tjänstebil, men det kändes illavarslande att han skulle få längre arbetstid.

   Olle hade blivit omplacerad som förman på kommunens tvätteri. Det hade inte blivit någon konfrontation och Albert hade lyckats förtränga sina skuldkänslor. Ett par veckor kunde han sola sig i sin nya ställning. Han kände en berusande känsla av äganderätt, när han såg ner i hallen från sitt kontor högt över bassängens kortände. Han älskade sin nya bil och han älskade att bli intervjuad i lokaltidningen och att tala i lokalradion om företagets planer. Men smekmånaden blev kort.

   Inom en månad från privatiseringen började folk skriva insändare och klaga på servicen i badhuset, men framför allt på att det blivit så dyrt. Tidningen kom för nya intervjuer, inte vördnadsfullt lyssnande utan ifrågasättande och insinuant. Var meningen med privatisering att allting skulle bli sämre? Skulle de svaga alltid drabbas? Hur hög lön hade han? Vad kostade jänstebilen? Vad hade han att säga Edit Jansson, ensamstående mor som nu inte hade råd att låta sina barn gå på simkursen?

Skulle han trösta henne när hennes lilla Karin drunknade på kollo?

   Albert var helt oförberedd på anstormningen och gjorde ett dåligt intryck i tidningen. Han tog också åt sig av kritiken och tyckte att journalisten hade rätt. Det var bättrte förr. Erik försökte lära honom hur han skulle handskas med media, men han klarade inte att ta emot kritik utan att råskälla tillbaka och det var ju omöjligt i det här fallet. Varje ont ord gick in  som en giftdoppad pilspets i hans kropp. Han började bli skygg och försökte hålla sig undan. Det var inte bara tidningen och lokalradion som var efter honom. Folk ringde honom på jobbet och klagade. Så hände det oundvikliga. Det var sportlov och dåligt väder. Bassängen var full av skolbarn. Vattnet kokade som av ett sillstim i en snörpvad. Albert var ensam vakt och blev kallad till telefon. En pojke slog huvudet i botten när han dök i den grunda delen av bassängen och blev liggande. En vilsen pensionär som räddhågad tvekade att gå ner i sillstimmet, blev räddningen och det hela blev bara ett tillbud. Historien kom ut när hjälten vid poolen blev porträtterad i tidningen och trycket på Albert blev ännu värre. Han började hålla sig undan och försöka vara oanträffbar. Motviljan att lyfta på luren när det ringde blev till en fobi. Ofta kopplade han sin telefon till fru Eriksson som sålde biljetter, eller till maskinisten. I båda fallen blev det irritation och ovänligt bemötande.

   Det visade sig efter några månader, att Erik borde ha gått del två i sin bokföringskurs. Han klarade helt enkelt inte av att sköta löner, moms, skatt, fakturor och utbetalningar. Inför mängden av uppgifter och sin bara delvisa kunskap, i ämnet tillämpade han metoden att lägga vissa saker åt sidan. Bara tills vidare. Albert började märka att allt inte stod rätt till när det kom påminnelser om fakturor han för länge sedan skickat till Erik. Erik ursäktade sig med att han haft mycket övertid på lagret på bilfirman där han jobbade. Men nu skulle han ta några dar ledigt och ordna upp alltihop. Det blev också något bättre för en kort tid men snart var det inte bara påminnelser utan hot om indrivning. När länstyrelsen hotade med vite och åtal om inte momsen betalades in, blev Alberts motvilja mot att öppna dagens post så stark att han undvek att gå till sitt kontor. När han kom till jobbet, klädde om till sina gamla arbetskläder och arbetade som badvakt på heltid. Då kände han sig trygg och kunde förtränga alla bekymmer han hade som direktör. Direktören Albert blev nästan som en annan person.

   En dag när han gick till pressbyrån för att köpa tidningen, såg han på Expressens löpsedel: Direktören misskötte jobbet. Företaget i konkurs. Det är ju mig dom skriver om tänkte han. Varför skulle Expressen vilja pika mig? Han köpte Aftonbladet istället men när han läste den såg han en artikel om att momsfifflet kostade staten miljarder varje år. Vill dom också åt mig tänkte han. Nej, det måste vara en tillfällighet. Men tidningarna fortsatte att anspela på hans problem och när Hänt i Veckans löpsedel basunerade ut för hela Sverige: Känd direktör talar ut om sina kärleksproblem, då var måttet rågat. Hur hade Hänt i Veckan fått reda på att Sonja tänkte lämna honom? Han gick hem och frågade Sonja om det var hon som hade läckt till pressen hela tiden.

   -Men det förstår du väl Albert, att det inte är oss det gäller. Jag köpte tidningen igår. Titta här, det är ju den där Mårtensson dom skriver om.

   -Nej dom är smarta förstår du. Dom skriver inte rent ut, får då kunde jag ju stämma dom. Men jag ska lura dom. Hädanefter ska jag inte läsa löpsedlarna och inte köpa tidningar.

   En stark röst inom Albert skrek att alla var ute efter honom, men det fanns också en annan men svagare röst, som ropade att så var det inte alls. Sonja lyckades med sin kvinnliga intuition få honom att lyssna till den svaga rösten.

   -Men jag går inte till nån dårhusdoktor. Jag är inte tokig.

   -Nej det är du ju inte. Du behöver inte gå till nån psykiater, men Kerstin var till en som är bra. Han kallar sig terapeut och är som en vanlig människa.

   Allan Adel hade upptäckt sin talang i tonåren. Han hade en ovanlig förmåga att övertyga. När han såg en människa i ögonen och kom med ett förslag, godtogs det nästan alltid. Han utvecklade sin gåva och började uppträda på marknader och tivolin som hypnotisör. Han hamnade så småningom i USA och gick en kurs i psykiatri. Hemma igen började han hjälpa folk som hade fobier eller neuroser. Han kallade sin behandling suggestionsterapi. Sjukkassan var kallsinnig och erbjöd ingen ersättning men han tog inte mer betalt än vad folk hade råd med och levde ganska gott ändå. Med sitt brinnande intresse och starka tro på sin förmåga lyckades han bra med sin behandlingsmetod.

   Redan vid första besöket fick Albert förtroende för Allan Adel. Han lyssnade och hade en sådan varm och deltagande blick, att det var lätt att berätta om problemen. Allan kände att här om någonsin hade ha en patient, som borde vara mottaglig för hans behandling. Han blev djärv och försökte sig på sin terapi redan vid tredje besöket.

   -Albert nu ska du se mig i ögonen hela tiden med stadig blick. Jag ska först ta en liknelse. Tänk på en mussla. Man kan ju inte säga att den är särskilt vacker. Den kan vara skorvig och ful i skalet, men öppnar man den så ser man den skimrande pärlemorn inuti. Så är det med människor också. Oavsett hur man ser ut, finns det nåt vackert inuti nästan alla. Men i en del musslor finns det nåt mer. En pärla. Musslan vet inte om det och ingen annan vet om det heller, förrän man öppnat den. Du har öppnat dig för mig och jag har sett din pärla. Du har en pärla i dig. Du har berättat att du skulle behöva vara stark nog att göra det som måste göras och att du var en sån som hade massor av ideer. Jag har sett din pärla och du har insikt om vad som ska göras. Nu är du stark. Från och med nu är du stark. Iderik är du redan. Du har alltid haft bra ideer. Nu när du är stark, kan du genomföra dom. Stark och iderik det är din pärla som ingen sett men som du alltid har haft. Nu öppnar vi skalet och du är stark och iderik.

   Albert kunde inte släppa Allans ögon mred blicken men blundade till slut och kände sig litet yr, men varm inuti. Han gick därifrån halvt i trance och gick hem och gjorde det bra med Sonja.

   -Du förstår nu är jag mig själv. Inte mig själv igen, utan mig själv som jag aldrig har varit. Förstår du?

   Sonja förstod att Allan hade gjort ett underverk.

   Det första den starke Albert gjorde, var att ha ett allvarligt samtal med Erik.

   -Du förstår, din bokföring passar om man står i vatten till midjan i den grunda delen av bassängen och så har jag bett dig stå i andra änden under hopptornet, där det är fyra meter djupt.

Då kan jag ju inte begära att allt ska gå som smort. Så nu anställer jag en kamrer på heltid, så ordnar det sig och du slipper dubbelarbete.

   Erik mottog sitt avskedande med lättnad, men undrade inom sig hur Albert hade tänkt reda upp härvan. Han var mindre ödmjuk än han senare skulle finna det opportunt att vara.

   -Vet du om att hela bidraget är slut. Alltihop gick åt till bilar och löner och klor och vattenräkningar och fan och hans mormor.

   -Det ordnar sig. Jag ska sälja pärlor.

   Pengar var tydligen en bristvara. Albert gick till banken för att låna  och upptäckte att han inte var oäven som omkullpratare. På sina nya idèer fick han låna en halv miljon. Större delen av pengarna gick åt till skatter och skulder och nu gällde det att skaffa intäkter. Albert hade kommit fram till att det mest populära i dagens Sverige var bingo. Alltså startade han landets första vattenbingo. Han lät måla ett hundra spelplaner på bassängens botten och installerade högtalare under vattnet. Folk fick ligga i ytan med snorkel och när numret ropades, dök man ner och markerade på sin bricka. Det blev en sport bland de yngre att köpa spelplan där det var som djupast medan pensionärerna höll sig i den grunda änden av bassängen. Olle inhyrdes som utropare och han blev snabbt populär, då han berättade vågade historier mellan sifferbudskapen. Allt gammalt groll var glömt, vilket kändes som en stor lättnad för båda. Albert ordnade kurser för personal från andra hallar och flugan spred sig över hela landet. Det föll honom in att en annan populär företeelse var dans. Varför inte vattendans! Dansen blev lika populär som bingon. Högtalarna fanns under vattnet och man måste vara under vattnet för att höra den. Upplevelsen fick en extra dimension genom det faktum, att tonhöjden på ljud ökar med stigande tryck. Dök man ner och dansade en gyllene minut på djupet fick man uppleva att en mörk sångröst lät som en sopran och en trombon som en trumpet.

   Albert blev en rikskändis och en dag kom Olle med en kvällstidning.

   -Titta här vad dom skriver om dig.

   -Berätta.

   -Läs själv. Bara fina saker.-

   -Jag ska säga dig en sak Olle. På den tiden jag läste hade jag inga ideer och hela historien med hallen gick snett. Jag vill ju inte förstöra allting nu med att börja läsa igen.