Farliga böcker                   

   Karin stod och sorterade in böcker i deckarhyllan. Att biblioteket kände av nedskärningar märktes på hur slitna en del böcker hade blivit. Margaret Yorkes senaste hade hon beställt fem exemplar av och fått bara två. De var alltid utlånade och hade lång väntelista. Många blev otåliga och klagade. Två av biträdena hade varit sjuka den här veckan och man låg efter med insorteringen. Därför var Karin kvar på övertid för att få undan det värsta. Åke var också där. Han skulle bli inköpschef efter Oscarsson som just blivit utnämnd till kommunalråd. Åke pryade för att få bakgrund till sitt nya jobb.

   Det var med blandade känslor Karin sa hej till de övriga när biblioteket stängde och hon blev ensam med Åke. På personalkonferensen för en vecka sedan hade hon följt Åke till hans hotellrum. Han var trevlig och charmig och hon kände sig tjusad för en stund men hade hejdat sig innan något hände. Det vore ju idiotiskt att inleda ett förhållande med en gift man. Men ändå hade hon lovat att de skulle träffas igen. När de blev ensamma hade hon tänkt säga att det inte skulle bli någon träff men Åke hade förekommit henne.

   "Du förstår, Karin att just nu har jag så många bollar i luften att jag inte orkar med ett nytt förhållande. En av bollarna är dessutom en bomb och jag är ju gift. Det blir ju en extra belastning med prassel. Du förstår..... Men snart, om ett par veckor är jag redo för nya tag så du ska inte vara lessen."

   Karin blev så förbluffad över hans självgodhet att hon inte kom sig för att säga annat än att det var bäst att låta det vara helt och hållet. Hon gick till sin hylla både arg och skrattlysten. Åke gick till referensrummet för att läsa kommunala rapporter. Då Karin gick hem klockan åtta var han fortfarande kvar.

  Nästa morgon kom Karin samtidigt med Berit till jobbet. De drog sina plastkort i kodlåset och fick sin ankomsttid registrerad. Berit satte på kaffet och Karin gick till referensrunnet för att se att Åke plockat undan efter sig. I dörren stannade hon som förstenad. På golvet låg en av de stora mahognybokhyllorna kullvräkt och en arm stack fram under en hög lösa böcker. Hon skrek till ofrivilligt och gick fram till hyllan. Då såg hon Åkes förvridna anletsdrag och hans stirrande oseende ögon. Berit kom springande.

   "Nej, kom inte in. Åke har blivit klämd under hyllan. Han är död. Vi måste ringa polisen."

   Berit såg armen och kved till. Hon gick och satte sig i läshörnans soffgrupp och började bläddra i en tidning utan att se, utan att tänka. Chockad.

   Det skulle dröja en stund innan polisen kom och Karin kände en underlig nyfikenhet på vad Åke hade läst föregående kväll. Hon gick in och tittade på skrivbordet där Åke suttit.

   Personalen satt i kafferummet medan polisen undersökte händelsen i referensrummet. Efter ett par timmar kom polisinspektör Robert Alm in. Han var ung för sin titel och såg trevlig ut.

   "Jag är ledsen att ni fått vänta i ovisshet så här länge men vi måste vara noggranna i såna här fall. Ni måste nog ha biblioteket stängt i morgon också. Jag ska berätta hur det ligger till. En bokhylla av massiv mahogny, två och en halv meter hög som stod mot väggen har fallit över Åke Lindman. Den var topptung på grund av att ett stort uppslagsverk i trettio band stod på de översta hyllorna. Lindman dog av kvävning men det var inte hyllan som var orsaken och hyllan föll inte av sig själv. Någon annan har alltså hjälpt till." Han tog upp en halsduk av chiffong ur fickan och höll upp den. "Den här höll han i sin hand när han dog. Är det någon som känner igen den?".

   "Det är Karins! Det är Karins! Det är hon som har mördat Åke. Hon är det" ropade Eva. Eva var den som skötte personalbokföringen och ganska ny på biblioteket.

   "Jag glömde den på hatthyllan igår." Karin såg sig om i rummet och kände att de andra inte trodde henne.

   Senare, när var och en hade hörts i enrum kom Alm tillbaka till Karin.

   "Jag beklagar men jag måste be er följa med till polisstationen."

   "Är jag anhållen? Du kan väl inte tro att jag mördade Åke?"

   "Jag får inte tro nånting. Efter samråd med åklagaren har vi beslutat att vi behöver höra er ytterligare. Bland annat frågar vi oss om inte affären med Lindman var allvarligare än ni har sagt."

   Karin kände sig som förlamad. Det var så overkligt att hon skulle vara anhållen för mord. Hon kom sig inte för att säga någonting. Vad skulle folk tro om henne?

   När hon senare satt ensam i sin cell på häktet var hon nära att råka i panik. Det ilade i bröstet och hon ville skrika till vakten att hon var oskyldig. Hon tvingade sig att sitta ner på britsen och försöka tänka logiskt. Hon måste få Alm att tro på hennes ord om halsduken. Men affären med Åke som inte var någon affär. Hade någon av personalen på biblioteket ljugit om henne? Hade Åke varit ihop med någon av de andra? Med Eva? Tankarna for runt i huvudet och hon föll till slut i orolig sömn.  

   Nästa dag träffade Alm nattvakten som varit i tjänst mordkvällen.

   "Jag går en runda i centrumet ungefär varannan timme. Jag kände på bibliotekets dörr ungeför strax efter åtta. Den var låst okej. När jag skulle gå kom Iris Lindman. Hon ville komma in för att Åke jobbade över. Ja, jag känner dom båda två sen gammalt. Jag släppte in henne."

   Robert kände sig lättad. Om Karin hade lämnat biblioteket klockan åtta och Lindmans fru varit där senare så gick Karin fri. Lättnaden var förstås yrkesmässigt förkastlig men han hade uppfattat Karin som en genomsympatisk människa. Kanske var han inte helt objektiv i sin åsikt. Han for genast ut till Lindmans adress för att tala med Iris.

   "Jo jag talade med Åke i förrgår kväll. Han har alltid haft kvinnotycke och jaa, han har svårt att låta bli att ta för sig. Jag måste helt enkelt hålla efter honom. Det har faktiskt fungerat bra. Han har fått sin fåfänga kittlad och nöjt sig med det. Nu hade jag hört att det höll på att utvecklas en affär på biblioteket och jag gick dit för att stämma i bäcken. Men han var ensam och höll på att jobba med sin bomb som han uttryckte det. Jag gick efter tio minuter."

   Senare på dagen var Robert på polisstationen och ordnade med Karins frisläppande. Hon såg trött och litet håglös ut.

   "Jag är ledsen att vi behövde gå så långt som till anhållande. Men som utredningsläget såg ut så var vi tvungna. Jag hoppas att du har förståelse för det. Som kompensation kanske jag får bjuda dig på lunch?"

   Karin noterade den ändrade samtalstonen och tog den som bevis på att hon inte längre var misstänkt.

   "Är det polisen eller du privat som är så flott?"

   "Det är jag. Ta det som en ursäkt eller som ett bevis på min ambition om du vill. Jag räknar med att du ska kunna berätta litet om förhållandena på biblioteket. Lite informellt."

   Det var egentligen efter lunchtid och det var litet folk i restaurangen. De fick ett bord längst in och kunde prata ostört.

   "Vad var det som fick dig att förstå att det inte var jag?

   "Det var en person som träffade Lindman sedan du gått."

   "Men hur kunde du tro att jag skulle ha orkat välta den där tunga bokhyllan och dessutom fått Åke att snällt stå framför den?"

   "Han stod inte snällt framför. Han försökte hindra den från att välta. Precis hur det gick till kan jag inte berätta för dig av utredningstekniska skäl som det heter. Men det krävdes inga större krafter för att välta den. Så som det blev utfört. Du har sagt det och en annan person har sagt det: Lindman hade en bomb på gång. Har du nån aning om vad det kan ha varit?"

   "Kanske. Jag tittade på de papper som Åke hade arbetat med vid skrivbordet. Det var budgeten och den ekonomiska redogorelsen för bibliotekets verksamhet förra året. På tre utgiftposter hade han antecknat med blyerts: Libros AB??? Kanske är det nåt skumt med den firman."

   "Vem är det som står för inköpen?"

   "Han heter Oscarsson och ska bli kommunalråd. Åke skulle efterträda honom. Han har kontor en trappa upp."

   "Så om han hade nåt otalt med Åke Lindman så var det bara att trava ner för trappan och in i biblioteket. Ja ja, det kan ju vara ett uppslag. Var det många som hade nycklar och kunde komma in utan hjälp av nattvakten?"

   "Ingen eller alla hade nyckel. Det är ju ett stort hus med flera våningar. Ovanför oss finns ju kulturnämnden, stadsarkitekten och plankontoret så det är mycket folk som kommer och går genom entrén och passerar vår ingång i bottenplanet. I stället för stämpelklocka har vi plastkort som vi drar genom en skåra när vi kommer till jobbet och när vi går hem. Då registreras vår arbetstid automatiskt i en dator. Om man vill in på biblioteket när det är stängt, till exempel för att man glömt handväskan, så måste man dra plastkortet i skåran för att öppna dörren. Då åker man också in i datorn. Alla i huset har plastkort men dom duger bara till dom egna dörrarna.   Det är ett nytt system. Vi har bara haft det i tre veckor. Eva blev förflyttad från planavdelningen för att sköta det systemet och en del personalfrågor."

   "Varifrån kom Åke Lindman innan han kom till er?

   "Från ........ från planavdelningen."

   "Jag ska ta och prata litet med Eva i eftermiddag. Har du möjlighet att titta på dom där siffrorna i Oscarssons papper. Jag kan ju inte begära revision på så här lösa boliner men det skulle vara intressant att veta om det ligger en bomb där."

   Tillbaka på biblioteket kollade Karin med Patentverket vem som ägde Libros AB. Det visade sig vara Oscarssons fru! Sporrad av framgången gick Karin upp till Oscarssons sekreterare och fick titta i arkivet där. Innan hon blev avbruten hann hon se att Libros var konsult för alla bokinköp och fått mycket bra betalt. Inte undra på att pengarna inte räckte till böcker. Oscarsson kom.

   "Vad gör du här?"

   "Jag tittar bara lite i arkivet. Det är faktiskt offentliga handlingar." Oscarsson blev röd i ansiktet.

   "Du ska inte komma här och snoka. Lägg dig inte i det som inte angår dig. Tänk på hur det gick för Åke. Ge dig iväg innan jag kastar ut dig."

  Robert Alm satt tillsammans med Eva i hennes rum och gick igenom uppgifterna på datorn.

   "Här står att Karin stämplade ut sig 20.04 och att du kom  en halvtimme därefter. Hur kunde du anklaga Karin för att ha mördat Åke när du faktiskt hade träffat honom sedan hon hade gått hem. För han var ju kvar då och du kunde själv se att Karin hade gått. Och vad hade du där att göra?"

   "Karin kom säkert tillbaka senare. Han släppte nog in henne. Ja jag kan väl erkänna att Åke och jag har haft ihop det sen vi jobbade tillsammans på planavdelningen. Mycket övertid och så. Du vet hur det kan bli. Men Åke var en sån som man måste hålla i strama tyglar för att han inte skulle hoppa över skaklarna. Så jag gick upp på jobbet på kvällen för att se till att det inte blev nåt mellan han och Karin. Men han var ensam och nästan klar och vi gick därifrån tillsammans. Som du ser så har både han och jag stämplat ut fem över nio.

   "Ja men sen har han gått tillbaka. Tjugotvå minuter över nio har han öppnat med sitt kort. Vad skulle han göra där då?"

   "Han måste han ha träffat Karin och gått tillbaka med henne. Så det är hon som har gjort det."

  Karin och Robert träffades på lunchrestaurangen nästa dag  och Karin berättade om gårdagens upplevelser. Robert såg fundersam ut.

   "Det här börjar bli komplicerat. Åke var ute och kom tillbaka och Oscarsson jobbade över till tio enligt datorn." Han berättade också om övriga tider. "Enligt det här borde det ju vara Oscarsson som är mördaren men jag har svårt att tro det av någon anledning. Egentligen skulle jag ju inte prata om det här med dig men du känner ju till förhållandena på biblioteket och jag har en känsla av att det är nånting här som inte stämmer. Att Åke skulle ha gått tillbaka till exempel."

   Karin tyckte också att något i uppgifterna måste vara fel och de diskuterade förgäves problemet en halvtimme.

   Polisutredningen körde fast och det gick ett par veckor. Karin hade undvikit att stanna kvar och jobba ensam på kvällarna. Det var alltid någon annan där också. I kväll var det Berit som också var kvar. Strax innan de skulle gå ringde telefonen. Berit gick och svarade. Karin såg när hon kom tillbaka att något hänt.

   "Mamma har fått hjärtinfarkt och ligger på intensiven. Jag far dit."

   "Gör det. Hoppas det är lindrigt. Jag släcker och låser."

   Karin tittade bort mot rummet där Åke dog. Så kusligt det kaändes att vara ensam. Hon skyndade sig att sortera in de sista böckerna och gick mot personalrummet. Då slocknade ljuset och det blev alldeles mörkt. Hade det gått en propp? Nej, belysningen i den stora lokalen gick på flera säkringar. Hon såg att ljus föll in genm glasdörrarna till entren. Det var alltså inget allmänt avbrott. Någon hade slagit om huvudströmbrytaren i skrubben bakom receptionen! I silhuett mot glasdörrarna syntes en mörk skepnad komma emot hennne med en lång käpp i handen. Hon stod somm förlamad. Var det Åkes mördare som var ute efter henne?

   Hon flyttade sig två hyllrader längre bort och stod alldeles tyst. Plötsligt hördes ljudet av en bok som med en duns slog i golvet en bit ifrån henne. Ofrivilligt kved hon till och drog sig snubblande mot personalrummet. Mördaren följde efter och Karin stängde dörren. Men den gick inte att låsa! Hon letade förtvivlat efter något vapen och trevade sig fram till kaffebryggaren. Mördaren öppnade dörren och Karin slängde kaffebryggarn mot honom. Den träffade bara i bröstet och gjorde ingen skada. Hon tog en kaffemugg och slängde mot gestaltens ansikte som var något mörkt med hål för ögon och mun. Muggen träffade vid ena ögat och det hördes en grymtning av smärta.

Nu kom käppen vinande. Karin höll instinktivt upp armen och tog emot slaget. Smärtan var bedövande och hon vacklade bakåt mot en stol. Hon höll upp stolen och parerade nästa slag men fick naästan genast ett rapp mot sidan av huvudet. Hon kände att hon inte kunde kämpa emot och i desperat förtvivlan kastade hon stolen mot de lilla fönstret mot gården. Samtidigt som larmet utlöstes och började tjuta fick hon ett slag mot huvudet och allt blev svart.

   Karin vaknade till halvt medvetande i ambulansen på väg till sjukhuset. Hon uppfattade dimmigt att någon mer fanns på båren intill. När hon blev inlagd somnade hon. När hon vaknade på morgonen såg hon till sin förvåning att Berit låg i sängen bredvid med ett bandage om huvudet.

   "Tog muggen jag kastade så hårt?"

   "Muggen. Vilken mugg?" Undrade Berit. "När jag kom utanför dörren i går kväll blev jag nedslagen av en svart figur. Han tog mitt plastkort och tog sig in till dig på biblioteket. Mamma var inte sjuk. Telefonsamtalet var bara för att lura ut mig. Hur mår du. Du har sovit länge."

   Det visade sig att Karin fått hjärnskakning och en spricka i strålbenet i underarmen. Robert fick tillstånd av läkarna att tala med henne på eftermiddagen. Han hade blommor med sig och Berit gav Karin en menande blick.

   "Dom säger att du kommer att överleva. Hur mår du?"

   "Lite huvudvärk bara. Har du tagit mördaren?"

   "Nej, den som anföll dig smet ut genom ett fönster tydligen. Försök att berätta vad som hände igår. Om du orkar."

   Karin talade om vad som hänt. Rösten bar inte riktigt när hon kom till slutet av historien.

   "Så det var du som slog sönder fönstret. Det var antagligen det som räddade dig. Mördaren blev rädd lär larmet gick och flydde."

   "Kommer du ihåg när vi pratade om tiderna i datorn. Vi tyckte båda två att det var något som inte stämde. Jag kom på det i morse när jag låg i halvdvala."

   "Hoppas du kom på nåt bra då."

   "När man drar sitt plastkort i skåran blir tiden registrerad. Man gör det när man kommer på morgonen och när man går på kvällen. Då blir tiden man varit på jobbet lagrad i datorn. Om man går upp på kvällen i ett annat ärende, till exempel bara för att hämta nånting så är det ju inte arbetstid. Då behöver man ju inte dra kortet när man går. Men Eva drog sitt kort för att visa att hon lämnade biblioteket. Varför? Kanske för att få alibi."

   "Men Åke gick ju samtidigt och kom tillbaka ensam."

   "Om jag hade mördat Åke skulle jag ta hans plastkort och dra i skåran för att låtsas att han gått ut och sedan vänta en kvart och dra det igen precis som om han kommit tillbaka och...."

   "Jaa, du kan ha rätt. Tyvärr går det nog inte att bevisa."

   "Jo men muggen jag kastade på henne. Det hördes att det gjorde ont. Det måste ha blivit ett märke."

   "Jag var här hos dig igår kväll och du vaknade till ett ögonblick. Då sa du just det. Att du kastat muggen. Jag har träffat både Oskarson och Eva idag. Ingen av dom har alibi för igår kväl. Men ingen av dom hade heller någon skada i ansiktet. Tyvärr Karin."

   "Hon hade ju nån sorts rånarluva på sig som måste ha dämpat smällen. Men det måste åtminstone ha blivit en rodnad. Nu ska jag tala om en sak för dig Robert. Eva har väldigt ljus hy. Därför pudrar hon hela ansiktet med grundpancake. Om du tvättar henne i ansiktet får du nog se ett muggmärke."

   "Säg inget mer för då måste jag betala dig lön. Nu har jag bråttom. Hej"

   Karin fick komma hem nästa dag och var så nyfiken så hon kunde spricka. Robert ringde på kvällen. Han var upprymd över att ha löst fallet och han hade fått en verbal klapp på axeln av kommissarien.

   "Du hade naturligtvis rätt. Eva hade ett blåmärke under högra ögat när vi skalat av pannkakan. Vi pressade henne idag och hon erkände. Hon grälade med Åke. Han ville göra slut och hon blev `galen av ilska` som hon sa. Hon ville förstöra nåt. Tog en hoprullad väggkarta, en sån där med en trästång upptill och nertill, satte den mellan hyllan och väggen och bände. Åke försökte hindra hyllan från att falla men hamnade under och slogs medvetslös. Fortfarande galen tog Eva en stor uppslagsbok och tryckte mot halsen på honom tills han kvävdes. På en ingivelse tog hon din halsduk och satte i handen på honom. Hon trodde det var för din skull han ville göra slut. Sen trixade hon med korten som du sa. Hennes fingeravtryck fanns på Åkes kort. Hon älskade verkligen Åke och tyckte det var ditt fel att han dog. Därför tänkte hon slå ihjäl dig. Hon kunde inte använda sitt eget plastkort för att komma in så hon stal Berits kort. Det skulle då verka som att den som mördade dig inte hade eget kort och alltså inte hörde till biblioteket. Jag är skyldig dig ett stort tack."

   "Det var så lite så."

   "En fin middag är det värt allraminst om du inte har något emot polisen." 

  "Du menar sådär i allmänhet."

   "Nej jag menar den här polisen."