Uppväxten i Ljusdal

Minnesglimtar av Gunnel och Malte

Ellbo

Min första sammanhängande hågkommelse från barndomen var min femårsdag  1931.  Vår familj var pappa Emil, mamma Maja och syskonen Bengt, Gunnel och Arne; nio, sju och fem år äldre än jag. Vi bodde i ett rum och kök på bottenvåningen i Ellsbo-huset vid Södra Järnvägsgatan.  Det var ett av Ljusdals få trevåningshus och ägdes av vår farfars bror Ernst.  Entrén var mot gatan, men det fanns en genomgång till bakgården .

Den här morgonen  låg jag ensam kvar i utdragssoffan i köket och blev uppvaktad av mina syskon med en femtonöres bakelse. Själva nöjde de sig med tioöres.  Våren hade kommit och  norrljuset genom fönstret mot bakgården lyste upp det stora köksbordet och nådde också vedspisen längst bak.  Köket var också platsen för ett upptrappningskrig mellan pappa Emil och Råttorna, som fick uppleva och lära sig undvika varjehanda tekniska finesser, som till exempel en våganordning som gjorde att råttan rutschade ner i en hink med vatten och drunknade just innan den skulle  smaka på osten. Vid soffans fotände stod radion på ett litet bord. Den var i tre delar; batteri med syra på golvet, radioapparat med knappar och rattar och en högtalare ovanpå. Den  hade en stor böjd tratt  som hos en bastuba eller som en stor kopia av arvtantens hörlur i en fars.  Utanför fanns en lång antenn, upphängd  via porslinsisolatorer mellan huset och en spädgrönt lövad  björk vid bakgårdens gräns mot järnvägen. På radion fick man in  förvånansvärt många stationer i Europa, namngivna på skalan på långvåg och mellanvåg. Efter det stora soffkalaset gick jag förstås ut och lekte på gården. Där hade Bengt och Arne satt upp romerska ringar  och byggt en lådbil utan hjul åt mig.  Trots att den var markfast gick den bra att sitta och brumma i och då gick den förstås  fortare än allt annat.  Koja och klätterträd fanns också att roa sig med. En tur till lekkamraten Birger ingick dagligen. Han var son till LysOlle, basen på Edeforsens elbolag, granne till oss med dess affär, kontor, verkstad och lager.  Vi hjälpte ofta till i verkstan  bland tålmodiga montörer och källaren med sin tjärdoftande atmosfär, sina rullar med vajer och koppartråd och tusen andra ting, var  förstås oemotståndlig som lekplats.  En höjdare efter stim och stoj var att få saft och bullar hemma hos Birger.  Mamma Ada serverade i matsalen. Sen kunde vi leka kuragömma i den stora lägenheten som hade herrum, alkov, matsal, sovrum, stor tambur och isskåp i farstun.  Isskåpet var en stor, vit möbel som i  sin övre del hade ett utrymme klätt i zinkplåt Där la man is i stora stycken som levererades ett par gånger i veckan.  Maten förvarades i utrymmet under islådan. Det var nästan ett folknöje, eller åtminstone ett barnanöje att se när man på vintern, för hand,  sågade upp stora block  av den  mer än halvmetertjocka isen på Kyrksjön. Isblocken kördes sen med häst och släde till ett upplag nära kyrkan.  Det blev till slut ett helt isberg, fyra fem meter högt, som täcktes med massor av sågspån  och gick fint att klättra på. Isen höll sig bra till sommaren då den skulle användas. På vintern behövdes den inte, eftersom alla kök på den tiden hade ett skafferi mot yttervägg  där man från oktober till april, lätt kunde hålla kylskåpstemperatur.

Bengt hade  hand om försäljningen av choklad på Fenix-bion. Han hade lagret hemma, grymt oåtkomligt för barn. Men en sorgens och glädjens dag var det fritt fram att äta smulig Rollo, mosig Monolit och  platta kolor. Kvällen innan hade filmen tagit eld på Fenix*. Maskinrummet var klätt i järnplåt och det var nog egentligen inte så stor fara, men en nervös biljettmottagare ropade in i lokalen: ELDEN ÄR LÖS! Det utbröt panik bland publiken som trängdes mot utgångarna. Bengts låda-på-magen med choklad revs med och trampades sönder tillsammans med sitt innehåll.  Därav sorg och glädje.

Det fanns ju också andra delikatesser för barn, även om de krävde en viss kapitalinsats. För fem öre kunde man köpa en stor strut tårtskräde i Rosendahls bageri som låg i källaren under konditoriet. Det var spill från tillverkningen av bakelser och tårtor som las i struten och hade man tur kunde en halv napoleonbakelse slinka med.

Bengt som var väldigt händig, snickrade ett tåg till mig den julen, lok och två vagnar. I övrigt var det nog mest mjuka paket till oss alla.  På julaftonskvällen satt vi och lyssnade spänt på sändningarna med hälsningar till sjöfolk.  Vi kände oss gripna av tanken på sjömännen som inte fick vara hemma  på julen, inte ha snö och inte få julklappar. Så sorgligt det var. Sen kom den traditionella avslutningen,  Marion Andersson sjöng Ave Maria. Mycket högtidligt och stämningsfullt.

Pappa blev arbetslös i början av depressionen  -31 men fick jobb vid bygget av pappersmassefabriken i Östrand utanför Sundsvall.  Han var borta kanske ett och ett halvt år men kom hem på besök  då och då. Varje gång fick jag en present; en teddybjörn eller en kanon eller annan leksak. Vi hade också andra besök. Det var arbetslösa vanliga unga människor som i avsaknad av samhälleligt skyddsnät gick omkring och knackade dörr för att få ett mål mat eller få en slant för en tvål eller några rakblad som man symboliskt sålde. Man var alltid klädd i sin bästa (enda) kostym för att visa att man inte var någon luffare. Mamma kunde nå´n gång bjuda någon behövande på mat.

I våningen ovanpå bodde Rakarn med fru och två barn, Margit och Britta. De var Gunnels lekkamrater med fortsatt livslång kontakt.  Deras stora schäfer var barnkär och jag kunde brottas och leka med honom utan minsta morrning.

Grunden till att man  i äldre år tycker att alla somrar var varma och soliga förr, ligger kanske i  att man som barn hade sina gladaste upplevelser i fint sommarväder. Hela familjen gav sig fina dagar ut på picknick. Målet var platser vid älven som Björken eller Grovan. Björken var ett träd som växte vid älvbrinken, först horisontellt, sedan i en fin båge uppåt, såsom man föreställde sig att palmer växte på söderhavsöar. Grovan är en kanal som förbinder älven med Kyrksjön. Vid mynningen i älven låg på sensommaren länsar** och en del sammanfogade stockar som bar att gå på och kunde användas som en rank brygga i det långgrunda vattnet.  En gång när jag oförståndigt djärv lekte ganska ouppmärksammad av de övriga, ramlade jag förstås i på barnfördjupt vatten och hamnade på bottnen. Som tur var  hade Gunnel ett vaksamt öga och drog upp mig. Visst var vi en lycklig familj!

*Ljuskällan vid filmvisning på bio måste vara mycket intensiv. Det ljus som passerar varje filmruta ska projiceras på en yta som är cirka tvåhundratusen gånger större, dvs filmduken. Som ljuskälla hade man fram till kanske femtiotalet en så kallad båglampa.  Där lägger man högspänning på två kolstavar, i storlek som nya, något korta blyertspennor. De är rörbart monterade med ändarna mot varandra som pekfingrarna vid ett nykterhetsprov.  När kolen närmas varandra till ungefär en centimeters avstånd, uppstår en gnista, en ljusbåge. Den kan hållas vid liv om kolens avstånd mellan varandra inte ökas alltför mycket. Kolen förtärs långsamt och för att ljuset ska behålla sin intensitet krävs manuell justering allt eftersom. Ljuset blir fullt tillräckligt för ändamålet men innehåller också mycket värme. Filmen bestod förr av celluloid och det enda som hindrade den från att ta eld av det starka ljuset/värmen var att den rörde sig. Varje filmruta exponeras för värmen bara en tjugofjärdedels sekund i normal drift.  Projektorn var i början av trettiotalet inte motordriven, utan maskinisten måste driva fram filmen med vev.  Det gällde då att hålla konstant fart och försöka få bilden synkron med ljudet som fanns på en grammofonskiva och samtidigt justera kolen när bilden började mörkna. Om filmen vevades för sakta eller stannade, var det stor brandrisk. Ljudet kom snart att läggas som ett optiskt ljudband mellan filmens perforering och bildyta.

Filmer bokades säsongsvis av farbror Kalle med medhjälpare på Kontoret och levererades via järnväg till godsmagasinet, vanligtvis premiärdagen. Den kom i rullar med ca 30 centimeters diameter, fem eller sex stycken med ungefär femton minuters speltid på varje, plus ett kortare förspel. Sammanlagt drygt tvåtusen meter film. I tidiga dagar när man bara hade en projektor i maskinrummet, blev det en liten paus varje kvart för rullbyte. Senare limmade man ihop tre rullar till en stor och det blev bara en paus. Limmet var isättika, nästan ren ättikssprit med stickande lukt, som smälte celluloidytan och torkade på några sekunder. Fick man det på fingret, kändes det väldigt kallt eftersom det avdunstade så fort, därav namnet.

När man hade två projektorer behövde filmrullarna inte skarvas ihop. När en rulle var slut, skiftade maskinisten över till den andra maskinen just när ett par kryss i bildens/dukens övre högra hörn glimtade till  och det blev, som nu, ingen paus. Så blev det när Rio-bion byggdes 1939.

**Transporten av timmer till sågverk och pappersmassafabriker skedde med flottning. Under vintern kördes timmer med häst och släde till älvstranden, gärna där den var brant och hög. När islossningen var klar och vårfloden kommit igång, stjälpte man ner timret som fick följa med strömmen i älven. I Ljusnan flottades mellan tio och tjugo miljoner stockar om året. Stockarna var märkta med  respektive ägares märke, inslaget i änden och kunde sorteras i skiljestationer efter tillhörighet.

Timrets väg genom älven var inte helt problemfri. Stockarna flöt i land och strandade här och där, speciellt i ytterkurva vid krökar.  Där länkade man ihop stockar ände mot ände till långa kedjor, länsar, som ankrades före och efter älvens krök. Timret gled då efter länsen genom kurvan i stället för att stranda. Ännu på sextiotalet flottades ca 200 miljoner stockar per år på Sveriges älvar.