Farligt gift                      

   Det var en varm och skön dag. Solen silade ner i skogen mellan höga granar och bildade ett trolskt mönster av ljus och skugga. Juli hade börjat regnig och kall men nu i slutet av månaden var det riktig sommar. Som en barndomssommar tänkte Anna där hon gick och plockade blåbär. Blåbär, de tvar sommarens höjdpunkt. Att gå i skogen på sydsidan av Myrberget, slåss litet med myggen och plocka lagom mycket för att äta med socker och mjölk. Det bästa stället att plocka på var klipphyllan där berget stupade trettio meter rätt ner. Det var inte farligt att gå där för hyllan var ganska bred. Hon hade visat Stefan dit. Han hade inte tålamod att gå och leta och behövde ha ett lättplockat ställe för att inte tröttna. Nu hade de varit gifta över ett år och var fortfarande lika lyckliga tänkte Anna.

   - Anna! Kom hit och plocka du också. Det finns så det räcker åt oss båda.
   Stefan stod vid det smalaste stället alldeles vid nedgången till hyllan. Han hade tänkt på just den platsen ända sedan förra årets blåbärsplockning. Blev det inget annat tillfälle skulle det ske här. Han var spänd och egendomligt upprymd. Nu kom hon med sin löjliga lilla hink. Just när hon skulle passera honom stötte han armbågen hårt i hennes sida och hon föll
handlöst utför stupet.

   - Var är jag? Anna tittade förvånat på sköterskan som just drog isär gardinerna i fönstret.
    - Du är på sjukhuset. Du ramlade ner från Myrberget igår. Du var medvetslös när du kom in men vi fick liv i dig och höll dig vaken en stund men sen har du sovit gott. Nu är det måndag morgon.
   - Är jag skadad?
   - Jag ska säga till så kommer doktorn.
   Doktorn kom efter några minuter. Så ung han ser ut, tänkte Anna.
   - Hej jag heter doktor Ivarsson. Det var jag som tog hand om dig när du kom in igår. Hur känns det?
   - Ganska bra tror jag. Jag har lite ont i huvudet och rätt så ont i höger ben.
   - Du har fått en ordentlig hjärnskakning och ett lindrigt brott på höger vadben. Vi ska gipsa dig till knäet senare idag. Sen får du hålla dig stilla några dagar. Det är väldigt lätta skador efter ett sånt fall som du råkade ut för. Din man säger att du föll på en stor gran och landade i ett litetkärr. Du hade tur. Kommer du ihåg hur det gick till?
   - Nej. Jag kommer ihåg att min man ropade på mig. Sen är det svart tills jag vaknade här.
   - Ja vi får se. Det undermedvetna kan ibland blockera det man upplever som hemskt. Kanske kommer minnet tillbaka så småningom. Din man antydde att du gjorde det med avsikt. Hoppade. Har du haft självmordsplaner tidigare?
   - Självmordsplaner? Du måste ha missförstått honom. Jag känner mig lycklig och tillfreds med mitt liv.
   - Jaha. Jag skriver ändå ut några tabletter som du måste ta. Innan du åker hem, ska du få tala med en psykolog. Det kan ju aldrig skada. Det blir nog bra ska du se.

   Han kände sig spänd och osäker när han kom in i sjukrummet med sina blommor. Det var på grund av honom som hon låg här. Han tyckte synd om henne och hoppades att hon inte hade alltför ont. Samvetet besvärade honom men samtidigt visste han att han måste göra om försöket så snart som möjligt. Doktorn hade visserligen sagt att hon inte kom ihåg någonting om olyckan men minnet kunde ju komma tillbaka.
   - Hur känner du dig, sa Stefan. Han bävade inför vad hon skulle säga. Kom hon verkligen inte ihåg?
   - Det är bara bra. Dom ska bara gipsa benet så får jag komma hem. Jag förstår inte hur jag kunde ramla ner för Myrberget. Jag har ju plockat blåbär där i flera år.
  - Ja det såg väldigt konstigt ut. Du var på väg till mig, men du gick väldigt nära kanten. Jag ropade åt dig att vara försiktig. Då vände du dig om och tittade på mig. Sen hoppade du rätt ut. Du kan förstå vilken lättna jag kände, när jag kom ner till dig och såg att du levde. Ett tag trodd jag att jag förlorat dig. Om du känner dig nere, måste vi tala om det. Förstår du. Jag vill ju hjälpa dig.

   - Hej jag heter syster Karin, sa en sköterska som kom in sedan Stefan gått. Jag var ute och plockade blåbär på Myrberget igår när du drattade ner. Jag hörde hur du skrek och sprang till nedslagsplatsen fast det var lång väg så jag fick leta lite. Och vad ser jag. Din karl står med en stor sten i handen alldeles handfallen. Stenen hade legat på ditt bröst och allt han hade gjort var att ta bort den. Sen stod han där. Jag fick ruska om honom lite innan han kom sig för att ringa efter ambulans. Han hade ju en nalle på sig. Men jag har sett sånt förr. Man blir chockad. Jag vet inte hur jag skulle ha burit mig åt, om det hade varit min Evert som legat där. Nä, nu måste jag skynda mig innan mitt pass är slut. Här ska det bli gipsning.

  Efter fem dagar, en fredag, var Anna hemma igen. Stefan öppnade grinden när hon stigit ur taxin. Tänk, blommorna slokade inte i trädgården, gräsmattan var klippt! De sista två tre dagarna på sjukhuset hade hon blivit mer och mer otålig. Hon ville hem till huset och trädgården! Och Stefan. Hon tog sig bra fram på sina kryckor och äntligen var hon hemma i sin rymliga villa. Den var byggd med stor snickarglädje av en "brännvinsbaron" vid sekelskiftet och Anna hade ärvt den av en morbror. Hon älskade huset och hade blivit nästan paranoid i sitt sökande efter den "rätte". Han måste ju inte bara älska henne utan också huset! Stefan var den rätte. Han var ömsint, omtänksam och händig. Att  återskapa huset  iursprungligt skick hade blivit nästan som en passion för honom. Han var outtröttlig när det gällde att hitta gammalt virke eller tapetmönster från förr.

   Anna hade varit hemma några dagar. Hon tog sig fram ganska bra på sina kryckor och kunde sköta en del av sysslorna i hushållet. Trappan upp till andra våningen och sovrummet var brant och hade ännu varit för svår att ta sig upp för. På kvällen den fjärde dagen hemma var det sängdags.
   - Nu klarar du dig så bra med kryckorna att du kan sova häruppe, sa Stefan där han stod vid räcket i den stora hallen på andra våningen. Försök!
   Visst ville hon till sovrummet, till den sköna sängen, till normalt samliv. Men hur? Att gå uppför trappan var omöjligt med det gipsade benet. Hon satte sig baklänges på det nedersta trappsteget och hävde sig upp till nästa med armarna och med hjälp av sitt friska ben. Det gick ju bra! När hon kommit uppför halva trappan, till det ställe där den krökte blev det svårare. Med en kraftansträngning lyckades hon lyfta sig och
vrida samtidigt. Hon kände en intensiv smärta i högra sidan. Samtidigt upplevde hon igen Stefans vassa armbåge i sidan och fallet utför berget. Stefan hade knuffat henne! Insikten kändes som ett klubbslag och för ett ögonblick kände hon sig yr. Karins ord "han stod med en stor sten i handen" dök upp i hennes medvetande. Hade han tänkt slå ihjäl henne när hann fann att hon fortfarande levde? Hur kan en stor sten hamna på bröstet när man ramlar ner i ett kärr? Nu stod Stefan överst i trappan och manade på henne. Skulle han knuffa ner henne när hon kom upp? Hon kände paniken ila i bröstet. Hon ville springa. Hon ville springa till Svea och Erik, grannarna. Men hon kunde ju inte! Hon blev sittande villrådig och omtumlad.

- Vad är det med dig? Kom nu. Du klarar det. Du är duktig.
   Anna kände att hennes liv hängde på att hon inte kom upp till hallen.
   - Nej jag klarar det inte. Jag blev alldeles yr. Jag går ner igen.
   Hon hasade sig ner för trappan och gick in och satte sig i en fåtölj i syrummet. Stefan hade försökt mörda henne! Men han älskade ju henne. Eller gjorde han inte det? Hade han nånsin gjort det? Men hon var ju inte rik. Hon hade huset och några tusen på banken. Var det tillräckligt för mord? Det måste vara huset. Stefan hade blivit intresserad över förväntan, ja nästan besatt av tanken att återställa det i skick som vid sekelskiftet.
Anna kände hur det knöt sig i bröstet av rädsla. Vad skulle hon göra? Ringa polisen? Det skulle vara hennes ord mot hans. En kvinna med självmordstankar och minnesförlust mot en sansad och förstående man. Men en sak var säker. Stefan skulle inte slå ihjäl henne. Han skulle inte göra något som han utan vidare skulle åka fast för. Hon fick passa sig för trappan och saker som han gav henne att äta eller dricka. Det bästa skyddet skulle vara om hon hade någon hos sig. Elsa!  Hennes bästa väninna kunde kanske komma några dagar. Anna ringde genast. Telefonsvarare! Visst! Elsa hade ju semester och skulle inte komma hem förrän i övermorgon. Anna talade in ett meddelande på svararen. Hon måste klara sig i två dagar. Stefan kom i dörren.
   - Vem ringde du till
   - Till Elsa. Hon kommer hit i övermorgon.
   - Så bra. Då får du sällskap när jag tar itu med balkongrummet däruppe.

   Om Stefan skulle mörda henne måste det se ut som en olycka och han måste arrangera den i kväll eller i morgon, tänkte Anna. Konstigt att han inte hade något emot att Elsa kom. Men han hade kanske ingen brådska. Dessutom var nog Stefan litet feg. Om hon höll sig på bottenvåningen och var försiktig skulle hon nog klara sig tills Elsa kom.
   Anna sa godnatt och gick till bakre rummet där hon sovit de senaste nätterna. Hon låste dörren innan hon la sig. Det var svårt att somna. Hon var både rädd och arg men hade samtidigt en känsla av saknad efter Stefan. Stefan som hon älskade. Hade älskat? Tanken att det var en olycklig impuls som fått Stefan att knuffa henne utför stupet var naturligtvis orealistisk. Hon somnade på efternatten med ett obesvarat "varför" i sina trötta tankar.
Sent på morgonen vaknade hon av att det bultade på dörren.
   - Öppna! Varför har du låst? Jag har kaffe och... Plötsligt insåg Stefan: Hon visste! Hon måste ha fått tillbaka minnet. Igår kväll i trappan! Vad skulle han göra? Låtsas som ingenting? Ja, låtsas som ingenting. Det var bäst. Hon kunde ju ändå inte bevisa någonting. Och han hade ju fått det till ett faktum att hon var självmordsbenägen. Det skulle komma fler tillfällen.
   Anna låste upp dörren. Hon hade lagt märke till den avbrutna meningen ch kände intuitivt att Stefan visste. Att båda visste.
   Stefan kom in med kaffet och de spelade båda sina roller men Stefanvågade inte kyssa henne och Anna kunde inte förmå sig att säga några kärleksord. Men hon kände sig inte rädd. Det var nästan som hon kände att hon hade ett litet övertag när hon märkte att Stefan undvek att se henne i ögonen.
   Senare på dagen gick Anna ut i trädgården till växthuset för att plocka några tomater till lunchen. Nedtill på en hylla la hon märke till glasburken med arsenik som hennes pappa en gång skaffat mot bladlöss. Burken hade stått där i många år men Anna hade inte vetat var hon skulle göra av den. Den kunde ju inte kastas i soporna och det gick ju inte att hälla ut giftet någonstans. Hon fick plötsligt en ide, log litet och kände
självförtroendet komma tillbaka. Hon gick tillbaka in i köket och tog fram en tom, diskad marmeladburk som hon sparat och satte på en etikett där hon skrivit "ARSENIK". Burken fyllde hon med salt och ställde den väl synlig på diskbänken och började laga till lunchen.
   Stefan hjälpte till att duka och att bära in maten från köket. Han kunde inte undgå att lägga märke till arsenikburken. Vid matbordet undrade han varför Anna hade arsenik i köket.
   - Jo du vet burken har stått på hyllan i växthuset i flera år och jag råkade stöta ner den idag och då sprack den. Så jag måste byta burk.
   - Men du ska väl inte ha gift ståendes i köket.
   - Vem vet. Det kanske finns ohyra inomhus också som behöver utrotas. Jag tyckte jag såg ett kryp i morse.
   - Bara du inte gör ett misstag och utrotar fel varelser.
   - Det är ingen risk. Jag känner till allt om skadedjur och parasiter.
   Anna slog i öl i Stefans glas och la upp omelett från ena änden av fatet åt honom och tog själv från andra änden.
   - Jag tog fram en burk av det där beska belgiska ölet som du tycker så mycket om. Det är för starkt för mig. Ursäkta, jag ska bara gå och hämta ett glas vatten.
   Genom springan i köksdörren såg hon Stefan slå ut ölet i rabatten utanför det öppna fönstret. Sedan bytte han tallrikarna. Nu är han rädd, tänkte Anna. Han kan gott lida litet. Till middagen åkte Stefan och handlade pizza och nästa dag levde de i vaksam neutralitet.
   - Äntligen kommer du sa Anna med gråt i rösten när Elsa ringde på dörren. Det här har varit de två längsta dagarna i mitt liv.
   - Men snälla du, vad är det fatt. Du lät nästan panikslagen på rösten i
telefonsvararen så jag kom med en gång.
   De satte sig i syrummet och Anna berättade vad som hänt. Tårarna rann och hon kände en oändlig lättnad att få berätta för någon som hon vissteskulle tro henne.
   - Ja det förstår jag att Stefan måste ha ljugit när han sa att du försökt begå självmord. Så levnadsglad som du är och så lycklig som du varit med honom. Men det känns så overkligt att han med vett och vilja knuffade ner dig utför Myrberget. Men det är väl så när du säger det. Du kan ju inte leva med honom efter det här. Ni måste skiljas. Jag hör att han snickrar på andra våningen. Det är lika bra att jag talar med honom på en gång.
   Elsa gick upp till Stefan och Anna hörde svagt deras röster. De talade en lång stund. Det blev tyst och efter en stund hördes ytterdörren slå igen och en bil rivstarta. Elsa kom tillbaka.

   - Han nekar förstås men han gick med på att hålla sig undan ett tag så får ni träffas hos en advokat nästa vecka. Nej nu glömmer vi sorgerna. Jag lagar en rabarbertårta, så dricker vi kaffe och har det mysigt. Idag glömmer vi allt vad karlar heter.
   Det kändes så skönt att lämna allt i Elsas händer tyckte Anna. Hon slappnade av och slumrade en stund i fåtöljen.
   - Kom nu. Kaffet är klart.
   Anna gick ut på glasverandan där Elsa dukat och skurit upp två stora bitar tårta.
   - Jag fyllde halva tårtan med rabarber och halva med äppelmos. Jag har halsbränna så jag vill inte äta rabarber nu.
   De pratade om gamla tider och Anna kände att den där sköna förtroligheten som de haft som ungkarlsflickor började återkomma. Men bara efter några minuter började det bli varmt. Anna svettades i pannan och på överläppen. Hon kände sig litet yr och tung i huvudet.
   - Jag måste gå till badrummet och skölja av mig lite. Jag håller visst på att få huvudvärk.
    Anna sköljde ansiktet och spolade kallt vatten i nacken. Hon tappade nästan balansen när hon lutade sig framåt. Hon öppnade badrumsskåpet och tog två magnecyl. När hon skulle ställa tillbaka burken såg hon att något var fel. Hon hade ställt burken med de lugnande tabletterna som hon fått av läkaren överst till höger. Hon ville ha undan dem eftersom hon inte tänkte ta dem. Nu stod de på nedersta hyllan. Och burken var tom! Var det därför hon svettades och kände sig yr? Hon hade inte ätit något annat än rabarbertårta sedan morgonen. Rabarbertårta. Elsa! Nej inte Elsa. Snälla, inte Elsa. Anna blev rädd men kände samtidigt en stor sorg när sanningen sjönk in. Hennes två bästa vänner i livet ville döda henne. Vad skulle hon göra?
   Blicken föll på telefonen bredvid badkaret. Anna älskade att ligga länge i badet och läsa eller ta ett glas vin eller dricka kaffe och känna sig riktigt lyxig. Därför hade hon fått en fast telefon insatt vid badkaret. Hon kände sig allt sämre men med en viljeansträngning ryckte hon upp sig och blev underligt klarsynt. Hon ringde112, gav sin adress och bad demskynda sig för att ta hand om ett svårt fall av tablettförgiftning.
Ambulans skulle komma om tio minuter. Tio minuter. I tio minuter måste hon hålla sig vaken. Det måste gå. En påse, en påse. Hon tömde ut bomullstussarna som hängde i en plastpåse på väggen och la i den tomma medicinburken och stoppade alltihop i klänningsfickan. Sen vacklade hon ut till Elsa.
   - Varför gjorde du det? Tabletterna i tårtan.
   - Jaså du har förstått det. Ja du har ju bara några få vakna minuter kvari det här livet, så jag kan ju berätta. Stefan och jag var tillsammans innanhan träffade dig. Ja han kom ju hit tillsammans med mig en gång. Han blev galen i det här huset och han gifte sig med huset. Inte med dig. När han lämnade mig fick han lova att det bara var för en kort tid. Han skulle egentligen ha gjort sig av med dig för länge sen, men han var för feg. Så kom han med iden om Myrberget, men han klantade till det. Som tur var planterade han i alla fall historien om att det hela var ett självmordsförsök. Det eftervärlden kommer att veta om dig Anna, är att du inte lyckades första gången men när Stefan hade lämnat dig blev du så örtvivlad att du gjorde det ordentligt. Jag skulle ha varit mer vaksam .Jag visste inte att du hade så farliga tabletter hemma. Trots att jag är din bästa vän, lyckades jag inte hindra dig. Elsa såg ut genom fönstret.
- Det kommer en ambulans! Den stannar här. Men du har ju ingen mobil. Elsa gapade av förvåning men fann sig.   - Jaså. Telefonen i badrummet. Din lyxtelefon. Förbannat också. Hon öppnade dörren för ambulansmännen. - Skynda er. Hon har stjälpt i sig en hel burk med tabletter.

   Anna var omtöcknad och det dånade i huvudet. Hon ville slappna av men en minut till måste hon hålla ut. När hon låg på båren i ambulansen räckte hon påsen med tablett- burken till sjukvårdaren.
   - Inte självmord. Mord. Försiktigt. Lämna polisen. Fingeravavtryck.
Sedan blev allt svart.

   Anna låg på sjukhuset en vecka. Under tiden hade polisen kollat fingeravtryck och hade analyserat tårtan som Elsa slängt i soptunnan. Elsa ville inte ta straffet ensam utan angav också Stefan.

När Anna kom hem, gick hon långsamt igenom huset rum för rum och blev mer och mer sorgsen. Hon stannade i glasverandan och tittade ut. Hon såg den fina trädgården, hon såg Sveas och Eriks hus, hon såg andra grannar som arbetade i sina trädgårdar. Jag kunde ha varit död tänkte hon. Men jag lever och jag har vänner och ett nytt liv framför mig. Det livet börjar idag.