Farligt handarbete           

        Byn låg infattad i snölandskapet, inte som en ädelsten men inte heller helt utan skönhet. Marken var kuperad och villor och hus var grupperade kring ett centrum som bestod av järnvägsstation, ICA-butik och gatukök. Det var bara en mil till närmaste stad dit de flesta av byns invånare pendlade till sina arbeten. Becca Lind var lyckligare lottad. Hon hade gångavstånd från sitt hus till AB Bygg/Hyr där hon till sin stora glädje fått jobb bara för några dagar sedan. Chefen, Herbert Olsson hade nyss från sitt fönster sett hur hon tog hand om en kund som ville hyra en tio meter lång stege. Gubbarna i skjulet hade rast och Becca gick in mellan cementblandarna och travarna med byggnadställningar, släpade själv fram den tunga stegen och band fast den på kundens släpvagn. Att anställa nytt folk var alltid ett lotteri men Herbert kände i hjärtat att här hade han en kvinna som säkert skulle passa in i den något råbarkade stil som rådde på företaget. Nu satt de tillsammans vid datorn och han skulle visa hur hyresfakturan skulle föras in.

   "Ta bort handen."

   Herbert flyttade i stället handen högre upp på låret och kramade litet. Becca reste sig upp och gick till dörren.

   "Var inte så förbaskat snarstucken. Jag såg hur du tog i därute och ville bara känna på musklerna."

   "Dom ställer gärna upp och bär stegar men är inte till för dina händer. Okej?"

   "Vi säjer väl det." Herberts fräcka smil varslade om kommande svårigheter.

   Becca tänkte att det här ska inte få växa till någonting stort så hon frågade Anita som varit länge på företaget hur Herbert hade det med sina händer.

   "Han är en bra arbetsgivare. Rejäl. Men han har det litet svårt att hålla sig i styr. Men en klapp i rumpan och en tryckare på brösten, ja det får man ta."

   Becca försökte att ta 'ömhetsbetygelserna' men gav alltid igen med en knuff eller en arbåge i sidan. Herbert blev snarare uppmuntrad än avskräckt av motståndet och en dag när han trevade högt upp på låret tryckte Becca den vassa pennan mot hans hand. Den gick djupt in och det blev ett ordentligt sår.

   "För helvete, vad gör du?"

   "Förlåt jag skulle bara klia mig på benet."

   "Titta här." Han höll fram handen som blödde ordentligt. "Se vad du har gjort. Nånting får du väl tåla. Du som är skild och singel. Du kan väl ta det som en komplimang. Jag gillar det sätt du sköter jobbet på. Och jag gillar dig"

   Becca smällde igen dörren och gick ut. På kvällen berättade hon för sin vän Mikael, som kanske kunde bli något mer, om dagens händelser. Mikael blev arg.

   "Ett sånt där äckel borde ju snöpas!"

   "Nej jag tror han har fått vad han tål vid det här laget. Det blir nog inget mer nu."

   Nästa dag var Herbert sen. När han inte kommit klockan åtta gick Anita in i hans rum för att koppla om telefonen. Hon stannade skräckslagen i dörren. Herbert låg på magen vid sidan av sitt skrivbord. Han var blodig i ansiktet. Anita skrek till och de övriga på kontoret kom fram och stannade mållösa innanför dörren. Becca rusade fram men såg genast att det inte fanns något att göra. Herberts ögon stirrade utstående in i evigheten och hans tunga stack ut litet ur munnen. Det satt en snara runt halsen. Snaran var gjord med en konstig knut. En felgjord pålstek tänkte hon och kom ihåg hur svårt hon hade haft att lära sig den knopen. Det fanns också Aett stort sår vid halspulsådern. Vid sidan av kroppen låg en sax. Herbert hade antingen dött av strypning eller av blodförlust. Becca kände sig äcklad och rädd men tänkte ändå helt nyktert att den ena dödsorskaken borde ha räckt. Mördaren var tydligen en person som använde både livrem och hängslen. Alla gick ut ur rummet och någon ringde efter polisen. Anita satte sig vid sitt bord och grät sakta medan Lena som satt i växeln var alldeles uppriven och grät hejdlöst.

   Poliskommissarie Edberg var på plats med sitt team inom någon timme. Han var i sextioårsåldern och van brottsplatsundersökare. Han dirigerade sina experter med den säkerhet och det lugn som bara lång erfarenhet kan ge. Läkaren gav ett preliminärt utlåtande.

   "Om du har otur och det är två gärningsmän kan du få det besvärligt med bevisföringen. Liket har två skador som båda kan ha lett till döden. Men vilken? Jag är inte säker på att det någonsin kommer att gå att fastställa. Han har dessutom ett sår på högra handens översida. Kanske har han försökt värja sig. Vad säger du om det?"

   "Jag säger att du får bestämma dig för det ena eller det andra. När dog han?"

   "Av blodets utseende och kroppstemperaturen gissar jag att mordet skedde i går kväll. Närmare än så kan jag inte komma nu."

   Edberg registrerade namnen på personalen och gjorde ett kort förhör. Han bad samtliga vara tillgängliga under morgondagen för enskilda förhör. En del uppgifter kom fram redan från början. Tills förra sommaren hade det funnits en kompanjon i företaget, Hans Nilsson, men han hade dött av hjärtinfarkt orsakad av insulinbrist under en segeltur. De båda kompanjonerna med fruar var på väg till Gotland när vädret belev dåligt. Nilson skulle ta sin insulinspruta men tappade ampullen med insulin som spolades över bord. De hann inte fram till Visby i tid. Nu var änkan delägare men deltog inte aktivt i verksamheten. Herberts flitiga händer kom på tal och det fanns antydningar om romanser. Fråga Lena. Fråga Anita. Det tänkte Edberg göra.

   "Jaha Lena Svensson vi ska nu hålla ett förhör i anknytning till mordet på Herbert Aronsson. Upprepa namn och personnummer till stenografen här, fru Hansson. .....Tack. Jag har fått uppgifter om att Herbert Aronsson inte bara var din arbetsgivare. Han var något mer. Jag vill påpeka för att spara tid att det du säger kommer att jämföras med andra uppgifter som jag har så var snäll och säg som det är nu."

   "Ja. Han berätta om sin fru som var sjuk. De blev inget hemma. Först tyckte jag synd om han. Men han var så charmig. Ja vi hade ihop det. Vi var upp till Stockholm två gånger och han hade ju gott om pengar. Och så jobba vi över ibland."

   "Det gjorde ni igår, eller hur?"

   "Ja det var ju onsdag och min kille spelar bowling då. Ja det blev som vanligt. Men han levde när jag gick. Klockan åtta."

   "Jaha Evert Blom. Du jobbar i skjulet här som det heter och du har sällskap med Lena Svensson. Är det riktigt?"

   "Hade sällskap. Jag fick reda på att hon prasslade med Herbert så jag gjorde slut i morse."

   "Men i går kväll var du inne hos Herbert, eller hur."

   "Ja hon sa hon skulle jobba över så jag väntade tills hon gick. Sen gick jag in och läste lusen av honom. Men när jag höll på så tänkte jag, va faan, hon är inte värd att mista jobbet för. Så jag gick. Lite efter åtta. Då var han pigg men lite rädd."

   "Jaha Anita Carlberg. Jag har fått flera uppgifter om att du hade ett förhållande med din arbetsgivare. Var snäll och berätta hur det ligger till. Kom ihåg att du måste underteckna förhörsprotokollet sedan. Så säg som det är på en gång."

   "Jag måste väl" sade hon nästan ohörbart. "Ja", nu med starkare röst, "ja jag älskade honom. Jag har jobbat här i åtta år och redan från början när han berättade om sin sjuka fru så, jaa vi kom ihop. Och vi hade det bra tillsammans . Jag brydde mig inte om att han tafsade på de andra flickorna här. Han var bara sån. Hans Nilsson kom på oss en gång när han levde men han brydde sig inte om det. Välsignade barn sa han bara . Han var ju lite äldre."

   "Är du säker på att han var trogen?"

   "Jag vet att han hade andra tillfälligt. Men att han kom tillbaka till mig var liksom en bekräftelse på att det var jag som betydde något. Men när jag fick reda på att han haft en annan i två år då sa jag stopp. Jag sade åt honom igår direkt efter jobbet att nu fick han välja. Jag ska välja och du ska inte bli besviken sa han."

   Becca blev kallad till förhörsrummet. Hon blev förvånad när hon såg sin grannfru, Karin Hansson sitta där. Hon jobbade tydligen extra som stenograf. De nickade åt varandra.

   "Jaha du heter Rebecca Lind och är ny på jobbet. Du lär ha sagt på mordkvällen att nu har han fått vad han tål, menandes den mördade. Är det riktigt?"

   "Jo. Tidigare på dagen hade hans högra hand varit på vandring i områden där den inte hörde hemma. Jag stack en vass penna i den. Vad jag inte kan förstå är hur det uttalandet på bara några timmar har hunnit fram till polisen."

   "På en sån här liten plats är djungeltelegrafen snabb."

   "Jag sa det till en person som tror att han har en träff ikväll. Då tror han fel." Becca var besviken och arg på Mikael.

   "Du kanske visste redan då att din chef var död."

   "Jag gick från jobbet halv fem. Då satt han i telefon. Flera andra var kvar."

   Kommissarie Edberg for ut till den stora strandvillan för att tala med Helena Nilsson. Hon var i femtioårsåldern, mörk och smakfullt klädd. Parant var det ord som for genom Edbergs huvud.

   "Om jag har förstått det hela rätt så är ni delägare i AB Bygg/Hyr och kompanjon till Herbert Blom."

   "Det stämmer. När min man dog i somras ärvde jag hans del i firman. Men jag arbetar inte där. Min insats inskränker sig till att jag en gång i månaden går igenom räkenskaperna med Herbert."

   "Var ni nöjd med det sätt han skötte företaget?"

   "Det hade jag all anledning att vara. Han hade så god hand med personalen."

   "Apropå hand. Jag har hört att han var av den sorten som kladdade på flickorna på kontoret. Hade han svårt att hålla händerna i styr när han träffade er?"

   "Men kommissarien då. Tänk på att jag är minst tio år äldre än Herbert. När han var hos mig höll han alltid händerna precis där de skulle vara." Hon log spefullt.

   Hennes uttalande gick att tolka på två sätt och Edberg kände intuitivt att det var meningen också.

   På kvällen gick Becca över till sin granne, Karin Hansson, för att om möjligt få reda på något om utredningen.

   "Nej du förstår jag har ju tystnadsplikt."

   "Jo, det vet jag. Men jag har ju hört alltihop av flickorna. Jag tänkte det vore intressant att se om någon av dom har ljugit för kommissarien." 

   Efter en del lirkande fick Becca reda på en del av vad som sagts under förhören. En sak var litet konstig men hon kom inte på vad det innebar förrän några dagar senare på jobbet.  Hon satte sig hos Anita.

   " Jag har hört att Herbert hade en hemlig älskarinna på sidan i flera år. Du som kände honom bäst, vem tror du det är? Det kan ju inte ha varit Lena. Hon har ju bara jobbat här i ett år."

   "Vem är det som har sagt att jag kände Herbert bättre än nån annan?"

   "Snälla Anita. Alla här vet ju att ni hade ihop det. Och du är ju den som varit här längst."

   "Ja det är kanske så och mig har han ju haft på sidan i flera år. Nån annan har han inte haft. Utom Lena förstås. Det låter kanske konstigt men han hade så stor aptit så jag unnade honom lite lammkött då och då."

   Hon vill inte erkänna att hon själv har blivit bedragen tänkte Becca.  

   Företaget fortsatte sin verksamhet under Anitas ledning som överraskande blivit utnämnd till VD. Hon passade för jobbet och firman gick bra. En dag ett par veckor efter mordet fick Becca i uppdrag att fara till Helena Nilsson för att få en del papper undertecknade.

   "Så bra att du kom Becca. Jag har varit i tvättstugan idag. Är du en ängel och hänger upp tvätten åt mig så skriver jag under papperen under tiden."

   Becca gick ner i torkrummet och blicken föll på knuten som tvättlinan var fäst med. Det var ju samma felgjorda pålstek som på snaran om Herberts hals! Hon lyckades hålla god min och for tillbaka till firman när hon var klar. Hon ringde genast till kommissarie Edberg.

   "Jo Anita berättade för mig att Herbert haft ett förhållande med en annan i sedan två år. Men det kan ju inte ha varit Lena Svensson i växeln. Hon har bara varit på firman i ett år. Det måste ha varit någon annan." Hon berättade sedan om knuten hon lagt märke till.

   Vid ett senare förhör medgav Helena Nilsson att hon och Herbert haft ett förhållande. Men det var delvis under tvång. Det var hon som tappat insulinet i sjön under segelturen och Herbert hade sett det. Hon var rädd att han skulle tipsa polisen och lade an på honom för att ha honom under kontroll och han föll som en sten.  För henne var det också ett praktiskt arrangemang. Hon såg tecken på att han började tröttna och ville skrämma honom. Vid ett möte på kontoret drog hon bakifrån en snara om hans hals. Hon viste att knuten inte gick att lösa up och hade därför en sax i handen för att kunna klippa av snaran innan Herbert kvävdes. Repet skar in i halsen och det gick inte att komma åt att klippa av linan. I försöken kom saxen åt halspulsådern och hon kunde inte rädda honom.