Farligt vatten               

  Det var i början av augusti och vädret var fint. Halvklart och cirka sju sekundmeter nordvästlig vind. Som gjort för att segla söderut på Mysingen och det skulle gå undan. Mikael låg och väntade på Eva i deras segelbåt, en Vega, i Askfatshamnen på Dalarö. Inte som förr med lätt irritation, brett guldkantad med ömhet. Nu var det bara irritation. Kunde hon aldrig lära sig att komma i tid!

  Eva och Mikael hade varit ett par ända sedan de slutat skolan i Trosa och fått jobb i Stockholm. De hade sett fram mot en framtid tillsammans som en naturlig sak men för ett halvår sedan hade Eva brutit.

  -Vi har levt i vår egen trånga cirkel hela vårt liv. Det finns mycket som jag inte sett, hört eller känt med bara egna ögon. Innan jag sätter mig i ett bo och ruvar ägg måste jag se mera. Själv. Vi kan väl ge varandra ett friår. Så kan vi träffas och kolla sedan. Det lät inlärt.

  Efter våndan att börja prata om brytningen blev hon entusiastisk och vältalig. Med en inre vetskap att det här inte var frågan om ett år utan för alltid, gick Mikael med på överenskommelsen. Kanske fanns det hos honom också en nyfikenhet att pröva annat. Andra?

  Det var Mikaels tur att ha båten och han tänkte segla ensam till Trosa och sedan fortsätta med en kamrat på en riktig ö-tur, Gotland, Öland, Bornholm. Dagen innan Mikael skulle ge sig iväg, på torsdagen, hade Eva ringt. Kunde hon inte få följa med till Trosa? Hon behövde komma hem och det skulle vara härligt att komma sjövägen. OK. Imorgon fredag klockan två. Prick!

  Klockan var över tre när hon kom jäktande. När Mikael började gräla sade hon,

  -Det körde ihop sig på jobbet och jag hade en sak att uträtta. Du känner ju mig. Och jag tog taxi från Haninge för din skull.

  De satte genast segel och kom snart ut på Mysingen. Eva lade sig en stund på fördäck för att sola och njuta av ljudet av den forsande bogvågen. Allt var så vant, så bekant, precis som de brukade ha det. Men ingen av dem ville väl ha tillbaka det gamla. Åtmimstone inte Mikael. Eva verkade nu främmande på något sätt. En annan min, en annan uppsyn. Med en viss förvåning märkte Mikael att han inte kände något för henne längre. Ett ansvar kanske. Inget mer.

  De passerade Nynäshamn och svängde västerut strax norr om Landsort. Eva gick fram på fördäck och bytte förseglet till genua för att bättre ta till vara den avtagande vinden. Focken stuvade hon med vana händer ner i segelpåsen och lämpade den under däck. Vinden dog ut mot kvällen och de lade till för natten vid Läskär nära Herrhamra. De åt färdiglagat som Eva haft med sig och satte sig med kaffe i sittbrunnen.

  -Du är dig inte riktigt lik Eva. Har du problem. Mikael ställde frågan mot sin vilja. Han ville inte ha något att göra med hennes problem. Om hon nu hade några.

  -Problem? Nejdå. ..... Ett par svårigheter har jag råkat ut för. Men dom är avklarade. Det är bara en liten sak jag behöver göra och det fixar vi direkt när vi kommer fram. De satt tysta en stund. -Du skulle inte ha låtit mig gå Mikael.

  -Hade du stannat om jag bett dig?

  -Nej, jag hade ju redan... redan börjat mitt nya liv. Nytt jobb, nya vänner. Det var spännande men varade inte så länge. Men nu är det nästan över och jag kommer ut i cirkulation igen. En något bränd men väldigt vis och välbärgad flicka. Vad säger du om det?

  -Jag säger att vi ska upp tidigt imorgon så det är läggdags för flickor som är visa och förståndiga.

  -Ja, det är nog bäst att vi kommer iväg i ottan för jag ska möta en person i stan klockan två. Mikael blev arg. Han skulle bli tvungen att förstöra en fin segeldag med att jäkta. Aldrig mer Eva.

  Redan klockan sju nästa morgon var de iväg. De hade nära tjugo sjömil kvar till Trosa. Klockan var halv ett när de igenkännande kunde se det pampiga Tureholm inne i sin vik och tog ner seglen för att gå sista biten uppför ån för motor. Som vanligt var trafiken livlig men det var inte svårt att få plats vid hamnplan. Vegan med sina dryga åtta meter hörde till de mindre av de båtar som låg där. De steg iland och såg med igenkännande värme Tullhuset, Bomans och Strandkafeet.

  -Du kan väl hjälpa mig hem med väskan sade Eva. -Du ska ju nästan samma väg. Det var inte helt sant eftersom Mikaels föräldrar hade flyttat till Norrköping ett par år tidigare vilket Eva mycket väl visste. Mikael skulle ingenstans. Bara vänta på sin seglarkompis, Bertil, som skulle komma nästa dag, på söndag kväll.

  Det var dragspelsfestival i stan. Här och där stod små grupper och spelade tillsammans. Mycket folk var i rörelse.    De gick efter ån och hejade på bekanta här och där. När de kommit till Bryggarebron bad Eva att Mikael skulle vänta några minuter så hon kunde gå och lämna en sak. Hon sprang över bron och in på Garvaregränd. Mikael gick upp på bron och stod och tittade ner i det grumliga vattnet.

  -Hej Mikael. Står du och filosoferar? Eller har du ett styckat lik i väskan som du tänker kasta i ån? Det var Anna, dottern i grannhuset, ett par år yngre än Mikael, som kom gående.

  Hon stannade och de pratade som man pratar när man känner någon sedan gammalt och inte setts på länge. Mikael tittade på klockan. Det var nästan en timme sedan Eva gått. Sen som vanligt! Plötsligt såg Mikael Anna stirra ner i vattnet.   

  -Titta, det ser precis ut som hår! Just där brofästet mötte stranden, litet under bron, böljade något ljust i den loja strömmen. Nu följde det med strömmen. Det var hår! Och det satt på ett huvud, en kropp. Kroppen hade Evas klänning på sig.

  Mikael sprang ner till å-kanten, fick tag i en arm och drog upp kroppen. Under våta hårslingor i pannan blickade Evas vidöppna ögon mot evigheten. Hon var död.

  Anna kom efter och de stod och stirrade på Eva. Så overkligt det var. Så plötsligt och osannolikt att man nästan inte kunde tro på det. Där låg Eva död. Död. Det stod stilla i huvudet.

  Andra människor kom. En kvinna skrek. Mikael fick tillbaka sin handlingsförmåga och ringde 112 på mobilen som han hade i sin kameraväska. Anna lade sin kofta över ansiktet på Eva.

  Polisen hade en patrullbil i området och var snart på plats. Mikael berättade kortfattat vad som hänt och att han låg med sin båt, Aurora, i hamnen. Han blev ombedd att vänta där tillsammans med Anna så att de kunde höras av en polisinspektör som skulle kunna vara där om ett par timmar. Det var okej att de först gick till Evas föräldrahem för att berätta vad som hänt.

  Det var Evas mamma, Karin, som öppnade när de ringde på, en vacker kvinna som nyligen fyllt femtio år.

  -Men Mikael, är det du som kommer. Jag saknade dig på födelsedagen. Och Anna! Men var är Eva. Säg inte att hon fått förhinder.

  -Jo, hon har fått förhinder. Får vi komma in?

  -Javisst. Är det något på tok?

  De gick in i köket. Mikael visste inte hur han skulle kunna säga vad som hänt. Han såg den begynnande oron i Karins ansikte. Hur skulle hon ta det? Eva var ju enda barnet.

  -Det har hänt något med Eva sade Anna.

  -Eva kom med mig i båten för ett par timmar sedan. Vi var på väg hit när Eva sade att hon skulle lämna en sak till någon och sprang iväg. Hon kom inte tillbaka. Hon... kom inte. Hon är ...ja ... Rösten bröts och tårarna kom. Karin lade armarna om honom.

  -Hon är död eller hur? Hon grät tyst.

Anna berättade vad som hänt och ringde sedan efter sina föräldrar så att Karin inte behövde vara ensam. Hon var änka.

  Mikael och Anna gick ner till båten. De sade inte mycket under vägen. I kylboxen hittade Anna matvaror till lunch, tvekade litet inför whiskyflaskan men slog upp ett par drinkar. Hon kände att hon måste bryta stämningen.

  -När något sådant här händer måste man tillbaka till vardagen. Göra bekanta saker. Så om en stund äter vi lunch och dricker kaffe när kriminalaren kommer. De började smutta på drinken. -Jag hörde att Eva hade brutit förlovningen. Var du fortfarande kär i henne?

  -Nej. När hon bröt kände jag faktiskt en viss förväntan inför att vara fri. Och under seglingen hit blev jag förvånad över att känna en viss avsmak för henne. Ja det låter hemskt att säga så nu men så var det. Hon hade förändrats. Blivit litet hårdare, litet fräckare att utnyttja andra. Och hon var i trubbel.

  -Jag träffade henne i midsomras. Hon hade dyra kläder och en brosch och ett halsband som man inte kan köpa om man inte har väldigt gott om pengar. Hon jobbade ju på en bank och hon skröt om killen som var med henne. Han stod för utlåningen på deras kontor. 'Han sitter på en skattkista och du skulle se vad kunderna fjäskar för honom. Dom bjuder oss på allt möjligt för att ligga bra till.' Så sa hon. De var nog litet fulla båda två. Men killen såg bra ut. Snygg.

  Anna lagade till falukorv med smält ost på och lök på en brödskiva. Martin kände ett sting av skuld när han åt med god aptit. Polisinspektör Sven Jonsson kom lagom till kaffet.

  Jonsson var informell. Tog upp deras vittnesmål på band och ställde en del frågor. Han bad dem vara anträffbara de närmaste dagarna och fick numret till Mikaels mobiltelefon.

  Klockan var fem och Mikael och Anna gick ut på stan. En trettiomans dragspelsorkester spelade på stora scenen bakom krukmakeriet. Det var mäktigt och säkert väldigt bra men i den sinnesstämning som de var i trängde det inte in i sinnet. Det gick inte att koncentrera sig. Tankarna snuddade hela tiden vid mordet, vid Karin, vid morgondagen, vid vantskruven som måste dras och vid alla möjliga triviala saker. Det var bara när de kom till torgbron som de lyckades leva med i en spontan musikupplevelse. En flicka med nyckelharpa och en kille med skägg och dragspel improviserade kring en knätofslåt; ibland unisont, ibland i stämmor när de kände fast mark och ibland den ena ensam med den andra trevande att komma in, hela tiden med leende ögonkontakt.

  På väg tillbaka till båten ropade Anna till.

  -Titta där är ju killen som Eva hade med sig i somras! Anna sprang fram till en lång, mörk man. -Hej, kommer du ihåg mig, Anna. Vi träffades i midsomras. Du var med Eva. Här kommer Mikael. Mikael, det här är Allan, Evas fästman.

  -Före detta fästman numera tyvärr. Hon gjorde slut för en månad och fyra dagar sedan. Jag tänkte att man kanske kunde stöta ihop med henne liksom av en händelse men hon har inte synts till. Han verkade litet besvärad, var litet svettig, såg sig omkring. Var han bara generad eller visste han att Eva var död? Mikael bestämde för sig att inte säga något om Evas död och gav Anna ett säg-inget-ögonkast.

  -Varför blev det slut mellan Eva och dig?

  -Det ska väl du veta. Eva var den som alltid ville komma ett steg högre på den stege hon ansåg betyda något. Ett steg högre ekonomiskt, ett steg högre socialt, ett steg högre i karriären. Som chanserna kom.

  -Vilken pinne är hon på nu då?

  -En som inte håller tror jag. En som glänser men är skör.

  -Vi har träffat Eva idag och har något att berätta för dig. Kom med till båten så tar vi oss en dram. Äkta skotsk. Mikaels samvete var tyst. Kanske dövat med retroaktiv svartsjuka?

  I båten höjde Mikael sitt glas.

  -Skål för Eva. Det kan vi ex-killar kosta på oss, nu när hon är död!

  -Va faan säger du. Va säger du. Allan släppte glaset och satte händerna för ansiktet. Han började gråta. -Jag visste det. Jag visste det. Djävlar. Djävlars djävlar!

  -Vad menar du med att du visste det. Var det för att det var du som gjorde det? Det gick en minut. Allan samlade sig.

  -Hur gick det till? Var hände det? När? Jag vet ingenting.

  -Hon kom med mig i båten. Sedan gick hon för att träffa någon. Hon kom tillbaka i ån. Utan båt och hon simmade inte. Var det dig hon skulle träffa?

  -Nej nej nej, jag hade ingenting med det att göra. Vi kan inte prata här. Jag måste gå.

  -Du behöver nog något stärkande. Ta en pinne till. Efter en stund började Allan berätta. Han verkade till och med angelägen.

  -Du kanske inte märkte så mycket av det när Eva var med dig. Men hon var en som gärna tog genvägar. Jag var en lämplig genväg för ett tag tills det kom något ännu genare. Det var ju jag som hjälpte henne att få jobb på vårt filialkontor i banken. Man får ju ett visst inflytande när man står för utlåningen. Det är det banken lever på. Det är jobbigt och hektiskt och ibland skaver det på nerverna när man undrar om en kredit man har lovat ska gå igenom. Och de som får låna pengar kan bli ganska tacksamma. Ibland sitter man som en liten gud och kan bestämma om ett företag ska gå i konkurs eller blomstra. Själv kan jag ju inte ta emot några gåvor annat än representation förstås, men Eva fick vara mellanhand. Ja se inte så skitförnäma ut. Det är så det går till. Alla gör det. Ja så hade vi det. Eva trivdes som fisken i vattnet. Resor, krogar, prylar. Han var tyst en stund. Mikael och Anna sade ingenting. De kände att Allan skulle fortsätta och ville inte bryta stämningen.

   -Min största låntagare började bli litet stöddig och     

krävande så jag höll igen litet. Då kom det fram att han var helt beroende av att öka sina lån fast han hade hus och fjällstugor och hästar och var med kändisar i Hänt i veckan och faan och hans mormor. Han blev förbannad och sade att jag skulle få betänketid för att lära mig etikett och god ton. När jag kom hem på kvällen var lägenheten vandaliserad. På morgonen dagen efter var det en lång repa på bilen och alla däck tomma. Jag blev tvungen att ge honom lånet. På rent djävelskap lade han an på Eva. Och hon föll förstås som en sten. Hon fick en liten lägenhet i gamla stan och gjorde slut med mig direkt. Fast hon visste att den andre, jag säger inga namn, redan hade en halvsambo på annat håll. Jag hörde att karlen skulle hämta Eva här i morgon med sin stora motorkryssare. Det var därför jag kom ner hit. Jag har känt den här figuren länge och sett hur han knäckt flera tjejer. Varje gång går han tillbaka till sin ordinarie. Jag ville varna Eva. Och sedan kommer ni och säger att Eva har blivit dödad. För det har hon ju. Det förstår ni väl?

  -Vad heter han? Du måste säga vad han heter, sade Mikael.

  -Om jag säger det är jag död. Förresten är han ju inte här. Han kan i vilket fall inte ha gjort det själv. Han kanske inte har med det här att göra. Det är kanske någon galning som gjort det. Säger ni något om det jag har sagt till polisen kommer jag att neka blankt. Han reste sig och gick upp på däck, hoppade iland och småsprang åt golfbanan till.

  Det var sent och Anna gick hem. Mikael tog en öl och satte sig i sittbrunnen. Han hörde spridd dragspelsmusik från skilda håll från spelmän som inte kunde förmå sig att sluta, förtrollade av gemenskapen. Det hördes ljud från folk ute på stan och sorl och skratt från båtarna intill. Det var en skön sammetskväll och Mikael skulle normalt ha lutat sig tillbaka och tänkt på hur skönt det var att vara omgiven av mänsklig värme. Men han kom inte ifrån tankarna på Eva. Hon hade ju sagt att hon skulle vara ute i cirkulation. Det måste betyda at hon inte tänkte fortsätta förhållandet med lånefiguren. Och bli välbärgad? Vad var det hon skulle lämna? Till vem? Hon hade lämnat Mikael vid Bryggarbron och sprungit in i Garvaregränd. Kanske hade hon gått in på uteserveringen bakom planket mot gränden. Impulsivt lämnade han ölet halvdrucket och gick iland.

  Mikael vaknade till kaffedoft nästa morgon. Nedgångsluckan från sittbrunnen var inte låst så Anna kunde ta sig in och bulla upp vetebröd och smörgåsar. Sedan Anna fått höra hur hygglig hon var och hur fräsch och trevlig hon såg ut fast det var tidigt på dagen, sade hon:

  -Jag har tänkt litet på vad den här Allan sade till oss i går kväll. Jag tror inte att han talade sanning. Eller i vilket fall sade han inte allt som det var.

  -Det har du alldeles rätt i. Jag var ute i går kväll och kollade upp ett par saker. Jag tänkte att Eva kanske hade gått till Garvaregårdens servering för att träffa någon. Uteserveringen var öppen fortfarande och jag gick in och pratade med Elsa. Ja Elsa Erikson du vet som bodde i det där lustiga huset på Ågatan.

  -Jaså hon. Ja hon är ju servitris där. Ni hade ihop det ett tag va?

  -Ja det var mer en barndomsgrej. Vi var ju bara femton. Hur som helst så frågade jag henne om hon sett Eva. Jo det hade hon! Eva hade tittat in på serveringen, kastat en blick runt och sedan gått. Polisen hade också varit där och frågat. Sedan gick jag till Stadshotellet alldeles bredvid. Jo portieren hade också sett Eva. Han kom ihåg henne på den stora axelväskan med katten på och strassögonen. Hon hade sökt en person.

  -Fick du reda på vem hon hade sökt?

  -Jag chansade och frågade om det var den där kändisen hon ville träffa och då sade han 'Nej, Allan Heman är väl ingen kändis'! Så Allan har nog en del kvar att berätta.

  -Men om Eva först gick till Garvaregården och sedan till Stadshotellet som ligger nedströms i ån, hur kan det då komma sig att hon kom nedlytande från ett ställe uppströms från Garvaregården? Och allt det här hände mitt på blanka dagen!

  -Det enda vi kan göra är ju att leta reda på Allan och klämma ur honom vad han vet.

  -Det enda vi kan göra nu är att tala med polisen. Att tala

med Svensson så att han kan klämma sanningen  ur Allan. Eller

hur.

 -Jo, naturligtvis. Mikael ringde polisen och fick tag på

Svensson. Han skulle kalla Allan till förhör och forska efter

'Lånefiguren' hos banken när de öppnade på måndagen. -Vi kan ju inte sitta här hela dagen. Vi går ut och driver på stan, fikar och går till Karin och går ut på stan och.. Jag känner mig så rastlös så jag måste göra något. Av en händelse kanske vi stöter på Allan. Han är ju inblandad. Någonting måste vi göra!

  -Det du behöver är kallt vatten. En simtur så du går ner i varv. Klockan är tidigt. Vi tar pappas utombordare och sticker till Rävudden och badar. Då går ett par timmar och sedan börjar det röra på sig i stan.

  Anna hade rätt. Efter många 'Hej Mikael, är du hemma' och 'Har du hört om Eva?', och ett par tre gånger i vattnet med dyk och stänk och stoj började håglösheten tona bort för att ersättas av en välbekant känsla; hunger. Mikael kände också rastlösheten komma tillbaka.

  -Nu sticker vi till Strandcafeet och tar en sån där stor räkmacka. Då ser vi alla som kommer och går och alla stora båtar. Lånefiguren skulle ju komma och hämta Eva. Ganska säkert ser vi också Allan.

  Det tog en räkmacka, kaffe och en öl innan Allan syntes till. Han kom fort och från fel håll och kom direkt fram till deras bord.

  -Vi måste prata var det enda han sade när han satte sig ner.

  -Jag var litet chockad igår. Ja ni var ju inte direkt hänsynsfulla när ni berättade att Eva var död. Jag har tänkt en del sedan dess. Eva föll inte för den här lånekillen. Hon gjorde det med beräkning för att hjälpa mig och samtidigt var hon smart nog att skaffa sig själv ett bra startkapital.

  -Hur har du kommit fram till det? Anna kände att nu skulle det komma fram, alltihop, och hon ville uppmuntra, knuffa på.

  -Jag hörde av portieren att både polisen och ni hade frågat om Eva igår. Så det måste väl komma fram. Eva skulle lämna över en grej till mig på Garvaregårdens uteservering klockan två igår. Hon brukar ju vara sen så jag gjorde mig ingen brådska. Men hon var för tidig och när hon inte såg mig på serveringen gick hon till hotellet. Där fick jag den där grejen hon skulle lämna men också ett papper som jag varit tvungen att skriva på. Ja det var i samband med inbrottet och det där. Om det kom till bankledningen var jag såld. Hon hade stulit det från sin nya, ja lånekillen, och gav det till mig och sade 'Good Luck'. Det visar att hon fortfarande kände litet för mig. Det känns så taskigt. Att jag har svikit henne på något sätt.

  -På vilket sätt har du svikit henne då? Det var ju hon som spolade dig.

  -Jo men hon hjälpte ju mig fast hon inte behövt. Och sedan ringde jag ju till den där... ja Lånarn och sade att grejen var lämnad och att det var OK.

  -Så nu tror du att det var Lånarn som gjorde det. Sedan han fått OK från dig. Och den där grejen, vad var det för någonting?

  -Nej, han kan inte ha gjort det. Jag ringde hem till honom i Stockholm och han svarade. Så han är grön.

  -Den där grejen som du fick av Eva, vad var det? frågade Mikael.

  -Det var rena dynamiten. Ett papper som visade att Lånarn hade kommit överens med ett par andra kändisar i husbranschen att samarbeta för att få sina fastigheter övervärderade. Om det kom fram skulle ingen av dem få låna ett öre till av någon bank. Eva hade tagit det ur Lånarns kassaskåp. Hon gick under jorden några dagar och gjorde en överenskommelse med höjdarna. Hur mycket pengar hon fick vet jag inte men det var nog en hel del. Och när dom hade fått papperet tillbaka hade de ju ingen anledning att mörda henne, eller hur?-

  -Du håller nog på med en del önsketänkande tror jag. Var Eva kvar medan du ringde?

  -Ja, det var ett villkor.

  -Och var har du det där papperet?

  -Det ska jag lämna över i kväll när han kommer med sin stora båt.

  -Litar han på dig så pass att du får ha hand om en så farlig grej?

  -Han vet att jag inte vågar göra något. Jag ville bränna det på en gång men han ville se att det var originalet med egna ögon. Nu måste jag gå men ni ska veta att Eva var juste in i det sista. Allan reste sig och gick med Mikaels och Annas förbluffade blickar efter sig.

  -Nu har vi träffat världens största självbedragare. Han försöker inbilla sig att han och hans anhang inte har något att göra med Evas död. Mikael tog Annas hand. -Kom så går vi.

  De gick hem till Evas mor, Karin. Hon var lugn och samlad.

  -Det är så mycket praktiskt som måste ordnas så jag hinner inte känna något än. Det blir svårare sedan. Vänner ringer eller tittar in. Varje gång jag berättar om.. om Eva så lättar tyngden över bröstet. Kanske kan man nöta bort en del av sorgen. Det var så när Herbert gick bort och jag blev ensam.

  -Vi ville höra hur det går för dig, sa Mikael. -Man känner sig så rastlös. Önskar man kunde hjälpa till. Vi träffade förresten den där killen Allan som Eva jobbade ihop med.

  -Ja, Allan ja. Jag tyckte inte riktigt om honom. Han verkade vara en sån där som pöser upp när det går bra men krymper till ingenting när det går emot. Det kom ett brev idag. Ett brev som Eva skickat till sig själv. Det enda som var i var en nyckel till ett bankfack. Konstigt.

  -Jag tror jag vet vad som ligger i det där bankfacket. Var rädd om den. Det är nog en del pengar som Eva tjänat på. på aktiespekulation.

  -Du får hjälpa mig sedan Mikael. Och förklara. Just nu orkar jag inte tänka på nya problem. Men gå inte omkring i stan på tomgång. Ta er en segeltur. Då kan ni skingra tankarna.

  Iden föll i god jord. Men den stora Ö-turen med Bertil var förstås ute. Mikael kunde inte vara borta i tre, fyra veckor nu. Svensson skulle nog inte godkänna det. Med en ilning i bröstet tänkte han på Anna.

  -Är du med på att ta en tur?

  -Ja, det är nog det bästa för dig. Vart?

  -Vinden ska ju hålla sig. Vad säger du om Visby. På stubben. Just nu vill jag springa ner till båten och komma ifrån allting. Bara jag får tag på Bertil och säga återbud.

  -Okej. Ska bara hem och hämta juvelerna ifall vi ska på party hos borgmästarn eller så. Vi ses vid båten. Anna fick tvinga sig att låta bli att springa hem. När hon var femton hade hon svärmat för Mikael och hatat Eva när hon förstod att Mikael var ouppnåelig. Han såg henne inte ens. Svärmeriet hade gått över och hon hade inte tänkt på Mikael sedan dess annat än som en barndomsvän. Men nu. Såg han henne? Ville hon att han skulle se henne?

  När Mikael kom ner till hamnen satt Bertil på båten och väntade. Han hade fått erbjudande att vara med på en havskappsegling i England  och skulle ut för samträning av besättningen. Sorry. Okej? Okej.

  Just när Anna kom med sin bag dök Allan upp.

  -Kommer ni på partaj ikväll. Eric Maier bjuder. Klockan sju. Båten lägger till tvärsöver närmast varvet.

  -Vi känner ingen som heter Maier. Är det Lånarn. Eric Maier. Är det Lånarn.

  -Eric Maier är en person som jag känner genom jobbet. Han är inte Lånarn. Ni kommer med som mina gäster. Allt klart?

  -Jodå Allan, allt är klart. Bortsett från att vi inte kan komma. Vi sticker till Visby om cirka fem minuter. Tack för den vänliga tanken. Hej.

  -Men ni måste ju komma. Jag har ju lovat för helvete.

   Mikael och Anna lade ut från kajen, gick för motor nedför ån och satte segel när de kom ut på Stadsfjärden. De satt tillsammans i sittbrunnen, justerade då och då seglen och kände hur stress och rastlöshet försvann. Efter ett par timmar låg Landsort bakom dem. Med kurs rakt söderut var de på väg mot Visby med kanske tjugo seglingstimmar framför sig. De höll sig utanför farleden där de stora båtarna Nynäshamn-Visby for. Senare försvann land ur sikte och de upplevde den speciella känslan att vara ensamma på havet. Ett par segel skymtade långt borta. Martin gjorde i ordning kaffe och skinkmackor. Det enda ljud som hördes var porlandet av bogvågen i fören. Ingen annan kraft än naturens egen förde dem framåt.

  Klockan var ett på natten. Mikael satt vid rodret och Anna låg och sov. Klockan två skulle hon överta. Kommunikationsradion stod på. Då och då hördes anrop och samtal. Det var ett sällskap.

  -MAI248 anropar Vega Aurora. MAI248 anropar Vega Aurora.

  Mikael ryckte till. Vem kunde anropa honom mitt ute på havet. Han såg sig om. Enda båt i sikte var en av färjorna till Visby.

Han tog miken och slog över till sändning.

  -Aurora här. Kom.

  -Eric Maier här. Vi är på väg till Kalmar men Allan vill inte följa med. Han vill till Visby för att flyga hem. Kan han få kliva över? Kom.

  -Okej med Allan. Kom.

  -Lägg ut sändaren en minut så vi kan pejla in vår kurs. KLart slut från MAI248.

  Anna hade vaknat och kom upp. De diskuterade en stund om det oväntade anropet. Hur kunde Maier veta var de fanns? Det var Allan förstås. Han visste ju att de var på väg till Visby. Det gällde bara för Maier att komma inom två tre mil för att räckvidden på com-radion skulle vara tillräcklig för ett anrop.

 Augustinatten var ganska mörk men efter en halvtimme såg de ljusen och den vita bogvågen från en båt som närmade sig snabbt från väster. En stor motorkryssare lade sig på parallell kurs ungefär tjugo meter bort. Mikael blev bländad av en kraftig strålkastare som riktades mot dem men såg ändå att en gummibåt var på väg mot dem med två personer ombord. Sedan hände allt snabbt. Personerna i gummibåten hade avsågade hagelgevär och tvingade med sig Anna och Mikael. Seglen tog de ner och lät dem hänga och fladdra. De tog sig ombord på motorkryssaren på det låga akterdäcket och fördes upp på bryggan och ner i salongen. Där fanns två personer.

  -Jag heter Eric Maier och det här är min fästmö Yvonne. Ni får ursäkta den här litet bryska invitationen men jag blev så besviken när ni inte kom till mitt party igår kväll. Jag kände att jag absolut måste träffa er. De här två herrarna bakom er är mina ryska medarbetare. Det är så här. Jag hade ett förtroligt samtal med vår gemensamma vän Allan i går kväll. Det verkar som Allan lättade sitt hjärta för er igår. Han är litet vek men han borde ändå haft förstånd nog att vara litet återhållsam. Nu är det som det är och det jag behöver veta av er är kort och gott: Var är nyckeln?

  -Vilken nyckel? Mikael försökte se oskyldig ut.

  -Jag ska ta det långsamt. Eva stal värdepapper ur mitt kassaskåp. De var värda mycket och jag förvarade dem åt några vänner. Hon hotade att förstöra dem och jag blev tvungen att köpa tillbaka dem för åtta hundra tusen kronor. Hon lade pengarna i ett bankfack. Nyckeln lämnade hon till dig. Nu tycker jag att jag har rätt till pengarna. Ge mig nyckeln nu så att vi kan köra tillbaka er till båten och själva fortsätta till Kalmar.

  -Jag har inte fått någon nyckel av Eva.

  På en nick från Maier ryckte den ena ryssen till sig Anna. Den andra gick bakom Mikaels rygg, vred upp ena armen och tryckte på en punkt på skuldran nära halsen. Det gjorde så ont att Mikael skrek till. Det var omöjligt att vrida sig ur ryssens grepp.

  -Om du inte på en gång säger var nyckeln är så tar vår vän Fjodor med sig Anna in i vårt sovhytt och roar sig lite.

  Mikael var chockad och skrämd. Han visste varken ut eller in. Inte förrän Fjodor började släpa Anna mot hyttdörren släppte tankeblockeringen.

  -Vänta! Jag ska säga det. Hon skickade den i ett brev till sig själv i Trosa. Hennes mor har den.

  -Såja. Det låter som det vore sant. Tack så mycket. Nu är det så att jag hatar lösa ändar. Allan berättade litet för mycket för er. För att ni ska förstå mina motiv för fortsättninghen av natten ska jag berätta resten. När Eva lämnade Allan på Stadshotellet möttes hon av Fjodor. Han fick lätt in henne i sin bil men där blev hon motsträvig och Fjodor som ibland inte känner sin styrka tog i litet för hårt. Eva hade svag nacke. Fjodor hade sin kanot med sig på biltaket, for ner till ån i en tom gränd och smusslade ner Eva i kanoten. Sedan paddlade han uppför ån och lämpade av kroppen under Smackbron. Så enkelt handlar en mästare. Er lilla segelbåt kommer man att hitta drivande. Tydligen har en av er ramlat överbord och i räddningsförsöken har även den andra ramlat i. Sorgligt. Fjodor har fattat tycke för Anna och vill glädja henne litet innan hon ska bada.  

  Mikael fick armen uppvriden på ryggen igen och kände ryssens fingrar treva efter den känsliga nervpunkten på skuldran. Fjodor började släpa Anna mot sovhytten. Hon skrek och sparkade och försökte klösa Fjodor i ansiktet. Det hjälpte inte mycket. Hon blev obönhörligt indragen i sovhytten. Dörren stängdes. Det hördes fortfarande skrik och dunsar därifrån. Mikael var förtvivlad. Han försökte slita sig loss ur ryssens grepp men fick en ny tryckning i skuldran och vänstra armen kändes förlamad. Han skrek och grät över sin vanmakt. Yvonne var synbart upphetsad och stirrade med fuktade läppar och halvöppen mun på hyttdörren. Maier verkade uttråkad och slog upp litet whisky ur en nästan full flaska Grants.

  Plötsigt blev det alldeles tyst i sovhytten. Mikael tänkte på vad det innebar och kände en vild ilska inom sig. Han skulle göra ett ett nytt försök att komma loss. Med en ansträngning slappnade han av. Då hördes ett ohyggligt vrål från sovhytten. Det var Fjodor som skrek. Dörren slängdes upp och Anna kom rusande. Hon skrek som en commandosoldat under stormning och kastade sig över Yvonne. Ryssen släppte greppet om Mikael för att hejda Anna. Plötsligt fri såg Mikael sin chans. Inom en sekund fick han tag i halsen på den trekantiga whiskyflaskan och slog den i en perfekt backhandswing rätt i pannan på ryssen. Slaget var så kraftigt att flaskan gick sönder. Ryssen föll ihop utan ett ljud med blod och whisky rinnande över ansiktet. Mikael sprang fram och tog Anna i armen och drog iväg henne mot uppgången. De sprang uppför trappan till bryggan. Fjodor kom rusande efter dem. Han såg alldeles vild ut. Mikael vände sig om och när Fjodor var halvvägs uppför trappan tryckte Mikael den trasiga flaskan rakt i ansiktet på honom. En förunderlig impuls fick honom att trots rädsla och förvirring inte trycka flaskan med all sin kraft. Han höll igen litet. Det räckte ändå för att Fjodor med ett vrål skulle ramla  baklänges ner i salongen. Under tiden hade Anna lossat spärren på nedgångsdörren som de lyckades stänga och låsa just som Maier dök upp i trappan med en pistol i handen. Han sköt två skott genom den tunna dörren men då hade Anna och Mikael redan hunnit hoppa ner på akterdäck.

  Båten var en amerikansk lyxkryssare. Mikael hade gått igenom en av samma typ på båtmässan ett halvår tidigare. Han visste att Maier och kanske ryssarna snart skulle komma upp på fördäck genom den främre luckan. Han hejdade Anna som tänkte hoppa i och simma bort till deras egen båt. Det vore lönlöst. De andra skulle snart komma efter. Kanske köra över dem medan de sam eller skjuta dem i vattnet. Fanns det något sätt att förstöra motorn. Motorerna. Det fanns två, bensindrivna trehundra hästar och de låg rätt under bryggan. Man kom åt dem för service genom en gång från salongen. Men vänta. Det fanns en inspektionslucka bakom motorerna på akterdäck. Tänk om den inte var låst.

  De sprang till luckan. Den var olåst! Utrymmet under var mindre än en meter i höjd. Det var kolmörkt men de kände propelleraxlarna och Mikael visste att det fanns två stora bensintankar längs båtsidan och dessutom en del styrutrustning. Man fick vara väldigt försiktig om motorerna var igång. De kurade ihop sig och stängde luckan.

  Efter en kort stund hördes tramp på akterdäck. Det var åtmonstone två personer.

  -Tänd strålkastaren för helvete. Maier hade tappat sin lugna oberördhet. Lys mellan oss och Vegan. Dom kan inte ha hunnit långt. Det är max fjorton grader i vattnet så dom kan inte ligga i länge. Yvonne ropade från bryggan.

  -Varför tar vi inte helt enkelt och bogserar bort deras båt. Det räcker med några sjömil. Då kan dom simma hur länge dom vill. Vi är långt utanför farleden så dom lär inte få nån hjälp. Maier skrattade.

  -Det är det jag alltid har sagt Yvonne. Du är djävligt snygg men du är inte dum. Det är din show. Sätt igång.

  Motorerna startade och det blev en nästan olidlig ljudnivå i det trånga utrymmet under däcket. Nu vågade de prata. Anna berättade att hon förstått att hon inte kunde klara sig mot Fjodor. Hon bad honom vänta och tog av sig trosorna. Byxorna hade han redan slitit av henne. 'När han stod på knä och skulle lägga sig på mig klämde jag till så hårt jag orkade om ballarna. Det var äckligt men han blev utslagen direkt. Sen sprang jag ut och skrek för att skapa litet förvirring. Ifall du kunde göra nåt. Och det kunde du ju.' Mikael fick en obetvinglig lust att ge igen. Att skada båten. Han tog upp sin pennkniv. Den var bara fem centimeter lång och dög egentligen bara till att peta naglarna med. Han satt med den i handen och försökte tänka. De förstod av röster och rörelser att nu är vi vid Vegan, nu hoppar någon över med en lina, nu bogserar de. Helt ologiskt började Mikael skava på bensinslangen mellan tanken och ena motorn. Om han fick av den skulle ena motorn stanna och någon skulle komma för att se vad det var för fel. Först efter en lång stund,  just nar han gjort ett litet hål så att en tunn stråle bensin sprutade ut, insåg han det dumma i företaget. Han satte tummen för men förstod att de inte skulle kunna vara kvar länge innan de skulle duka under för bensinångorna.

  -Anna, ropade han, lyft lite på luckan och se efter om det är någon på däck.

  -Det är tomt på akterdäck. På bryggan sitter den ena ryssen och styr. Jag tror det är han som du slog ner. Aurora ligger tio meter akterut. Vad ska vi göra. Vi måste komma härifrån.

Vänta nu kommer Maier upp. Hon stängde luckan och kröp intill Mikael.

  Motorerna gick ner på tomgång och någon gick över däcket, stannade en minut och gick tillbaka. Anna gläntade på luckan.

  -Det var din ryss. Han har lossat bogserlinan. Nu måste vi av.

  Motorerna gick med ett vrål upp på högvarv. Anna gick upp på däcket och kastade sig handlöst över relingen i vattnet. Mikael följde efter men tog tid på sig att stänga luckan ordentligt. Båten var uppe i tjugo knop innan han kom av. Ingen såg dem. Det var mörkt och det enda som syntes var topplanternan på Vegan, obehagligt långt bort. Två hundra meter kanske. Vattnet var kallt. Skulle han klara det. Han såg inte till Anna men han utgick från att hon skulle klara sig till båten. Den var ju mycket närmare när hon hoppade i. Han fick av sig skorna och började simma långsamt. Vänstra armen kändes fortfarande halvt förlamad. Kylan och rädslan smög sig på. Han fick inte råka i panik, då skulle krafterna ta slut fort.

  Det hade börjat blåsa litet och han hade motvind. Vågorna var besvärande. Han insåg att han inte skulle orka. Benen kändes redan stumma och vindjackan han hade på sig hindrade armtagen. Då såg han att båten ändrat läge. Den drev i vinden och kom emot honom, nej den skulle passera till vänster om honom. Han fick nytt mod och sam så fort han orkade för att genskjuta båten. Han hann precis fram men nådde inte upp till relingen, fick inget tag någonstans. Båten drev förbi med aktern före. Just när han skulle ge upp såg han bogserlinan som hängde i fören. Han fick tag i den och lindade den om handleden.

  Var var Anna? Hade hon nått fram eller låg hon någonstans ute i mörkret? Hade hon drunknat? Han måste genast upp i båten och få igång motorn. Med förtvivlad beslutsamhet manövrerade han sig mot aktern för att ta sig upp på badstegen. Där var Anna! Han såg att hon var utmattad där hon klamrade sig fast vid stegen som hon lyckats fälla ned.

  -Oh Mikael, Mikael du har klarat dig. Jag var säker på att du hade drunknat. Du var så långt borta. Jag orkar inte ta mig upp. Jag har försökt men det går inte.

  -Nu är det över Anna, flämtade Mikael.- Jag ska dra upp dig.

  Han satte foten på nedersta stegpinnen. Den nådde bara en liten bit under vattenytan och låg ungefär i brösthöjd. Det krävdes en kraftig armhävning för att ta sig upp. Från sin hopkrupna ställning orkade inte heller Mikael komma upp på stegen. Vad skulle de göra?

  -Anna, sätt foten på stegen så skjuter jag på och knuffar dig uppåt. Just när aktern sjönk ner i en vågdal sköt Mikael på och Anna lyckades kravla sig upp och gled ner i sittbrunnen där hon blev liggande. Efter ett par minuter orkade hon resa sig. Hon gav Mikael en lina som han lade runt bröstet. Med hjälp av skotvinschen lyckades hon få Mikael upp på stegen.

  En lång stund satt de halvt apatiska i sittbrunnen. Mikael irriterade sig på de fladdrande seglen och gick automatisk upp och surrade dem provisoriskt med gummistroppar. Rörelsen väckte livskrafterna. Han ruskade om Anna.

  -Nu ska vi gå ner så du blir varm och får sova. Allting blir bra. Men Maier märker väl snart att det luktar bensin och kanske kommer efter oss igen. Jag ska släcka lanternorna och sätta igång motorn. När vi kommer ut i farleden är vi säkra.

  Just då såg de ett väldigt eldsken vid horisonten och efter en halv minut hördes ett svagt dån. De stirrade en lång stund åt det håll eldskenet synts.

  -Vi beöver nog inte sätta på motorn. Maier kommer inte. Nu går vi ner så ska jag värma dig och du ska aldrig behöva vara rädd mer.

  Mikael fick nya krafter. Han blev medveten om att han kände en oändlig ömhet för Anna. Han tog av henne kläderna, det var bara vindjacka och T-shirt och frotterade henne med en stor handduk. Hon hade stora blåmärken här och där på kroppen.

  -Jag måste tvätta mig. Först måste jag tvätta mig, sa Anna när Mikael kom med en filt.

  -Sätt dig och lägg filten om dig. Nu sätter jag på vatten och jag ska tvätta dig med mycket tvål så du blir ren som ett nyfött barn. Sen ska du få varm soppa så du blir varm både utanpå och inuti.

  De åt soppa och smörgås och kände sig dåsigt varma. Mikael tvättade Anna med varmt vatten och mycket tvål från topp till tå där hon stod, blundande, på en stor handduk. Han kysste hennes ögonlock och lät sina läppar snudda vid hennes.

  -Vi låter båten driva i natt. Nu går vi och lägger oss och jag ska hålla om dig och vi ska vara varma och alldeles trygga.

  De lade sig i förpiken och de höll om varandra och de grät  sakta tillsammans. I gränsen till sömn blev de långsamt medvetna om varandra och det hände som alltid händer i romaner och ibland i verkliga livet. När allting stämmer, när något underbart sker, något som får allt som hänt tidigare att verka betydelselöst.