Ja, nu satt hon här, i sitt rum med renskottad utsikt genom källarfönstret i hotell Snöparadiset i fjällvärlden. Karin som tagit timeout från sitt vanliga jobb för att hjälpa sin kusin Anna, nybliven ägare till hotellet. I nödens stund. Influensan hade reducerat personalen och Anna behövde verkligen all hjälp hon kunde få när hon nu skulle ha ett filmteam boende i två veckor.  - Du ska vara deras slav, sa Anna. - Det här kan bli ett lyft för hotellet om vi sköter oss..

Karin såg inte direkt bra ut men med en klar blick och en nästan omärklig mungipelyft, hade hon ett oemotståndligt sympatisk utseende. Hon var medveten om det och det gav henne ett stort självförtroende, ibland kanske mer än hon förstod.

Märkvärdigt hade det varit när filmfolket kom med stim och stök. Bland dom Karin kände till var regissören William Morton, hans fru Celeste Palm och hennes ganska nylige, Martin Fors, den store hjärtekrossaren som fått se sig övergiven, när Celeste efter ett kort förhållande återgått till sin man. Karin hade blivit den som alla vände sig till, som vänligt stått ut med nycker, lyssnat engagerat och helt enkelt gjort sig oumbärlig.

Efter middagen andra dagen när Karin pustade ut i sitt källarrum kom Martin Fors in. Han höll upp båda händerna för att avvisa protest.

    - Karin, du känner mig säkert från tidningarna, mina affärer, hur jag överger den ena efter den andra, gråt och tandagnisslan. Det är jag. Men va faan, vi är ju vuxna människor. So what? För att slippa framkörningen säger jag direkt, att för publicitetens skull måste jag ha en liten romans här. Du passar precis. Vi kan ha mycket trevligt tillsammans om vi förstår varann. Och förstås, det tar slut när jag reser. Vad säger du? Jag Adam, du Eva.

- Jag säger, Sorry äpple slut.

Martin såg på henne. Häpet? Så skrattade han.  –  Bra Karin.  ….Bra! Så gick han.

Nästa dag var det kostymprovning. Man höll till i det stora sällskapsrummet och Karin var inne av och till med saker som behövdes. Vid ett tillfälle hörde hon William tala med Designern.

- Filmen ska följa trenden mot seriemagasin. Mycket tydlig. Olle är naturligtvis den gode och ädle och hans kläder ska lysa, stå ut som en relief i guld mot en svart värld. Du har lyckats med det. Men Martin är ju lika naturligtvis den onde, falske men skenbart charmige. Han ska ju spela sig själv, så du måste göra honom mera vulgär.

     Karin kände i atmosfären ett ohörbart sus. Vad skulle Martin säga?
 Men Martin sa ingenting! Till synes oberörd provade han sin eleganta kostym och väntade tålmodigt ut nålade tillägg och ändringar.

 I filmen ingick många episoder med skidåkning. Filmfolket var utspritt i backarna för att träna allt efter förmåga. Karin kände sig lite ovan och höll till i en lätt, grön backe. Där fanns också William och Celeste. Det var tydligt att utförsåkning inte var hennes bästa gren. Hon plogåkte brett och föll omkull på ett klumpigt sätt stup i ett. William var, som det verkade, ilsken och förmanande.

I sitt sista åk för dagen såg Karin William stå och prata med en person längre ner i backen. En back-skötare i gul väst med reflexer körde om henne i en väldig fart, fortsatte ner, krockade med William och försvann utför backen. Konstigt, tänkte Karin, personalen i backarna brukar väl aldrig busåka. Hon såg William bli hjälpt på fötter av sitt sällskap så hon brydde sig inte om att stanna. På väg hem gick hon in på backpersonalens samlingsrum för att påtala det hon nyss sett. Det blev ett intressant samtal.

Martin Fors var på många sätt en besvärlig person men också chosefri och öppen. Han hade glatt berättat om Karins nej tack till en romans och hon blev på något sätt en i teamet. Man kallade på henne för småsaker för att få en pratstund, tycka och skvallra. Och idag fanns både fakta , rykten och oro. William hade mördats i backen när han blev intervjuad av en kändisreporter. William överfallen och skadad. Filmen läggs ner. Det måste ha varit Martin som gjorde det. Och så vidare.

Svea Ohlson, reportern som intervjuat William i backen, hade fotat både före och efter ”olyckan.”  Hon behövde använda hotellets dator och skrivare för att ta fram bilderna. - Du förstår, sa Svea, - vi stod och pratade, så kommer en dåre i hundra knyck och kör omkull honom. Så ser jag skaftet på en kniv sticka ut på hans vänstra höft. Ja här är den bilden. Titta! Och här ser du att kniven först har gått igenom hans lilla gröna väska. Han har ju alltid den på sig med en flaska whisky och ett skissblock ”för ideer”. Han visar jämt upp den, som du vet, och det är liksom hans image som han medvetet odlar. Här ser du väskan öppen med kniven som gått genom plastflaskan och blocket. Det var det som räddade honom. Och här ser du såret. En skråma som han lyckades klämma lite blod ur. Så sa han, ”Jag gör ingen polissak av det här. Ja vet vad som ligger bakom så det är ingen fara. När du skriver om det, så var det en djärv repetition av en svår scen. Du förstår nog att göra en del  antydningar åt ett visst håll.  Kom till mötet i kväll.” Nu får du gratulera mig. Det här blir ett scoop!

Karin bläddrade igenom bilderna igen och blev säker på vad hon anat.

- Svea. Skicka ingen text till tidningen än. Jag tror att William kommer med en överraskning till i kväll. Tro mig.

Efter kaffet på eftermiddan när Karin dukade av, kom Martin in.

- Kom. Vi sätter oss där borta. Jag vill prata. Jag tror William vill sätta dit mig. Jag såg Sveas kort. Kniven var min. Du tror väl inte att det var jag som ville mörda honom?

. Nej, jag tror det är nån sorts hämnd för din affär med Celeste. Men det var ju hon som lämnade dig.

- Nej, det var det inte. Celeste gick ut teaterskolan strax efter jag började. Jag lärde känna henne, jag beundrade och följde hennes fantastiska karriär. Hon var den ouppnåeliga STJÄRNAN och teaterns själ för mig. Att vi sen blev ihop var en olycka. Hon var hon, jag var jag och vi kunde inte tänja oss samman, men hur skulle vi komma isär. Hon kunde inte tänka sig att framstå som den övergivna. Så jag gick med på att det var hon som lämnade mig och det slogs upp stort i pressen. Yrkesmässigt är hon fortfarande min idol och jag har lärt mig att inte bli förbannad för någon av de tusen gliringar jag fått privat och i pressen att ”där gick du på en nit!” Så jag reagerade inte på Williams elakhet idag. Jag tiger ihjäl sånt. Tyvärr blir jag ofta arg och sur av saklig kritik. Jag är nog en konstig kropp. Jag vet inte vad som är på gång. Om William har tänkt  svärta ner mig med det här så kommer jag att framstå som en kriminell dåre. Men om jag måste försvara mig så vill jag absolut inte att det går ut över Celeste. Det konstiga är att William inte var särskilt upprörd när hon lämnade honom men förebrådde mig när hon kom tillbaka.

- Jag tror du kan vara lugn, Martin. Jag tror jag vet hur det ligger till. Trots att Svea är här för att vittna om en förväntad skandal, så kommer det hela att rinna ut i guldsand. Pressens makt är stor, som du vet.

Det var en underlig atmosfär i sällskapsrummet. En blandning av förväntan och rädsla i trivsam miljö med brasa i öppen spis, med fåtöljer och soffor och behaglig belysning. Vad skulle hända? Skulle filmen läggas ner, Skulle Martin Fors få vara kvar?

 William var litet nervös, nästan litet uppspelt. Det skulle gå bra. Han skulle storsint tona ner knivöverfallet. Det kan vara farligt att ha en vacker hustru när det finns vissa som inte förstår en avspisning. Och mera i den stilen och lämna bakom sig….glömma det otrevliga… nya tag. Celeste var inte där men hon skulle bli nöjd.

Karin hade försökt få tala med William under förberedelserna men han hade irriterat viftat undan henne. Nu var det dags. Skulle hon låta honom göra bort sig totalt inför alla i filmteamet och inför pressen? Var det rätt åt honom? Nej! Hon sprang fram och viskade i hans öra: Celeste är sjuk. Du måste komma. De skyndade iväg och när de kom till matsalen stannade Karin.

-Vad menar du Karin. Vad har du för skäl att släpa iväg mig så här?

-  Skälen ligger framför dig på bordet. Din långa jacka som räcker till rumpan. Borde den inte ha ett hål efter kniven. Ditt skissblock. Borde det inte vara lite knöligt av whiskyn som rann ut. Du hade genomborrat väska, flaska  och block i förväg och hade det på dig, men du var för snål att kasta bort dyr sprit som skulle föreställa utrunnen. Och sist men inte minst, killarna i personalens samlingsrum nedanför backen, kände igen Celeste när hon  maskerad med uppfälld huva, hårdsminkad och krämkladdig lånade en väst med gula ränder. Och alla här vet ju att hon är jättebra på skidor. Hon var ju här förra året.

 William stod tyst och såg på sakerna på bordet. Som regissör borde han ju ha kunnat ordna det här på ett smartare sätt. Det var ju hans yrke. Som människa skämdes han för att ha gett efter för Celestes tjat.

- Ja här står jag avklädd framför dig. Jag skäms för att ha klantat till det här. Och allt finns dokumenterat av skvallerpressen. Svea plåtade ju hela tiden. Och hos folket därinne har jag väckt varginstinkten. Dom väntar sig ett kraftigt byte. Ändå tackar jag dig Karin. Jag tror inte jag skulle kunnat leva med vetskapen att ha förstört livet för en människa med en lögn.  Jaha. Nu måste jag väl sätta mig på en spark på fjället och frysa ihjäl. Eller.

- Jag har ett förslag. Ta en timme. Tänk ut nåt positivt om teamet, ge efter nånstans där du kärvat. Kanske måste du ta in dådet i filmen. Svea håller igen och skriver det du säger. Jag antar att du får ge henne en del tips då och då en tid. Jag går in och ber Martin meddela dom andra att du blivit uppehållen av sponsorn som var nervös men nu lugn och att du och Celeste kommer  om en stund.

Så blev det. Martin redogjorde för läget och kände sig som en i teamet, inte lite ovanför de andra som han tidigare hade gjort, som den stjärna han var. Han böjde sig ner mot Karin där hon satt intill.

- Jag hade tänkt försöka med dig igen, men nu lovar jag dig; du får frikort. Jag ska aldrig stöta på dig igen.

- Du tar då i!