-Ja, han går ju alltid omkring i slängkappa och slokhatt. För mig har han funnits här i evig tid. När jag var barn trodde jag att han var trollkarl och att han rövade bort barn som var ute för sent på kvällarna. Egentligen spelar han rollen av Författare som om han vore en skådespelare. På senare år har jag träffat honom några gånger. Porträtt på födelsedagar. Bibliotekskvällar och sånt. Och sextiofemårs-kalas faktiskt. Sen dess har han slutat att fylla år.

- Jag har alltid velat skriva men jag kommer inte över tröskeln. Jag skriver med mina bilder. Det går att uttrycka så mycket med bilder.-

  -Det är bra att du känner honom. Du kan väl vara med under intervjun. Då kanske han knäpper upp litet. Han ska vara ganska stram har jag hört.-

  -Ja, han är lite gammaldags. Tycker inte om att obekanta säger du till exempel. Jag har kommit så långt att jag får säga Edvin.-

  När de kom till den stora trävillan, hade Martin sett slokhatten och slängkappan i hallen men fick ändå känslan att Solme hade båda plaggen på sig. Som en dirigent gav han med yviga gester regi åt sin kraftiga röst i en monolog som räckte över kaffe i salongen, uppför de två trapporna till det sexkantiga tornrummet och nu fortsatte riktad mot vyn över sjön och samhället.

  -Ja, här i min skrivarlya får jag inspiration för mitt skapande. Jag känner mig som Ikaros när jag ser människorna i samhället som små myror. Men jag flyger aldrig för nära solen. Trots att jag nått en viss framgång i mitt kall och nu fått landshövdingens litteraturpris, så är jag ödmjuk och blygsam. Många tror mig vara högmodig därför att jag spelar rollen av Författare både till sätt och klädsel när jag är ute bland folk. Men det är bara en pose som jag använder för att hålla människor ifrån mig. Egentligen är jag blyg. De som känner mig väl kan intyga det.-

  Karin rörde sig stilla i rummet och tog flera bilder. Hon hade stängt av kamerans konstgjorda slutarljud och lät bli blixt för att fånga poser och miner utan att störa. Martin började tänka på formuleringar. Han skulle inte skriva röst. Det passade bättre med stämma. Sonora stäm.. Han märkte att det var ett uppehåll i monologen. In med nyckelfrågan.

  -Vad är det som driver en författare att skriva. Hur började det för er.-

  -Ja det var en stor fråga unge man. Stor som livet självt. Säg mig hur många dagar vi har på oss,  så ska jag nog kunna ge en introduktion i ämnet. Vad får mig att skriva? Ja det är en fråga det. Säg mig, varför skriver ni?- Martin blev litet ställd inför den oväntade frågan.

  -Varför jag skriver. Ja det är ju mitt yrke. Ett yrke som jag valt för jag tycker om att skriva.-

  -Ni är ju journalist och ganska nybliven sådan kan jag tro. Drömmer ni inte om att någon gång skriva en bok. En bok som känns nödvändig. En bok som människorna vill läsa?-

  -Jo jag har planerat eller kanske kan jag säga att jag drömmer om att skriva en bok. Det känns spännande att tänka sig att bli känd som ni herr Solme. Att bli intervjuad. Komma i tidningen. Leva som författare.-

  -Och vilken genre skulle ni välja?

  -Undersökande journalistik eller science fiction. Men jag tror jag behöver ett par år i yrket för att samla erfarenheter.-

  -Jag kan tänka mig det. Tjugo-tjugoett år är ni nu kan jag tro. Vis av skador från tidigare intervjuer, har jag bestämt att jag den här gången ska bli beskriven som person, inte som monument. Nu när vi börjat diskutera vill jag hitta en informell samtalston. Då känns litet tungt med herr Solme. Jag heter  Edvin.- Han höll Martins blick några sekunder. - Och Martin var det eller hur. Jaha. Och du lilla Karin. Du är ju en gammal och grånad veteran. Trettio och litet till gissar jag. Drömmer du om att bli en stor och känd fotograf?-

  -Jag behöver inte bli så stor. Jag drömmer om att bli så pass känd att jag får mycket jobb med en face porträtt av barn och gubbar som fyller år och ska in i tidningen. Det är mitt bröd. Det lönar sig mycket bättre än att porträttera författare. Men jag måste erkänna att det här uppdraget är trevligare än brödjobbet. Om Martin sköter sig och blir berömd om tio år, kanske jag kan tjäna tillräckligt på honom för att få ihop till en snygg klänning åt min dotter när hon tar studenten.-

  -Se där, se där. Här finns alltså tre personligheter. En som formades till stål redan i tonåren, en ännu inte mogen och en som låter talang och ambition tyngas av vardagen. Själv har jag ju alltid varit ekonomiskt oberoende så jag är kanske inte rätt man att bedöma dina utsikter Karin. Men jag vet att du har ett känsligt, konstnärligt öga, som otvetydigt pekar på viss talang. Jag har förhoppningar för dig. Men Martin. Du måste sätta dina ambitioner högre än science fiction. Det är ju inte litteratur.-

  -Men vad är litteratur,- undrade Martin. -Är det det som okända författare skriver men som ingen läser förrän dom fått nobelpriset. Eller kanske var det litteratur som Jules Verne,  H G Wells, Huxley och Orwell skrev. Dom är ju lästa i hela världen utan att ha fått något pris.- Det hettade i kinderna på Martin.

  -Såja. Här har vi en som är hängiven det han tror på. Det är rätt. Man måste tro på det man gör. Men Martin, jag hatar beteckningen science fiction. De här författarna du nämnde, har  skickligt dragit slutsatser av samtidens trender och planterat om dem till senare tid. Framtidsskildrare skulle jag vilja kalla dem. Men de skrev annat också. Wells har ironiserat över gudstron och Orwell har skrivit beska satirer.-

  Det ringde i en lokaltelefon på väggen. Edvin svarade.

  -Ja Agda, visst stannar de till lunch. Och till middag också. Vår diskussion varar hela dagen och hela natten. I gryningen vill vi ha kall genever och en laxskiva.- Han lade på och vände sig till ungdomarna. -Agda kom till oss i det här huset som barnflicka när jag var tio år. Mina syskon var yngre. Hon har skött om mig i sextio år nu. Delar av henne finns med i nästan alla mina böcker. I en piga, en tant eller en överste. Jo hon kan vara ganska bestämd. Har du läst någon av mina böcker Martin?-

  -Jo, ja jag läste 'En förlorad dotter'. Igår.- Martin rodnade.

-Det är inget att vara generad för. Jag har vänner och bekanta som känt mig i många år utan att ha läst en enda av mina böcker. Det händer alla författare. Man kan inte skriva för alla. Jag försöker inte ens göra mitt språk folkligt. Jag skriver precis så som der kommer ur mitt sinne. Det tilltalar recensenter och kultursnobbar som jag själv, ha ha. Men vad tyckte du om boken. Jag skrev den i affekt, upprörd över ett kvinnoöde i trakten för ett hundra år sedan.-

  -Det var en stark handling. Grym.- Martin blev djärv. -Men språket var kanske lite omodernt. Den skrevs ju för fyrtio år sedan. Ganska långa meningar och långa ord. En ordbehandlare skulle grymta över läsbarhetskvoten.-

  -Hörde du Karin. Läsbarhetskvot. Kan folk inte hålla ordning i en femraders mening med bisatser ska de förbanne mig återgå till Fantomen. Man ska ju skriva som om alla läsare hade skolkat från svensktimmarna i skolan. Kan de läsa Fotbollsmatch och Kronbrännvin ska de väl kunna stava igenom Spillkråka!- Edvin vände sig om och kastade sina ilskna blickar över nejden.

Martin anade att trampat på en öm tå som framkallat många ilskor genom åren.

  Lunchen kom som ett välkommet avbrott. Agda serverade en fransk måltid med vin, paté, kyckling och ost och frukt.

   -Nyckeln till att leva i ett fritt yrke utan att bli alkoholist eller tokig, speciellt när man har minnen, känslor och patos som jag, den nyckeln heter fasta vanor och disciplin. Precis som man inom jordbruket avgränsar åkrarna med häckar och därmed minskar risken för angrepp av insekter, måste man avgränsa tankeytorna i tiden för att inte falla offer för bitterhet eller självömkan eller önsketänkande. Alltså: fasta tider för måltider, för läsning, för promenad, för skrivande och så vidare. Ett sådant rutmönster ger stadga åt livet.-

   -Ingår fransk lunch i mönstret- frågade Martin. 

   -På sätt och vis men av andra skäl. Som ni vet tillbringade jag några år i Paris i min ungdom. Det var nödvändigt för att få livserfarenhet och jag kände redan då mitt kall. Åren där gav mig mycket men hade också ett högt pris. Jag gjorde ett val och svek därmed någon som stod mig nära. Som jag stod nära. Det har lämnat hos mig en känsla av skuld som skall följa mig och plåga mig livet ut. Nej, fransk lunch har vi den tjugonde varje månad för att påminna om det datum jag blev medlem i den konstnärsgemenskap som gett förutsättningen för mitt författarskap. Jag kom dit naiv och oerfaren men med ett skelett av ambition, drivkraft och mål och förväntansfull sorg. En konstnär skall ju lida. Våra oändliga diskussioner, kamratskap, konflikter och nöjen satte kött på benen och gav substans åt författaren i mig.-

   Edvin underhöll med episoder från sitt parisliv. Han berättade medryckande och med en humor som visade att det bakom författarmasken fanns en lättsammare person. Till berättandet hörde livliga gester, ibland med en gaffel eller att brödstycke i handen. (Jag gör det med flit och bara idag. Här i Paris). Han fick också Martin och Karin att berätta litet om sig själva men avbröt ofta då han fick nya associationer. När Karin berättade att hon ibland jobbade i en skoaffär dök en ny episod upp.

   -Skor ja. På trettiotalet var skorna annorlunda än nu. På luciafesten nittonhundratrettioåtta i Svenska Kyrkan träffade jag en man som hörde till tjänstefolket hos en rysk furste som bodde vid Place Concorde. När han sökte anställning där var han en av tjugo sökande. Förstebetjänten tog fram en gipsavgjutning av furstens fot. Alla sökande fick ta av sig barfota och sätta ned höger fot i gipsavtrycket. Det var som en askungesaga. Min vän fick jobbet eftersom hans fot till både längd, bredd och tåspret var nästan identiskt lika furstens. Det visade sig att man i första hand sökte en Skogåinnare. Det vill säga, man behövde någon som gick in furstens skor. Det var fem par av varje för olika ändamål varje år. Handsydda efter omständlig måttagning. Min vän fick gå in promenadskor och stövlar. De var gjorda med bindsula och kraftig undersula, pliggade och randsydda i kanten. Sådana skor blir ganska styva. Furstens fötter kunde naturligtvis inte utsättas för den plåga som det innebar att gå med dem innan de var uppmjukade. På den tiden var klädsel och skor som en taxeringskalender. Man såg genast socialgruppen på kläderna. Min vän gick som en greve på Champs Elyssee. Jag följde med honom ett par gånger och såg hur folks blickar oemotståndligt drogs till skorna. Detta är alldeles sant utan den utsmyckning som en god berättare har friheten att förgylla triviala händelser med.-

 Martin undrade om det var författaren eller den glade underhållaren som var spelad.

   -Ja, mina vänner, nu får ni underhålla er själva i fyrtiofem minuter. Det är nämligen tid för min middagslur. Vi ses till kaffet i Sjörummet klockan halv tre.- Därmed reste sig Edvin och gick ut ur rummet.

   Den glada stämningen lämnade bara långsamt deras sinnen. Hos Martin ersattes den av en oro från hans undermedvetna. Här satt han alldeles sorglös och tänkte inte alls på att han var ute på sitt första riktiga uppdrag. Nästan inga anteckningar. Inga instruktioner till Karin om bilder. Höll han på att göra bort sig?

   Karin kände sig tryggare med sitt arbete. Hon visste att hon fått ett par bilder som var riktigt bra och hade chansen att ta många fler, så lättillgänglig som Edvin var idag. Kanske kunde det leda till något framöver. Fler kvalificerade uppdrag? Hon såg att Martin började bli spänd. Han fumlade med sitt anteckningsblock och hade svettpärlor på överläppen. Så ung han var. Nästan som hennes lillebror, sladdbarnet. Det är nog inte så bra att han börjar grubbla på uppdraget i det här läget.

   -Vi tar och badar- sade Karin. -Det är säkert över tjugo grader i vattnet. Kom!- Hon reste sig och Martin följde efter.

   -Men jag har ju inga badbyxor- sade Martin.

   -Det märks inte när du simmar. Sjåpa dig inte.-

De gick ut på tomten med de stora välklippta gräsmattorna och ner till udden. Där fanns en brygga och en eka. Karin klädde snabbt av sig och sprang ut i vattnet. Martin kunde inte låta bli att titta. Ryggmärgen reagerade på den tilltalande synen och han fick generad gå baklänges ner i vattnet. Karin skrattade.

   -Simma litet på rygg så jag får se periskopet!-

   -Om du inte lugnar dig går jag ner på torpeddjup och gör ett anfall!-

   -Den här skutan är för gammal och har överlast. Inget att slösa torpeder på. Du måste spara dig till något smäckrare.-

   De simmade och skojade en stund och Martin kände sig upprymd över att de kunde hålla den vågade tonen utan sexbitankar. De soltorkade i trosor och kalsonger och det kändes för båda som ett begynnande kamratskap.

   -Du Martin. Har du tänkt på vilken tur vi har.-

   -Tur?-

   -Ja. Att intervjua författaren Edvin Solme det borde vara ungefär som att beskriva innehållet i en skattkista där locket står på glänt och man själv står tio meter bort. I stället liknar det mer att vi kommer till ett varuhus i Tokyo där Edvin står leende och välkomnar vid varje våningsplan.-

   -Bara man kan komma ihåg allt som finns på hyllorna när man ska skriva om det.-

   -Om jag plåtar ett varuhus tar jag ett par filmer bara för att få med atmosfären. Sen zoomar jag in på ett par saker i detalj; En snygg expedit, en begrundande kund eller en dyr klocka. Detsamma gäller nog för dig. Det behövs atmosfär och ett par tre detaljer.-

   -Om du vore min moster skulle jag krama dig.-

   Sjörummet visade sig vara bottenvåningen i tornet. Det var bara tjugo meter till vattnet och utsikten var fin.

   -Min farfar startade brytningen i zinkgruvan här för drygt ett hundra år sedan. Han byggde det här huset med tanke på representation, stor familj och mycket tjänstefolk. Även när jag var barn var huset fullt av pigor och jungfrur. Min far ville leva ståndsmässigt och fordrade att det övriga hushållet gjorde detsamma. Jag fick till exempel inte leka med barnen häromkring. Det var mest anställda vid gruvan. När vi barn var ute i trädgården och lekte hade vi alltid Agda med oss. Jag stod ibland vid staketet och såg på avstånd arbetarbarnen leka i sina enkla kläder. Jag var finklädd jämt. En dag släppte Agda ut mig och jag sprang till de andra barnen. Men de retade mig och knuffade omkull mig i en vattenpöl och jag sprang lerig och våt tillbaka till vårt reservat. Jag tror att min rädsla att folk ska komma mig nära härrör från barndomens avskildhet från världen.-

   -Men i dina böcker kritiserar du ju herrskapsvärlden och visar tydligt att dina sympatier ligger hos det enkla folket- sade Martin.

   -Det är riktigt. Men det beror på andra saker. Min vrede över orättvisor bland annat.- Edvin försjönk i tankar. -Och min skuld.-

   -Ibland kan ens självkritik vara så stark att man gör sig samvete för saker som andra människor inte ser som något större fel- sa Karin.

   -Så är det på sätt och vis. Ett litet felsteg mätt med herrskapsmått. Men det finns också en sannare moral. Nej nu ska vi gå in i mitt arbetsrum där jag har mitt bibliotek och där jag tar fram mitt bakgrundsmaterial. Recensenterna brukar berömma mina slående formuleringar och fina miljöskildringar. Ni ska veta att bakom varje glänsande minut i skrivarlyan ligger timmar av arbete härnere i arbetsrummet.-

   Det otvungna samtalet, som mellan vänner, hade gjort Martin osäker på sin roll. Men nu när Edvin övergick till att gå igenom alla sina böcker och artiklar, hela sitt författarskap, antecknade han flitigt. Det var ett omfattande material och både han och Karin kände sig urlakade när de klockan åtta på kvällen satte sig till bords. Edvin underhöll med glimtar från sin uppväxt. Fadern, bergsingenjören som gick i sin fars fotspår och drev gruvan. Modern som idkade välgörenhet och levde upp till att vara ortens ledande dam. Edvins och hans två bröders vardagliga vuxenkontakt blev med Agda och övrigt tjänstefolk. Huset var ofta fullt med gäster och barnen förutsattes vara snälla och stillsamma, senare duktiga och intelligenta. Edvin vande sig vid att ha en mask i familjelivet och vara sig själv bland pigor och drängar. Han hade sina ilskor och gråtar hos Agda tills han blev konfirmerad. Sedan var han ju karl. Fick sina första långbyxor och klocka. Symboleffekten hos de manliga attributen fick honom att i fortsättningen lagra eller förtränga sina sorger.

   -Ja, så var det att växa upp i ett burget hem på den tiden. Men jag fick ändå uppleva ... Ja sedan reste jag till Paris som jag berättat om. Nu är klocka halv tio. Jag drar mig tillbaka till klockan ett. Då dricker vi kaffe. Sedan när det börjar ljusna och man kan ana gryningen, då går vi till hallarna. Inte för att äta löksoppa som jag aldrig förmått äta, utan en skiva lax. I Paris förde det mig tillbaka till verkligheten efter nattens upplevelser.-

   Karin och Martin såg en stund på teve men, började snart prata om kvällens upplevelser.

   -Du Karin, Edvin är inte alls som jag hade föreställt mig. Eller som du fick mig att tro för den delen. Jag blir inte klok på hans verkliga jag. Han är liksom två personer och jag vet inte hur jag ska skriva den här intervjun. Om nu det här kan kallas en intervju.-

   -Nej, han är annorlunda på något sätt. Och jag fick reda på att han hade bett speciellt att få hit dig och mig. `Två unga sinnen utan förutfattad kunskap` hade han motiverat med. Jag skulle inte få säga det till dig men det är ju litet underligt det här. Att han är så pass öppen menar jag. Du får nog fundera en del över vad du ska skriva. Och vad du kan skriva. Han är ju som han sa själv ett monument i bygden.-

   -Jag får väl ta det lite försiktigt. Men för mig är hans berättelser om livet här ganska spännande. Min mormor kom ju härifrån. Hon flyttade till Linköping när mamma föddes. Men det är ändå roligt att höra hur det var här på den tiden. På trettiotalet.

   Vid kaffet med -en speciellt dålig Hallkonjak som jag importerar själv- fortsatte Edvin sina berättelser från ungdomstiden med många episoder där Agda stod i centrum.

   -Som ni förstår så blev Agda en sorts mamma, moster, syster för mig. Och sträng blev hon med tiden. Men sommaren jag blev nitton år, var mina föräldrar bortresta och Agda var tvungen att sköta sin sjuka mor. Då upplevde jag för första gången FRIHETEN. Jag söp mig full för första gången. Jag hade mina första sexuella upplevelser. Jag umgicks med folk jag egentligen inte skulle umgås med. Men jag fick också uppleva den rena, oskuldsfulla kärleken. Där svek jag för flärden i Paris. Det rena jag upplevt fick mig att se det vulgära i många upplevelser som andra människor fann tilltalande. I den smältdegeln formades min känsla, ja lidelse för det rena, vackra. Men ser ni! Himlen ljusnar. Snart är det gryning och Agda kommer med lax och genever till hallarna. Det är altanen. Tänk att efter nattens upplevelser få vandra genom folktomma gator till stimmet och livet i Paris färskvaruintag. Så prosaiskt det låter. Men Hallarna... Nu kommer Agda. Skål!-

   Edvin stod i sitt skrivartorn och såg Karin och Martin vänta på taxin vid grinden. Hade han avslöjat sig? Hade han varit för tydlig? Hade han spelat över? Nej han hade varit återhållsam. Och det var ju bara den här enda gången. Länge, länge hade han väntat. Han hade inte efterforskat. Inte mer än vad Agda då och då hade berättat om Maria. Maria. Han kunde säga namnet nu utan att gråta. Maria, kokerskans dotter som han lekt med som barn. Som han älskade med en sommar. Som han svek! Ordet brände inom honom när han såg sin dotterson stiga in i taxin.