Försvunnen             

Hon tyckte om att ha god tid på sig på morgonen. Då kunde hon i lugn och ro äta sin frukost och läsa tidningen. Idag var det en artikel om småföretagare. Hon tänkte på sitt eget företag. Sitt eget och Allans. Vilken härlig tid de haft tillsammans när de byggde upp verksamheten och satt kvällar och halva nätter och kläckte ideer, planerade och diskuterade. Hur de offrat helger och avstått från semestrar för att klara kinkiga leveranser. Och det stora steget att ta en anställd. Det var Evert, en skicklig yrkesman som fortfarande var kvar nu efter femton år. Han hade senare fått sällskap av fyra andra. Sigrid hade varit nummer två. Hon skötte bokföring och löner och allt annat pappersarbete som krävdes för kontakten med myndigheterna. Man skulle nästan kunna tro att hon var delägare så hängiven som hon var. Jobbade mycket övertid men fick övertalas att ta betalt eller ledigt för de extra timmarna.

Hon saknade Allan vid frukostbordet. "Karin," brukade han säga, "Utan ditt lugn och goda morgonhumör skulle jag inte klara att sköta jobbet." Han var utåtriktad, ivrig och en riktig idespruta. Många av de saker de satsat på och lyckats med var hans förtjänst. Karin hade kapat topparna och sorterat bort de alltför vilda ideerna och hade sin del i framgången. Med tiden hade de blivit mera arbetskamrater än äkta makar och det oundvikliga hade skett. Det var Sigrid som hade uppmärksammat henne på några hotellräkningar där Allan och hans "fru" hade övernattat vid tillfällen när Karin bevisligen varit hemma. Hon förlät honom den gången men det inträffade igen och de insåg båda att de måste skiljas. De skildes som makar men inte som arbetskamrater. De hade alltför mycket gemensamt för att helt gå varsin väg. Märkligt nog var Karin inte bitter. Hon hade länge känt att han ryckt i kopplet och insett att de förr eller senare skulle gå skilda vägar.

Ett år efter skilsmässan satt de tillsammans på firman. "Nu ska jag stadga mig" sa Allan. "Jag har haft ett par affärer sen vi skildes. En blev lite allvarligare än jag hade tänkt. Hon tog mycket illa vid sig när jag gjorde slut. Jag vill inte uppleva ett sånt avsked en gång till. Jag vet inte varför jag får så lätt kontakt med tjejer. Det kan ju inte vara utseendet."

"Nej du är lite för kort och börjar bli rund om magen. Men du har charm och framför allt ett lite sorgset uttryck över ögonen som alla kvinnor vill forska orsaken till." Karin kände ett stygn av saknad.

"Men nu ska vi i alla fall gifta oss. Ja Anna och jag. Hon vill bilda familj och ha barn innan hon blir för gammal. Och du och jag fick ju aldrig några."

"Nej jag kunde inte för firmans skull. Den skulle bli stabilare först." Hon la så mycket ironi i rösten som hon kunde. Det var ju Allan som gång på gång skjutit upp frågan om barn. Men ville han verkligen ha barn nu när han var femtio år? "Men är inte Anna lite ung för dig. Hon är ju bara drygt trettio."

"Nej genom henne kommer jag att hålla mig ung. Och hon är väldigt hängiven. Hon älskar mig verkligen." Det var något i hans röst som inte kändes riktigt övertygande.

Karin gick tidigt från jobbet. Hon mådde inte bra. Hon tänkte på vad Allan sagt. Kunde det vara så att han egentligen inte ville binda sig vid Anna? Att han inte vågade göra slut? Så var det nog och hon undrade hur det skulle gå. Skulle hon försöka hjälpa honom? Nej han måste sköta sitt eget liv. Men varför kände hon sig så berörd. Var det omtanke? Plötsligt insåg hon att hon var svartsjuk. Men det var ju omöjligt. Det hon kände för Allan var bara vänskap. När de skildes kände hon sig mindervärdig, otillräcklig men Allans fortsatta liv visade att han inte nöjde sig med en. Han var en fjäril som gick från blomma till blomma och skulle så förbli. Men nu hade han hittat någon att leva med som var bättre än hon. Mot sin vilja och sitt förnuft kände hon sig ratad.

Så fort hon kommit hem på eftermiddan ringde telefonen. Det var Herbert, Annas tidigare sambo. Han var förtvivlad. Dom hade haft det så bra tillsammans och nu skulle hon gifta sig med en annan. "Han tror att han har henne på kroken nu men jag tänker inte låta Anna kasta bort sitt liv på en gammal gubbe. Jag tänker inte låta det ske!"

Karin lagade en enkel middag och satte sig för att se på TV men tankarna återkom hela tiden till Allan och Anna. Visst skulle det vara olyckligt för dem båda om de gifte sig. Säkert skulle Allan snart börja träffa andra kvinnor igen. Hon bestämde sig för att gå ner till kontoret ett par hundra meter bort. Allan och Sigrid var nog fortfarande kvar. De skulle förbereda en stor offert som skulle sändas i morgon. När hon kom fram var det mörkt i hela byggnaden. Utanför stod en ensam cykel. Det var ju Annas! Karin kände igen den. Anna brukade ofta titta in när hon cyklade hem från jobbet i kommunalhuset. Hon hade väl åkt hem med Allan i hans bil. Karin låste upp och gick in till sitt kontor. Det kändes kusligt att gå där i mörkret. Var det någon där? Ett hasande ljud hördes. "Allan, Sigrid" ropade hon men allt var tyst. Hade hon inbillat sig? Hon stoppade huvudet i sanden, hämtade sin dagbok som hon glömt och tittade in i Allans kontor för att se om jobbet var avslutat. Skrivbordet var tomt. Hade han struntat i offerten eller hade han tagit papperen med sig? Karin skyndade sig hem. Hon sov oroligt den natten.

När hon kom ner till firman nästa dag var Annas cykel borta. Anna har hämtat den och åkt till jobbet tänkte Karin. I dörren mötte Allan. Han såg helt förstörd ut.

"Har du sett Anna? Hon har inte varit hemma på hela natten."

"Nej jag har inte sett henne. Men hon åkte väl med dig hem igår. Cykeln hennes stod här igår kväll."

"Du måste ha misstagit dig. Jag har inte sett henne sen igår morse."

Sigrid kom ut. Hon såg snygg och fräsch ut i kontrast till Allans utvakade utseende.

"Kom Anna hit igår kväll medan du var kvar?" _frågade Karin.

"Nej jag har inte sett henne. Allan och jag var ju kvar här. Vid sjutiden åkte jag till grillen och hämtade hamburgare åt oss. Men Allan tog bara en tugga sen for han sin väg. Jag tyckte inte det var nån mening att stanna ensam så jag gick hem halv åtta."

"Jag var ju ute på lagret stup i ett för att räkna poster. Kan hon ha varit här då. Eller sen vi gått? Jag ringde till och med till Herbert. Två gånger. Först sa han att hon insett att hon inte kunde gifta sig med en gammal gubbe och stuckit. Men andra gången erkände han att han inte sett henne. I morse ringde han och var orolig han också."

"Det enda vi kan göra är att vänta tills hon hör av sig" sa Karin. "Nu går vi in och tar itu med offerten."

Efter ett par dagar anmälde Allan försvinnandet till polisen. Eftersom man inte kunde utesluta att Anna frivilligt höll sig undan, vilket var mest vanligt i liknande fall, kunde man inte göra mer tills vidare än att efterlysa henne och göra en del förfrågningar.

En morgon när Karin som vanligt kom till kafferummet för en pratstund var de övriga i personalen redan där och i livligt samspråk.

"Har du hört?" ropade Sigrid. "Dom har hittat cykeln"

"Annas? Var då nånstans?"

"Utanför hennes jobb. Så du tog nog fel när du såg den utanför här i måndas. Polisen ska börja söka på allvar nu och Allan är där för att berätta vad han vet. Ja han ringde igår kväll och sa han skulle bli sen på jobbet." Det sista sa hon med en litet triumferande min.

Karin såg på Sigrid, en kraftigt byggd kvinna på fyrtio år. Prydlig. Stark. Lite manhaftig. Singel sen alltid så vitt hon visste. Varför hade Allan ringt till henne om en så viktig sak. Sökte han ett nytt bröst att luta sig mot? Nej det fick inte vara sant. Sigrid var ingen som man kunde leka med. Och hon skulle säkert sluta på firman när det tog slut. Karin skämdes plötsligt för sin egoistiska tanke. Kanske misstog hon sig.

Så snart hon kommit till sitt rum ringde Karin och talade med Annas arbetskamrat, Eva. Den kvällen Anna försvann hade Eva träning med folkdanslaget. Hon hade gått direkt från jobbet, ätit på pizzerian och sedan gått till dansen. När hon vid tiotiden hade gått tillbaka till jobbet för att hämta sin cykel hade Annas cykel stått kvar i stället. De brukade alltid parkera cyklarna bredvid varandra. Eva kom ihåg att hon tänkt att Allan nog hade hämtat Anna i sin bil.

På kvällen när Karin höll på att laga en sen middag ringde det på dörren. Det var Allan.

"Jag måste få tala med dig. Får jag komma in?"

"Javisst. Har du ätit?"

Karin tinade ett par fläskkotletter och de åt tillsammans. De pratade om alldagliga ting som om ingenting hänt. Det var en underlig stämning. Karin väntade på att han skulle börja tala om sina bekymmer. Det är han som kommer till mig tänkte hon. Jag vill inte dra orden ur honom. Allan såg ovårdad ut. Kläderna var skrynkliga som om han sovit i dem och håret var rufsigt. Karins närvaro hade en lugnande inverkan och det kändes skönt att vara "hemma" men inte förrän de satt vid kaffet och oseende såg på nyheterna på TV kände han att han kunde prata. Att rösten bar.

"Jo den där dan när jag berättade att Anna och jag skulle gifta oss. Det du sa. Om att hon var ung och så. Och det du inte sa. Ja jag förstod att det var fel. Jag gick och gruvade mig hela dan. På kvällen skulle ju Anna och jag göra upp listan på dom vi skulle bjuda på bröllopet. Det blev för mycket. Jag kunde inte åka hem och planera för bröllopet samtidigt som det skrek inom mig 'jag vill inte, jag vill inte.' Jag lämnade jobbet och Sigrid och hennes hamburgare och for ner till puben.  Sen for jag runt ute på landsbygden och kom inte hem förrän klockan två på natten. Då var Anna inte där. När jag inte kom hem som vanligt hade hon förstått. Förstått att jag inte ville. Hon har tagit livet av sig. Jag tror hon ligger i sjön. Förstår du att det är mitt fel. Förstår du vilka skuldkänslor jag har?  Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du måste hjälpa mig!"

Jag känner dig så väl Allan tänkte Karin. Det du säger nu är inte hela sanningen. Det finns något annat bakom. Jag ser det på att du viker undan med blicken, att rösten sjunker i slutet på meningarna, ja hela din attityd påminner om hur du gjorde undanflykter förr. Urskuldar du dig? Har du något att göra med Annas försvinnande?

De pratade länge om Anna, om firman om hur de hade haft det förr och om hans otrohet som han skämtade bort. Karin fick en ingivelse.

"Allan! Du hade tänkt göra slut med Anna. Du har redan en annan! Säg som det är nu eller gå härifrån."

Allan reste sig och gick bort till fönstret. Han stod där länge men vände sig slutligen om.

"Det jag hade hos dig var värme och trygghet. Dom andra var äventyret. Jag tycks behöva båda sorter. Jag vet inte varför och jag tycks inte kunna göra nåt åt det. Anna var ett äventyr och... jaa jag har en annan också. En som tar bort hetsen ur mig. En som gör mig lugn. En som inte har några krav. Jag säger inte mer."

En sån egoist han är! Och honom har jag levt ihop med i femton år, tänkte Karin. Men när Allan sa att han inte stod ut med att sova hemma lät hon ändå honom stanna över natten. Han fick sova i sitt gamla arbetsrum. På morgonen sa Karin:

"Följ inte med till jobbet idag. Och inte i morgon för jag blir bara arg när jag ser dig. Åk till Kanarieöarna eller till nordpolen bara du håller dig borta. Åtminstone en vecka. Sigrid och jag klarar jobbet."

Det blev ett par arbetsamma dagar och Sigrid var uppoffrande som vanligt. På kvällen den andra dagen for Sigrid och hämtade hamburgare.

"Jag tog Mexiburgare med chilisås idag. Du tycker ju om kryddad mat."

Maten var god men väldigt kryddstark. De pratade en stund och Sigrid gick in till sitt. Efter en kvart kom hon tillbaka.

"Du och jag har lite tid att fördriva och det är en sak jag länge velat berätta för dig. Jag tänkte det skulle passa bra nu innan det är för sent."

Karin la ner pennan på bordet.  Vad menade Sigrid?  För sent för vad då? . Hon anade att Sigrid skulle prata om Allan och hon kände en olust inför vad hon skulle få höra.  Hon började känna sig mycket trött och välkomnade ändå avbrottet.

"Som du förstår så gäller det din före detta make, den store charmören Allan. Kommer du ihåg när jag började här. Ung och välutbildad och besluten att göra bra ifrån mig i arbetslivet. Första kvällen jag jobbade över och var ensam med Allan förförde han mig. Du hade gått hem för att laga middag. Det dröjde ju inte så länge innan han började ha andra men jag såg på det hela lite mer långsiktigt. Du förstår, jag älskade det här företaget från första stund och jag bestämde mig tidigt för att överta det. Det lättaste sättet var ju genom Allan. Han fick komma tillbaka till mig. Igen och igen. Jag hade planerat er skilsmässa. Det var jag som var hans fru på den där hotellräkningen jag visade dig och vid flera andra tillfällen. Jag ville ha bort ditt inflytande över honom och det lyckades ju. Jag tänkte låta honom hållas ett tag till. Åldern tar ju ut sin rätt och han skulle väl lugna sig. Men så träffade han ju Anna och hon var dum nog att försöka få honom att gifta sig. Och han var för feg för att göra slut. Så när hon kom hit den där kvällen och Allan redan hade farit sin väg så lurade jag in henne på lagret och ströp henne. Det var så enkelt. Cykeln ställde jag tillbaka utanför kommunalhuset. Nej, nej Karin.! Låt bli telefonen!  Jag kopplade ur den i växeln innan jag kom in. Försök inte att resa dig. Jag är stark nog att hålla dig kvar nu när du är så trött. Det var inte bara kryddor i Mexiburgaren. Det var en massa sömnmedel också. Läs det här papperet medan du kan."

Karin såg på papperet på bordet och försökte läsa. Bokstäverna flöt ihop men hon lyckades samla sig. "Jag orkar inte längre. Hon ligger i containern" stod det. Det var undertecknat med hennes egen namnteckning. Hon såg oförstående på Sigrid som började få dimmiga konturer.

"Ja det visste du inte. Igår när du undertecknade dom tjugo breven till landstingen hade jag lagt in den där extra lappen. Det märkte du inte. Och ja, hon ligger i containern, Anna. Sopgubbarna kommer i övermorgon och hon ligger i en stor kartong så dom skulle inte ha märkt nånting. Men så går du och förstör allting. Jo jag vet nog att Allan sov hos dig i förrgår och nu håller han sig undan."

Förstör allting, förstör allting ekade det i Karins huvud och det var det sista hon uppfattade innan hon somnade.

Sakta öppnade hon ögonen. Utan att röra huvudet lät hon blicken svepa över rummet. Hon såg det vita taket, påsen med dropp som hängde i en ställning bredvid sängen, garderoben med sitt sluttande tak och en person som tydligen sov i en stol bredvid. Det var ju Evert! Minnet kom långsamt tillbaka och hon kom ihåg att  hon fått i sig sömnmedel och förstod att hon var på sjukhuset. Evert rörde på sig, tittade på henne och log.

“Välkommen tillbaka till världen. Den är ljusare nu än när du somnade. Hur känner du dig?“

“Lite förvirrad men någorlunda bra tror jag. Hur gick det här till?“

“Du har sovit i 36 timmar sen Sigrid lurade i dig sömnmedel. Ja jag var ju också på firman i förrgår kväll. Jag satt bakom bullerskärmen vid svarven och gick igenom en ritning som jag inte riktigt förstod så det tog lite tid. Så gick jag till ditt kontor för att fråga en sak. Dörren stod på glänt och jag hörde Sigrid prata med gäll och konstig röst. Jag gick inte in på en gång utan stannade och lyssnade på hur hon erkände att hon strypt Anna. Sen gick jag in. Sigrid blev alldeles galen när hon förstod att jag hört alltihop. Och hon var stark. Men jag fick ner henne i besöksfåtöljen och hon blev spak. Alldeles apatisk. Jag ringde efter ambulans och polisen kom och tog henne. En kommissarie kom hit idag och sa att hon erkänt. Ja det var alltihop.“

“Allan?“

“Han var här igår. Han skulle börja jobba hos sin bror på hans firma i Göteborg.  Du skulle inte behöva ha nåra bekymmer för honom mer sa han. Affärerna kunde ni reda upp senare. Det var ingen brådska.“

“Men då är det ju ingen på firman.“

“Jag bad Beda Magnusson sköta kontoret tills vidare. Hon är ju van med sånt fast hon är arbetslös nu. Frugan var hit med en termos och nybakta bullar. Nu ska du bara koppla av så tar vi oss en kaffetår.“

Jag har i alla fall vänner tänkte Karin när hon satte sig upp i sängen och tog en bulle från fatet som Evert höll fram.