-Dom tar väl inte emot tyska pengar där. Och du måste ju bo nånstans. Och maten. Du får aldrig sån mat som vi har här. Du gör dig olycklig.

   -När du slitit ut din rygg om några år, ska du få komma ner till mig vid Medelhavet och få lindring bland rika amerikanskor, som speciellt sökt sig till mitt berömda vilohem. Alfred avslöjade ofrivilligt sin dröm alltsedan han läst annonsen för tre år sedan.

   En vecka senare var Alfred i Paris. Han gick direkt till institutet vid Place Odeon och togs emot av ägarna, Monseur Chauvet och hans fru. Mannen såg väldigt fransk ut med sin mustasch och blåa skäggstubb. Till skillnad mot sin fru var han ganska småväxt. Hon var ett par tum längre än sin man och kraftigt byggd, men hennes pigga ögon skvallrade om humor och tolerans.  Sin franska hade Alfred från studier av Victor Hugos Les Miserables som han tragglat sig igenom flera gånger med hjälp av en ordlista under blekt lyktbelysta kvällar i de kyffen han bott i under sin färd. Han hade på så sätt fått ett ganska bra ordförråd som han tyst för sig själv uttalade som det stavades. Till sin förvåning märkte han att paret Chauvet inte förstod ett ord av vad han sade. Trots det blev han mottagen med en välvilja som sällan bestods fattiga elever. Avgiften gällde bara själva utbildningen medan mat och logi skulle betalas med arbete.  Alfred var över medellängd, slank, välbyggd och ljushårig och madame C insåg genast att den exotiske nordbon skulle bli en tillgång vid behandlingen av deras kvinnliga gäster. Institutet var i första hand en affärsverksamhet. Man erbjöd lenande bad, inpackningar, massage och fotvård för betalande kunder. Eleverna var också betalande men var först och främst en billig arbetskraft.  Förutom att M Chauvet någon timme då och då undervisade i anatomi bestod utbildningen av att sköta de sysslor som ingick i driften av anläggningen. Eleverna fick städa, tömma spottkoppar, väta och värma lera, sköta ånganläggningen till herrturken, lägga iglar på åderbråck men också utföra massage mer och mer självständigt. Iglarna var ibland undersysselsatta och måste matas. Det skedde genom att man placerade tre fyra av de slemmiga blodsugarna på underarmen eller benet. Även om det bara var en halvtimme då och då var det omöjligt att hitta frivilliga blodgivare bland eleverna. Sysslan måste beordras med understöd av M Chauvets skarpaste blick. Alfreds franska blev snabbt bättre tack vare en ung änka, Marianne, också hon elev. Hon hade ärvt ett vilohem i Perpignan och behövde förkovra sig i yrket. Hon tog sig an den stilige men något tafatte nordbon på mer än ett sätt vilket gjorde det lätt för honom att motstå inviter från medelålders damer, som önskade behandling med något mer än massage. Alfred blev populär och eftersökt och hade till slut egna kunder. Paret Chauvet såg honom nästan som en son och erbjöd honom anställning när kursen var slut. Det gjorde också Marianne. Hon såg honom som sin blivande man och stöd i skötseln av vilohemmet. Alfred ville inte binda sig och avstod från båda erbjudandena. Han hade sparat all dricks han fått och kände sig fri och oberoende. Världen låg öppen men han stannade kvar tills vidare i väntan på ett bra tillfälle.

   En av Alfreds kunder var biträdande kokerska i hushållet hos en rysk furste, tremänning till tsaren. Hon berättade att han just nu behövde en massör som kunde lindra hans lumbago. Varför inte söka? Kontakta överhovmästaren M Praed redan i morgon!                                                                        Sagt och gjort! Alfred använde den nymodiga telefonen och fick en tid. Han skulle bli hämtad.

   Nästa dag blev han skjutsad i en Peugeot Sedan med livreklädd chaufför till en slottsliknande byggnad  strax utanför Paris. Det var furstens enklaste bil fick han veta. Färden slutade utanför grindarna till den vackra trädgården. Den fick bara beträdas av adliga personer eller andra människor av betydenhet. För tjänstefolk fanns en tunnel till husets källare. M Praed tog emot i ett rum i de bakre regionerna. Han var klädd i bon jour och man kunde ana hans ställning av den fasta blicken och den raka hållningen. Alfred blev utfrågad om sin bakgrund och sin utbildning. Under intervjun sneglade M Praed då och då på Alfreds skor.

   -Vad har ni för skonummer?-

   -Fyrtiotvå och en halv.

   M Praed tog fram en låda. I botten på den fanns ett gipsavtryck av en fot. Alfred blev ombedd att sätta sin fot i avtrycket. Det passade så gott som exakt både i längd, bredd och tåspret!

   -Bra, bra! Prova de här skorna! M Praed tog fram ett par nya promenadkängor som såg dyra ut. -Sitter de bra? Jo det gjorde de. -Gå litet fram och tillbaka. ......Bra. Vänta här. Om ett par timmmar ska fursten klä om för en visit. Då kan ni pröva att lindra hans ryggbesvär.

   Alfred väntade något konfunderad och blev så småningom kallad till furstens sovrum. Fursten låg naken på mage i sin säng.

   -Ers nåd, massören!, sade M Praed vördnadsfullt.

   Alfred började sin behandling. Han visste vad som var nyttigt och gjorde ont och vad som bara var skönt. Han inriktade sig på det sköna. Efter tjugo minuter lyfte fursten handen som ett tecken på att det var nog och Alfred fick vänta utanför. En stund senare kom M Praed ut och meddelade att Alfred var anställd. Han skulle börja omedelbart och rum skulle anvisas på vinden.

   -Ni ska aldrig tilltala fursten. All konversation mellan honom och tjänstefolket går genom mig. Det är fyrtio personer i personalen och han kan inte besväras med att känna alla. Ni ska titulera mig överhovmästare. Ni ska ge massage efter behov och ni får dessutom en del andra sysslor.

   Nästa dag fick han sin första arbetsuppgift. Han skulle ta på sig skorna han provat dagen innan och promenera i fyra timmar. M Praed förklarade att fursten en gång om året kallade till sig skomakare från de engelska hovleverantörerna. De fick stanna i tre veckor och då och då när fursten hade tid, ta mått och visa prov på skor. Fursten beställde alltid flera par av varje sko- och stöveltyp och årets leverans hade just kommit. Inneskorna var mjuka och kunde användas genast men promenadskor och stövlar måste gås in. Skorna var randsydda och pliggade vilket gjorde dem ganska styva till att börja med. Furstens fötter kunde naturligtvis inte utsättas för den plåga det skulle innebära att använda dem ouppmjukade. Tursamt nog hade Alfred lämplig storlek på sina fötter och fick den övervägande angenäma men delvis smärtsamma  uppgiften. De första skorna var kängor av ljusbrunt läder och de glänste som juveler på fötterna.

   Han tog spårvagnen in till staden och promenerade på Champs Elysees. På den tiden syntes socialgruppen på kläderna. Alfred spatserade som en herreman och att ekiperingen i övrigt inte var särskilt elegant, tycktes folk inte se. Blickarna drogs oemotståndligt till skorna. Trots sin naturliga fallenhet att vara mycket försiktig med utgifter, kostade han ibland på sig att ta en kopp kaffe på något trottoarkafe och sträckte då ut sina långa ben under bordet, så att skorna syntes väl. Han fick och gav många inviterande blickar och han njöt av uppmärksamheten.

   En dag när Alfred masserade furstens rygg kunde han inte lägga band på sin naturliga pratgladhet.

   -Jag hoppas, ers nåd att behandlingen är till belåtenhet.-

   Inget svar.

   -Det vore bra om ers nåd kunde göra en del gymnastiska rörelser enligt professor Lings metod.

   Fursten höll upp handen som tecken på att behandlingen var slut. Senare blev Alfred kallad till överhovmästaren.

   -Jag har ju sagt att ni inte ska tilltala fursten. Om ni har något att säga säger ni det till mig.

   -Men det var ju för hans nåds bästa. Han borde stärka sina ryggmuskler med en del övningar.

   -Det är otänkbart att han skulle börja uppföra sig som någon sorts atlet. Sina medicinska råd får han av doktor Aubert.

   Alfred förstod att det var lönlöst att fortsätta men gav inte upp.

   - Han samlar ju på klockor. Om man lade ut tio guldur på golvet så kunde han ta upp dem. Det skulle räcka med en gång om dagen.

   -Bah. Under de år jag varit i furstens tjänst, har jag aldrig sett honom ta upp något från golvet. Han skulle naturligtvis kalla på mig, så någon av betjänterna fick komma och plocka upp klockorna. Det skulle stärka personalens ryggar, inte furstens. Seså. Nu har jag inte tid med er längre.

   Arbetet bestod av mångahanda sysslor varav en, efter sex månaders tjänst och en månads studier, bestod i att klä fursten på morgonen med hjälp av två lakejer.

   Proceduren var alltid densamma. Fursten låg med sin ganska korpulenta kropp i sin upphöjda himmelssäng. Alfreds första uppgift var att lossa den påse av läder, som omslöt furstens pung i avsikt att skydda de ädla arvsanlagen under sömnen. Sedan nattskjortan tagits av gick fursten till en en sammetsklädd länstol med hål i sitsen för att göra sina behov. Det skedde under livligt samspråk med läkaren, doktor Aubert, som alltid måste närvara vid morgontoaletten. När fursten var klar ställde han sig på knä på en sammetskudde och lutade sig framåt. En lakej skyndade fram och torkade honom i stjärten med bomullstussar doppade i Eau de Cologne.

   -Aubert, hur mycket betalar jag er om året?

   -Åttahundra franc ers nåd.

   -Kom och titta här. Han pekade på avträdet. -Titta så litet det är. Jag avåt en stor bankett igår. Det borde vara mera. Det borde vara mycket mera. Maten stannar i kroppen och blir till gift. Ni måste göra något åt detta. Vad tror ni jag betalar er för?

   Sedan ställer sig fursten mitt i rummet spritt naken, bolmande på en cigarr. Åtta personer finns utspridda omkring honom, beredda på sina olika uppgifter, men för fursten existerar bara den han för tillfället pratar med. -Vad är det för temperatur idag, frågar han. -Det är femton grader ers nåd, säger överhovmästaren medan Alfred gör sig redo med en strumpa. Den ene lakejen står klar med skjortan och försöker gissa vilken arm som ska trädas på först och den andre lakejen står på knä, beredd med kalsongernas upprullade ben. Överhovmästaren fortsätter: -Jag skulle vilja föreslå en av de här kostymerna för förmiddagen ers nåd,  och han visar tre tygprover från furstens två hundra kostymer. Plötsligt lyfts ena benet; halva kalsongen på! Man diskuterar något om det lämpligaste tyget. Det är en ritual som måste följas varje dag.

   Fursten lyfter ett ben igen och strumpan åker på. Det var samma ben som nyss! Lakejen börjar svettas. Det blir problem med resten av kalsongen. Ceremonin fortsätter. Man kommer överens om kostym. Sekreteraren redogör för vilka visiter som är bokade för dagen och som av en händelse, slumpvis då och då sträcks en arm ut: skjorta på; andra foten: kalsong på och så vidare. Sedan kommer val av klocka och bil. Eftersom fursten har flera visiter varje dag och vill klä sig olika varje gång blir på- och avklädningar det som sysselsätter Alfred mest. Chauffören har tre bilar att ta hand om och under säsongen använder han alla tre varje dag. Fursten sätter en ära i att variera sig och visa sin mångfald av rikedomens attribut. Han besöker olika människor på sina visiter men gästerna är desamma! Men det finns också lugna dagar som när fursten har styrelsemöte i någon av de stora textilindustrier han äger. Den bästa tiden är april-juni som tillbringas i Nice. Då skymtar Alfred sina drömmars mål, att få bo vid Medelhavet.

   Det var alltid gäster i hushållet, oftast släktingar från Ryssland. De stannade i veckor och månader vilket gav Alfred tillfälle att få övning i att knåda förtvinade rikemansmuskler. En stor behållning fick han också av umgänget med gästernas tjänstefolk. De tog alltid med sig någon betjänt och kammarjungfru som naturligtvis bara kunde sitt hemlands tungomål. Efter en tids bekantskap kunde Alfred börja tolka. Till sin danska, tyska och franska kunde han så småningom lägga ryska, engelska, italienska och spanska.

   Efter några år hos fursten började Alfred känna sig mogen att starta eget. Ödet bestämde åt honom genom att fursten blev svårt sjuk och hans behov av massage upphörde. Det inträffade under deras årliga vistelse i Nice och Alfred inriktade sig på att öppna ett institut i Cannes, en stad han förälskat sig i. För detta krävdes kapital. Alfreds besparingar räckte inte och bankerna ansåg branschen överetablerad och beviljade inga lån.

Han övergav tills vidare sina planer och reste till Marianne i Perpignan. De hade brevväxlat genom åren. Hon hade gift om sig men var sedan en tid änka på nytt och bönföll honom att komma och hjälpa henne. Perpignan var ju inte Rivieran men låg ändå vid Medelhavet. Vilohemmet var nergånget och Alfred satsade sina sparpengar på en renovering och blev delägare. Han trivdes bra men det fanns ett orosmoln på himlen. Marianne försökte med alla medel få honom till altaret och han försökte med alla tänkbara undanflykter att undvika äktenskapet. Efter ett par år av vänskapligt fäktande blev Marianne desperat. Hon blev inte yngre. Hon ville ha familj och barn. Alfred fick ställa upp eller försvinna. Han valde att sälja sin del i företaget och ge sig av. Året var 1912 och han började längta hem.

   Alfred köpte huset i Örby och beredde sig att skaffa jobb. Han var berest, belevad och kunde konversera på åtta språk. På arbetsförmedlingen fick han reda på att han inte behövde något jobb. Han hade ju hus och kapital. Han var ju rik. Jaha, tänkte han, jag får väl tro dem på deras ord. Följaktligen skaffade han aldrig något arbete utan levde ytterst sparsamt på sina magra räntor, sin hyresintäkt och vad trädgården gav fram till pensionen.

   -....och överhovmästaren talade inte till mig på tre dagar.-

   Berättelsen var slut och jag sade några uppskattande ord. Nästa dag skulle jag resa med tåg till Malmö och återknöt till lektionen.

   -Vad heter järnväg på franska?-

   -Det heter chemin de fer. Du skulle ha sett på höstarna när fursten skulle hem till Sankt Petersburg för att inspektera sina egendomar. Han hade två salongsvagnar för sig och sina gäster och en egen vagn för oss andra som han tog med. Det var en syn må du tro när vi gick i procession till våra vagnar. Jag bärande furstens juvelskrin på en sammetskudde. På den tiden...-

   Det var en ny berättelse och jag tänkte att jag i alla fall lärt mig två franska ord under kvällen och satte mig med förväntan bekvämt tillrätta i stolen.