Gamla tider                   

  Man säger ofta "Om dessa väggar kunde tala..." och tänker då på det  som genom tiderna hänt i huset eller rummet. Just nu skulle det passa bättre med "Om dessa väggar kunde uttrycke känslor...", ja då skulle hela den hundraåriga byggnaden darra av upphetsning. Och huset som tillhör universitetets fysikaliska fakultet kunde gott tåla att skakas om. Arkitekten som en gång ritade det hade besökt Cambridge i England innan han vässade sitt ritstift. Byggnaden hade vissa drag av sin förebild men allting var större, djärvare och yvigare. Det här var ju ändå United States of Amerika.

  Journalister trängdes under förväntansfullt sorl i den stora pressalen, tidigare ett av de laboratorier där Edisons elektricitetsmaskin och Marconis elektronrör hade vidareutvecklats till samtida fulländning. För "dessa väggar" och för världen skulle idag kungöras en vetenskaplig sensation.

  Professor Robert Hartford var spänd inför mötet med pressen. För honom var det en ovan situation. Han var mera van att framlägga sina forskningsresultat i lärda artiklar i fackpressen än att stå öga mot öga med en okunnig vargflock. Ja, liknelsen var inte hans utan kom från en kollega som hatade journalister. Som hjälp att tämja vargar hade Hartford en bisittare, universitetets pressekreterare Karen Fields.

  Karen slog på en liten gong gong och äskade tystnad.

  -Mina damer och herrar, kollegor. I den här salen har genom åren många stora vetenskapliga upptäckter gjorts. Jag tror ändå att idag får våra stora föregångare finna i sig att stå i skuggan av professor Hartford som kommer att berätta hur han besegrat TIDEN! Det blev ett upphetsat sorl medan Hartford nervöst prasslade med sina papper, fingrade på mikrofonen och harklade sig.

  -Jag förutsätter att församlingen har någon kännedom om fysikaliska sammanhang och naturlagar. Jag anknyter då till Heissenbergs osäkerhetsteorem som postulerar att elektronens läge i rummet är obestämbart. Jag har lyckats visa att detta även gäller dess läge i tiden. Följaktligen gäller detta också de fotoner som emitteras. Vi kan vidare utgå från... Här tappade hela församlingen tråden och åhörde med oförstående öron resten av framställningen.

  -Några frågor?

  Mannen från Herald ropade "Säg om det där på engelska!" och andra föll in och krävde klarspråk och "Kan inte den där Heissenberg berätta i stället." Karen slog på sin gong.

  -Lugn, lugn. Jag förstår att en del fackuttryck kan vara nya för er men jag ska försöka förklara. Professor Hartford bevisade för en tid sedan på teoretisk väg att ljuset från allt som sker inte försvinner utan finns kvar för tid och evighet. Men i mycket försvagat tillstånd förstås. Han lyckades sedan konstruera en kamera som kan registrera den sortens ljusstrålar. Jag ser nu på Carl Morrison från Herald. Om jag i morgon vid samma tid kommer hit med tidskameran och ställer in den på minus tjugofyra timmar, ja då kan jag se det som händer nu. Ställer jag in kameran på minus ett hundra år då ser jag vad som pågick här vid den tiden. Man kan alltså filma vad som hänt förr. Slaget vid Gettysburg, D-dagen, tepartyt i Bostan, vad man vill. Mycket användbart för historiker till exempel.

  Efter några sekunders förbluffad tystnad exploderade salen i skrik och frågor och trängsel framför högen med pressmeddelanden på podiet. Mötet slutade i tumult. Ingen fick egentligen någon mer information den dagen.

  Martin Thorman satt kvar en stund sedan de flesta hade gått. Han var både journalist och arkeolog. Det var med blandade känslor han tänkte över konsekvenserna av den nya upptäckten. Det var naturligtvis spännande att tänka sig att med ögat kunna resa till en fjärran plats i tid och rum och se de stora historiska händelserna precis som de utspelat sig. Men sedan då? När man betat av det mesta, när alla gamla gåtor var lösta, när alla skatter var hittade, skulle det då vara slut med upptäckarglädjen. Den där obeskrivligt härliga känslan när man gör ett fynd efter år av förberedelser och mödosamt pusselarbete. Det kändes olustigt. Han gick fram till podiet. Professorn satt försjunken i sina papper och svarade inte på tilltal. Det gick bättre med Karen som han kände sedan tidigare.

  -Vilken storm det blev. Det är väl skönt att det är över?

  -Ja, nog hade vi väntat en viss uppståndelse men jag trodde att vi ändå skulle kunna berätta sakligt om vad det här går ut på.

  -Dom fick ju i alla fall ett pressmeddelande så dom får väl ändå den information dom behöver.

  -Nja, professor Hartford insisterade på att skriva det själv. Så det är i samma stil som föredraget är jag rädd. Och ni journalister tycker ju om att koka soppa på en spik. Jag vågar inte tänka på vad som kommer att stå i tidningarna i morgon.

  -Teknikjournalen kommer ju bara en gång i veckan så jag har en extra dag på mig för min soppa. Jag bjuder dig på lunch om du ger mig en extra spik. Okej?

  Det var okej. Martin fick reda på att om man ville spela in en händelse måste man ta kameran till exakt den plats där det hänt. Man kunde inte resa i tiden själv och ändra eller på något sätt få kontakt med människorna. Inget ljud hördes eftersom det faktiskt bara var gammalt ljus som kameran tog emot. Ja, det var inte vanligt ljus förstås utan en sorts spök-fotoner som "gick igen". Det berodde på en nyupptäckt egenhet hos atomerna.

                       *   *   *

  Professor Hartford blev skrämd av mötet med vargflocken. Han var tvungen att helt sluta sig inom sig själv för att kunna slutföra föredraget. När han efter flera års matamatiskt arbete lyckades bevisa existensen av subljuset som han kallade det, kände han att nu var han på krönet av sin karriär. Han skulle säkert få nobelpriset nästa år, han skulle bli en ärad och eftertraktad föreläsare på alla berömda universitet, han skulle få en plats i den vetenskapliga historien. Enligt formlerna var subljuset helt abstrakt och skulle bara existera som en extra bokstav i atomfysikens lagar. Genom ett långsökt hugskott när han såg en solglimt i ett vackert servitrisben i lunchrummet kom han på hur subljuset skulle kunna fångas upp i en tidskamera. Under arbetet med den ökade hans förväntningar på ära och berömmelse. Tanken att han också skulle få ökade inkomster föll honom inte in. Men nu när han tänkte på journalusternas upphetsning och tumultet efteråt insåg han hans upptäckt också hade intresse för vanligt folk. Han skulle bli rik. Om han behöll hemligheten med tidskameran för sig själv kunde han bestämma var och när den skulle användas. Den första promillen maktkänsla rusade i hans ådror.

                     *   *   *

  Tidningarna hade offrat mycket trycksvärta på löpsedlar och förstasidor nasta dag. Som Karen befarat var det mesta lösa spekulationer.

  Gifte du dig med fel person? Res tillbaka i tiden och byt!

  Grabbar, nu är det slut med vänsterprasslet. Frugan kommer på dej innan du gjort det!

  Alla gamla mord klaras upp. Brott kommer aldrig mer att löna sig!

  Beställ en timme av trojanska kriget. Live!

  Busungar, passa er. Farsan använder kondom. RETROAKTVT!

  Och så vidare.

  Redan samma kväll inställdes möten med älskare och älskarinnor och alla brott begicks av maskerade personer. Motell annonserade om "fredade" rum utan insyn för alltid. Styrelserum och andra lokaler för affärsöverenskommelser låstes och bevakades.

                         *   *   *

  Professor Hartford kände en våg av stolthet välla upp i bröstet där han satt vid tangentbordet som hörde till kamerans dator. De var församlade i Ovala Rummet, presidenten, hans fru, hans sekreterare, några närmastemän, universtetets chef doktor Lawson och Karen Fields. Nyss hade de sett president Roosevelt hålla sitt berömda tal efter Pearl Harbour 1941.

  -Ställ in mitt tal den dagen jag tillträdde för två år sedan, bad presidenten. -Klockan åtta på kvällen.

  När Hartford knappat in datum och tid syntes Ovala Rummet på monitorn som var kopplad till kameran. Rummet var tomt. Efter en minut kom presidenten in, tog några danssteg och ställde sig vid skrivbordet. Sedan kom sekreteraren, snodde ett par varv och log. Presidenten klappade med handen på skrivbordet och sade något. Karen såg tydligt på läpparna att han sade:"Här har vi inte gjort det förut." Hon sprang fram till tangentbordet och flyttade fram tiden en timme. Där var presidenten och han höll tal.

  -Tidsinställningen har en noggrannhet av plus minus tjugofyra minuter per år sir, sade Hartford.

  -Allt kan ju inte vara perfekt från början, sade presidenten och log sitt varma röstvinnande leende när han knöt händerna knogvita bakom ryggen. -Tack för den intressanta demonstrationen. Nu måste jag tyvärr återgå till mina plikter.

  Den första plikten var att sammankalla ett möte med de närmaste rådgivarna.

  -Den nya uppfinningen, tidskameran, är farlig i orätta händer. Den måste ställas under presidentens kontroll. Leta reda på en lämplig lagparagraf som ger oss möjlighet att ha en observatör hos Hartford. Ta folk från vår stab. Inte FBI. Inte CIA. Hartford får inte sätta upp kameran någonstans där han kan hitta material som kan skada oss. Gör en lista på tabu-platser.  Tllsätt sedan en utredning om kontroll och användande. Bygg upp det kring personlig integritet. Tänk igenom alla aspekter. Så fort som möjligt. Resultatet ska vara en lag som ställer all tidsforskning under Vita Husets överinseende. Läck några historier till pressen om utpressare, socialt kaos om kameran används fritt. Ni får hitta på något. Och anställ Karen Fields. Jag fick intrycket att hon har gott omdöme och är handlingskraftig.

  Som det utvecklade sig behövdes inga läckor till pressen. Den klarade själv att piska upp en hysterisk stämning mot tidskameran. Man framställde krav på att den skulle förstöras och tekniken förbjudas. En positiv effekt var att ett stort antal brott klarades upp. För att fängelserna inte skulle bli överfulla fick kameran användas bara för att klara upp brott som skulle ge minst fem års fängelse.

                           *   *   *

  Professor Hartford fick till en början den ära och berömmelse han drömt om. Men det låg honom i fatet att han inte avslöjade hur tidskameran var konstruerad, hur den kunde omvandla fysiskt obefintliga strålar till tevebilder. Stämningarna mot Time Peeping som det kallades växte också. Vid sina föreläsningar möttes han allt oftare av demonstrationer, häckling och till och med bojkott. Följden blev att han tillbringade mer och mer tid i sitt laboratorium. Sitt fängelse. Han kunde inte längre gå fritt ute på stan utan att bli antastad.

  Under stort hemlighetsmakeri hade han låtit tillverka tio kameror. De sista vitala delarna hade han själv monterat in utan att någon fått se hur han gjorde. Annars var alltid någon med honom. Alltid hade han en kontrollant vid sin sida. Alla prov och experiment måste göras tillsammans med folk från Vita Huset. Han upptäckte att bilderna blev sämre ju längre bakåt i tiden man tittade. Efter ett hundra år gick de inte att tyda. Historiker och arkeologer kom med allt mera högljudda krav på förbättringar. Men han kände sig så ofri och totalt oinspirerad att han varken ville eller kunde komma på någon förbättring. Speciellt som rikedomarna uteblivit. Staten övertog äganderätten till hans upptäckt. En utredning skulle fastställa ersättningen.

                     *   *   *

  -Puh, det här har varit den jobbigaste veckan i mitt liv, sade Karen när hon åt lunch med Martin i Vita Husets kantin. Först anbudet att jobba i presidentens stab, sen uppsägningen på universitetet och så börja organisera hur tidskameran ska användas. Jag är glad att du ställde upp och pratade med Hartford. Gick det bra.

  -Ja på sätt och vis. Han är ju ganska deprimerad. Och det kan man ju förstå. Göra världens upptäckt och sedan bli behandlad som en spetälsk. Hårda bud. Jag fick inte reda på Hemligheten men han förklarade en del om den allmänna konstruktionen. Han vägrar att förbättra tidsdjupet. Han sa att han var besviken på människorna. Men på sätt och vis var det bra. Då behövde han00 inte ta några hänsyn. Jag tror han går och tänker på någon sorts hämnd.

  -Jag hoppas han kan hålla sig i skinnet. Han kan ju i alla fall slicka i sig den vetenskapliga äran. Men är det ingenting man kan göra åt kameran. Hundra år är ju inte så mycket för er arkeologer.

  -Jag har ju varit både tevetekniker och fotograf och jag tror faktiskt att Hartford har missat ett par enkla saker. det går till exempel inte att flytta bildskivan, inte att ändra kraftfältet eller tvärljuset. Jag ska prova litet i kväll.

  -Är inte det farligt. Den där hemliga bildskivan exploderar ju om man rör den.

  -Inte om man rör den. Om man försöker att ta ur den och se hur den ser ut inuti. Då smäller det.

 På väg till sitt kontor tänkte Martin på hur snabbt saker och ting kan ändras. Trots att de egentligen inte kände varandra särskilt väl, hade Karen krävt att få Martin som teknisk rådgivare när hon tog jobbet i Vita Huset. Han hade tackat ja, fått tjänstledigt från tidningen, gått igenom förhör, fått avlägga trohetsed, skrivit på papper med försäkran om sekretess och fått ett rum på energidepartementet. Alltihop på två dagar.

Sedan hade han varit två dagar med Hartford för att  lära sig tidskameran. Han ansvarade med sitt liv för ett exmplar av den som skulle användas enbart för presidentens behov.

  Martin hade lånat en del verktyg från ett lab i huset och satt nu och mixtrade med kameran. Han satte reglage på kraftfält och tvärljus och ordnade provisoriskt så att bildskivaan gick att flytta något framåt och bakåt. Huset och kontoret han satt i var trettio år gammalt. Han ställde in kameran för minus sextio år och riktade den snett nedåt eftersom kontoret låg på åttonde våningen.

  Bilden som framträdde på monitorn visade buskar, aningens oskarpa. Martin provade att ändra inställningen på de nya reglagen och tyckte att skärpan blev bättre. Han fortsatte bakåt i tiden. Såg en gata med gamla bilar, med hästskutsar, sedan bara en stig, sedan bara vegetation. Hela tiden fick han justera skärpan. Han hade haft rätt! Men ville han att kameran skulle vara perfekt. När han höjde kameran för att se längre bort såg landskapet ut att vara insvept i ett dis. Efter flera försök förstod han att kameran bara kunde se ungefär två hundra meter bort. Egendomligt nog kände han en lättnad över att det fanns en begränsning och hoppades att det inte skulle gå att rätta till.

  Nästa dag när de satt i Karens rum i Vita Huset berättade hon att presidenten ville se en plats i Virginia 1862. Där hade hans farfars far varit med i en skärmytsling under inbördeskriget. Det var mer än hundra år sedan så hon hade inte lovat säkert, men kanske.

  -Du lät så hoppfull igår när du sa att du kunde ändra en del inställningar så jag var övertygad om att du skulle klara åtminstone två hundra år. Eller hur?

  -Visst. Jo, den klarar nog ett par hundra år. Plus.

  -Jag visste det. Du är ett geni Martin.

  -Nej då, jag gjorde bara det som vem som helst som vet lite om kameror skulle ha kommit på. Hartford är nog ett geni inom sitt område men han lider nog av partiell hjärndöd när det gäller enklare teknik. Men du Karen, varför valde du mig för det här jobbet? Du vet ju egentligen inte så mycket om mig.

  -Jag vet mer än du tror för jag gjorde ju en del efterforskningar. Själv. Frågade några personer som känner dig. Jag ska inte berätta vad dom sa men jag fäste mig vid ett par saker. Du har gott omdöme och du är antingen bysnille eller universalgeni. Jag vet inte vilket. Men jag tolkar det som att du kan hitta nya lösningar på gamla problem. Men det som gjorde att jag tänkte på dig över huvud taget var det vi pratade om efter presskonferensen. Du såg redan från början faror med tidskameran. Både etiska och praktiska. Och när jag träffade de andra i kommitten förstod jag att någon som du behövdes. Var och en hade sin egen dröm att förändra världen. Skriva om historien, se Jesus korsfästas och starta en väckelse, korståg mot brottsligheten. Alla med personlig vinning som baktanke. Jag tycker inte om någon av dom som person. Och dom skämtar öppet om att om dom fick med sig kameran till det och det hotellrummet, ja då skulle vi kunna sätta vår vän presidenten på pottan. Det låter otäckt tycker jag. Vi måste hålla hårt i kameran.

  -Jag har tänkt en del på det problemet. Vi kan göra så här: Jag anlitar en konstruktionsfirma som monterar in dom reglage som jag provat ut på ett professionellt sätt. Sedan får dom göra ett program till kamerans dator som går ut på att varje användning måste förprogrammeras centralt. Vill någon spela in en scen från den 11 oktober 1752 så är det också den enda tidpunkt kameran kan titta på vid det tillfället. För att över huvud taget få igång kameran måste en personlig kod användas. Då undviker vi att folk som får tillstånd att använda kameran spelar in frugans otrohet i stället för Columbus landning i Karibien.

  -Det låter bra tycker jag. Det sätter stopp för en del personliga planer med kameran som några i kommitten berättade om idag.

  -Skulle det inte bara vara mogna och omdömesgilla män och kvinnor i din kommitte?

  -Jo, men dom tycks vara mest mogna när det gäller att bedöma var pengar finns att göra. Eller att göra drömmar verkliga. Men det är pojken i dom. Har inte du några pojkdrömmar Martin?

  -Visst. En av dom handlar om två personer som sitter på Captains Inn i Chesapeak och äter nyfångad hummer och har trevligt. Nu har jag fått för mig att det måste vara du och jag. Vad tror du?

  -Jag var just på väg dit så det måste vara jag. Vi far dit så får vi se om den andre är du.

                          *   *   *

  Martin och Tyrone gick omkring i buskskogen i Browns Gap i Shenandoes nationalpark. Tyrone som var presidentens systerson skulle överta ansvaret för Vita Husets tidskamera. Presidentens farfar hade blivit sårad i en skärmytsling på den här platsen under inbördeskriget och nu gällde det att hitta rätt både i tid och rum.

   -Nu har vi stolpat omkring i dom här förbannade snåren i tre timmar sa Tyrone. -Jag tror vi är på fel dag. Eller också har gubben hittat på alltihop.

   Vi har bara gått på krönet i passet än. Vi går ner en bit.

   Ett par hundra meter längre ner såg de till slut några gråklädda soldater. Martin ställde kameran på 'snabbframspolning'. Efter en stund såg de soldaterna rycka till och se åt väster.

   -Det var nog skott som dom hörde. Vi går åt det håll dom tittade.

   Terrängen var besvärlig och det tog nästan en timme innan de hade lokaliserat platsen för skottlossningen. De gick upp till passets högsta punkt och backade tiden nittio minuter och riktade kamern nedåt den västra sluttningen. Snart såg de fyra nordstatare komma ridande, en löjtnant och tre soldater. De satt av och tre av dem kröp upp mot krönet, en vaktade hästarna. Martin jämförde med ett fotografi av presidentens            farfar och såg att det föreställde hästvakten. Rökpuffar kom ur soldaternas vapen och de tre nordstatarna började dra sig tillbaka. Hästarna blev oroliga av skottlossningen och 'farfar' rispade upp pannan mot en avbruten, torr trädgren. De tre andra kom och alla fyra satte av i galopp nerför sluttningen.

   -Var det här allt, sa Tyrone. -Och det här har vi offrat halva dan på. Och den här hjälten är ju inget att hänga i julgran i en valrörelse. Gosse, när jag får hand om den här kameran, då ska jag inte springa runt i bushen. Då ska det bli smaskiga bilder. Jag blir kung i Vita Huset.

                      *   *   *

   Ett par månader efter att kamerorna tillverkades gick den första sönder. Den stod på en bänk i laboratoriet. Det hördes ett "poff" och så började kameran brinna. Den släcktes men det var för sent. Den var förstörd. De följande veckorna gick kamerorna sönder en efter en. Martin började förstå att det inte var en slump. Hartford måste ha byggt in en självförstörande mekanism som gjorde att kamerorna tog eld. Men hur hade han gjort. Martin var säker på att det inte fanns något elektroniskt tidur som utlöstes. Det måste vara gjort på kemisk väg. Något ämne var inlagt i bildskivorna. En syra som långsamt frätte igenom ett hölje? Man försökte att analysera resterna av en bildskiva. De innehöll en mängd grundämnen, bland annat många natriumföreningar. Hartford hade antagligen lagt in ett antal ämnen som inte behövdes just för att försvåra att man kom underfund med bildskivans egentliga beståndsdelar.

Trots att resultatet av analysen skickats till forskare runt om i världen hade ingen kommit på hemligheten. Hur var det Hartford hade sagt? `Iden med tidskameran är så ologisk och  att det behövdes en yttre osannolik association för att jag skulle få den.'

   Martin hade grubblat några dagar och sömnlösa nätter när han plötsligt kom på det. Natrium! Metallen som genast tar eld om den kommer i kontakt med syre. Hartford hade naturligtvis lagt ett skikt med natrium på bildskivan som var ingjuten i plast. Om man bände upp den skulle syre komma in och skivan börja brinna. Det fanns alltså ingen sprängladdning där som Hartford låtit dem tro men något lika bra som skydd betraktat. Det fanns antagligen någon skarv i ingjutningen som inte var lufttät. Därför hade syre kommit in och antänt bildskivan. Frågan var om det var gjort med beräkning eller om det var slarv.

   Redan nästa dag var Martin igång med att göra sin kamera lufttät. Den var i form och storlek ungefär som en skokartong. Han inneslöt den i kraftig plast och gjorde lufttäta anslutningar för kontakter och manöverorgan. Innan han svetsade igen plasten la han in litet magnesium som han sedan antände med en elektrisk gnista. På så sätt förbrändes det syre som fanns i luften i kameran. Jobbet tog några dagar och han gjorde det i sina egna lokaler. Nu skulle han ringa till chefen för kameraväktarna på laboratoriet och höra hur många kameror som fanns kvar, hur många han kunde rädda. När han slog numret började han tveka. Var mänskligheten verkligen betjänt av att kunna se bakåt i tiden. Att ha tillgång till en apparat som hela tiden måste bevakas och ändå förr eller senare skulle komma i orätta händer och missbrukas. Han tänkte på Tyrone och på människorna i Karens kommitte. Nej, världen skulle ha ett problem mindre utan tidskameror. När han hörde den sträva militäriska rösten svara bestämde han sig.

   -Hej, det är Martin. Jag måste meddela att nu har min kamera pajat. Bara sot och aska kvar. Har du nån över som jag kan få låna?

   -Nej det finns bara två kvar nu och dom har jag order att inte lämna ut till nån.

                       *   *   *

    När alla tidskameror var förstörda uppstod naturligtvis ett förhandlingsläge med Hartford. Presidenten var först besviken på resultatet av farfaderns krigsinsats. Nu när talskrivarna i hans första valtal lät honom  säga att han sett sin farfars hjältemod, såg han nya möjligheter att utnyttja tidskameran postumt i dubbel bemärkelse. Nu kunde ingen kontrollera vad han sett eller inte sett. Time Peeping borde alltså förbjudas. Men det fanns många starka krafter som ville annorlunda. Alltså började man förhandla med Hartford om nya kameror trots att man visste att allmänna opinionen var emot tekniken med tidskameror. Nyheten om att kamerorna var förstörda mottogs med glädje av folk i gemen men det hade också bildats en fanatisk rörelse emot att tillåta tidsåterblickar. Där fanns krav på att Hartford borde isoleras på en ö som Napoleon eller dödas direkt. 

   Hartford kände att han satt i en maktposition. Den här gången skulle han inte ge efter. Den här gången skulle han diktera villkoren. När han byggde de tio tidskamerorna hade han förstått att man i efterhand skulle försöka ta reda på hur han burit sig åt. Han hade över ett hundra grundämnen och kemiska föreningar i sitt laboratorium och han visste var allt stod. När han blandade till de ämnen som ingick i bildskivan gjorde han det i fullkomligt mörker. Allt man kunde konstatera efteråt var att han hade ett grått pulver som hettades upp, fick smälta och deponerades på en kiselkristall. Även senare under tillverkningen jobbade Hartford i mörker vid flera tillfällen. Han var fortfarande den ende som kunde göra en bildskiva för subljus. Men vad hade han för nytta av det. Vad hade han för nytta av den miljon dollar han fått i förskott av staten? Han levde sitt liv tillsammans med en säkerhetsman och kunde inte vistas ute utan risk för att bli kidnappad och torterad eller bli ihjälslagen av dem som ville eller inte ville att det skulle finnas tidskameror. Det fanns bara ett sätt att återfå ett normalt liv och han hade planerat länge för att få det att bli så.

   En dag fick Hartford chansen. Hans övervakare på laboratoriet glömde sin mobiltelefon framme när han gick p toaletten. Hartford ringde genast sin kollega Sally Croydon, som han bjudit ut några gånger. Även om deras samtal mest rört sig om atomfysik betraktade de sig som nästan förlovade. Sally tyckte att Hartford blivit orättvis behandlad och hjälpte honom gärna. De kom överens om att Sally skulle parkera sin bil på tvärgatan bakom huset där han bodde och lägga nycklarna i ett kuvert i brevlådan. På hennes förslag skulle hon också lägga nycklarna till hennes föräldrars sommarstuga i handskfacket så han hade någonstans att ta vägen.

   -Men du kan ju inte stanna där särskilt länge sade Sally, -dom kommer snart att hitta dig. Vart ska du ta vägen sen?

   -Jag beräknar att jag behöver tio dagar. Du förstår, det enda sättet för mig att bli fri är att skriva en uppsats som beskriver bildskivans teori och praktik. Då blir ju tekniken tillgänglig för alla och skälen till min övervakning bortfaller. Naturligtvis kan jag inte ge en sådan här sak till idioterna i dagspressen. Det är ett alltför tarvligt medium. Nej jag låter publicera mig i Science som vanligt och skickar kopior till några kollegor vid de större universiteten.

   På morgonen nästa dag, just innan de skulle lämna lägenheten sa Hartford åt sin vakt att han måste gå till badrummet. Därifrån klev Hartford ut på brandtrappan och ner på gatan. Där fann han Sallys bil och for iväg. Stugan låg i norra North Carolina och resan tog hela dagen. Trött men nöjd tog Hartford stugan i besittning. Med innehållet i den välfyllda frysen och sina inköpta färskvaror räknade han med att inte behöva gå ut på ett par veckor.

   Det blev stor uppståndelse när man uptäckte att Hartford hade rymt. Han betecknades som farlig och FBI fick rikslarm. Man antog att Hartfords motiv var ekonomiskt. Han var antagligen missnöjd med den ersättning han fått. Skulle han tillverka tidskameror på egen hand? Skulle han sälja till vem som helst? Tänk om maffian fick tag på en kamera!

   Sally Croydon förhördes men förnekade all kännedom om rymningen. Hon hade dessutom vattentätt alibi. FBI kom ingen vart med spaningarna förrän en rival till Hartford anonymt påpekade att Sally Croydon inte längre hade någon bil. Man lyssnade av de telefoner Sally hade tillgång till och efter en vecka fick man napp. Man spårade numret till stugan och förberedde ett ingripande. Karen och Martin fick vara med som observatörer som representanter för Vita Husets kommitte.

  När man kom till stugan var ingen där. FBI-männen intog posteringar runt stugan och väntade på att Hartford skulle komma tillbaka. De behövde inte vänta länge. Han kom, parkerade bilen och gick mot stugan. När han oförberedd hörde ropet "Halt eller jag sjuter!" råkade han i panik och sprang mot skogen. Tre man sköt nästan samtidigt och Hartford föll. Martin rusade fram och lyfte Hartfords huvud. Blod rann ur mungipan. Han rosslade.                                                                                                                                                                                                                                            -Glömde.....pengar. Staunton kopiering. ....Hämta. Sänd.. sänd Science. Redak....redak....sänd......

   Huvudet föll åt sidan. Hartford var död.

   Karen var upprörd och skällde på FBI-männen. Det hade inte varit nödvändigt att skjuta. Kritiken klingade ohörd och man övergick till att leta igenom stugan. Karen tog på kommittens vägnar hand om alla papper som Hartford arbetat med. Såvitt Martin kunde se fanns inga slutförda anteckningar om bildskivans hemlighet.

   Martin och Karen hade kommit i samma bil och lämnade stugan tillsammans. På vägen därifrån stannade de vid Stauntons Kopiering och löste ut Hartfords papper. Trots att Martin inte förstod Hartfords formler utan vidare insåg han att han hade tidskamerans lösning i sin hand. Det kittlade i fingertopparna när han tänkte på att han på sätt och vis höll världens öde i sin hand. De for hem till Martin på en tyst överenskommelse.

   -Jag kom att tänka på att du har en öppen spis sa Karen.

   -Ja vi kan ju grilla lite korv. Bränsle har vi ju, eller hur?

   -Jo, bränsle har vi.

   Martin hämtade några korvar ur frysen och tände på Hartfords papper i spisen. De grillade under tystnad.

   -Adjö tidskameror och alla problem, sa Karen.

   -Nästan sa Martin och hämtade sin räddade tidskamera. Han tog en sax och klippte upp det lufttäta plasthöljet. -Snart kommer tidseran att ta slut med ett poff. När alla kommitteer är nedlagda, vad säger du om att följa mig till Egypten och titta på pyramiderna.

   -Jag trodde att du aldrig akulle fråga. Visst det gör jag gärna.

   Martin var glad för svaret och såg fram emot resan med stora förväntningar. Osökt kom han att tänka på det enda han uppfattat av Hartfords skrift. Det stod på sista sidan. "Följaktligen kan en skiva som detekterar subljus vara uppbygd av tre skikt: Cesium pålagt med germanium och som bromsmedium, bly."