Novell av       Malte Ellström

Gammal ondska                      

"....och Karin blev dömd till sex års fängelse för mord. Domen överklagades men fastställdes i hovrätten.

(Berättelsen bygger på rättsprotokoll men namnen har ändrats)."

   Det var det. En veckas arbete avslutat. Martin var frilans och hade specialiserat sig på rättsfall. För tre år sedan hade han haft en trygg anställning på Den Stora Tidningen, men det hade skurit sig med chefredaktören. Han hade blivit ombedd att sluta och fick ett dåligt betyg. I princip duktig men underförstått med vissa samarbetssvårigheter. Orsaken var att han ansågs alltför återhållsam som kriminalreporter. Han ville hellre vänta och se än svärta löpsedlarna. "Det säljer inga tidningar!" Nu var han inarbetad på artiklar om gamla mordfall för veckopressen. En i veckan gav honom bröd och när hans agentur lyckades sälja en artikel till utlandet gav det semesterpengar. Arbetet bestod mest i att plöja igenom luntor i tingsrätt och hovrätt och låg långt ifrån det liv som han tjugo år tidigare hade drömt om att hans första stapplande steg på journalisbanan skulle leda till. Han kände sig nästan alltid kylig och neutral till de fall han grävde fram. Han kunde känna historiens vingslag när han intervjuade inblandade, men utan känsloengagemang. Men fallet med Karin, som hette Lisa i verkligheten,  kändes på något sätt oavslutat. Hon hade hela tiden hävdat att hon var oskyldig och var, som Martin tyckte, osannolik som mörderska, Kanske borde han göra en intervju. Han slog upp hennes nummer i katalogen och ringde.

   Lisa kände tankarna närma sig det onda området. Området där taggar stack upp ur hennes undermedvetna. Området som det gjorde ont att tänka på. De gamla händelserna, sveket från Bertil, mordet, tiden i fängelse. Hon ville inte tänka på det, men tankarna dök upp oombedda. Oftast på kvällen när hon kände ensamheten och tröstlösheten i tillvaron. Hennes bästa väninna Sonja sa alltid "Prata om'et." men Lisa tyckte inte att hon kunde belasta sina få vänner med att älta om det gamla. Det gällde att ta nya tag. Och det hade hon gjort. Skaffat jobb och försökt vara sitt gamla jag. Men hon var inte sitt gamla jag och när arbetskamrater fick reda på hennes bakgrund blev de reserverade. Intimiteten och närheten försvann. Utan att  egentligen vara utfryst blev hon mycket ensam.

   Telefonen ringde. Hoppas det är Sonja tänkte hon. Men det var inte Sonja.

   "Hej. Jag heter Martin Eklund. Har du tid att prata litet med mig." Martin berättade om artikeln och bad att få träffa henne. Lisa ville till en början inte ställa upp men tänkte på Sonjas råd och den långa ensamma kvällen.

   "Okej. Du kan komma hem till mig nu men på ett villkor: Ta med dig artikeln och lova att inte sända iväg den utan mitt godkännande."

   De satt vid kaffebordet och Lisa hade läst igenom manuskriptet.

   "Ja, det var ju så det gick till. Åtminstone är det vad som kom fram vid rättegången. Bara med den skillnaden att jag inte gjorde det. Jag är faktiskt oskyldigt dömd." Hon fick tårar i ögonen.

   "Anledningen till att jag ville träffa dig är att personbeskrivningen av dig som lugn, kanske något kylig och ditt uppträdande i rätten, stämmer illa med att du skulle vara vild av svartsjuka och begå ett mord i ett raseriutbrott. Jag ville se själv om en sån människotyp existerar. Kan du berätta med egna ord vad som hände."

   "Det finns ju inte så mycket att berätta utöver det du vet. Min man Bertil var otrogen, så vitt jag vet, första gången när våra två barn var tre och fyra år gamla. Jag förlät honom. Ett par år efteråt fick jag reda på att han hade ett förhållande med Eivor Nilsson. Han och hennes man var arbetskamrater. En kväll när jag visste hon var ensam bestämde jag mig för att gå dit och tala med henne. Jag ville ha kvar min man åtminstone tills barnen gått ur skolan. Det var egentligen den enda uppgift jag ville ha honom till. När jag kom fram stod dörren på glänt. Jag gick in och hittade henne i sovrummet. Hon låg på golvet vid sängen. Död. Som du vet var dödsorsaken enligt rättsläkaren att hon fallit efter ett slag mot vänstra sidan av huvudet och slagit huvudet i sängsolpen så olyckligt att nacken bröts. Jag står där som förstenad och då kommer hennes man Erik och säger 'Vad har du gjort?' Ja, sen kom polisen och jag kommer egentligen inte ihåg något mer för jag var nog i ett sorts chocktillstånd."

   "Om du inte gjorde det måste ju nån annan ha gjort det. Om du tänker efter. Fanns det inget främmande i rummet som tydde på att någon annan varit där. Ingen lukt efter cigarrök eller nåt?"

   "Nej det var nog utvädrat i så fall. Nu när du säger det kommer jag ihåg att det var ett väldigt korsdrag från den öppna ytterdörren."

   "För att det ska bli korsdrqag måste något mer ha varit öppet."

   "Ja fönstret förstås. I sovrummet. Erik ....han stängde det när han kom. ....jag tänkte inte på det och ingen sa nåt om det under rättegången."

   "Men förstår du inte... jo du förstår. Någon annan kan ha varit i rummet innan du kom. Men vem? Din man?"

   "Nej, han var hemma när jag gick. Jag har svårt att tro att han skulle ha hunnit för mig till Eivor."

   "Det fanns kanske någon mer. Hör nu på mig. Vänta dig inte för mycket av det här men jag ska fråga runt litet."

   De satt och pratade hela kvällen och försökte komma på något mer. Martin skulle höra av sig.

   Martin ringde nästa dag till Erik Nilsson och bad att få träffa honom.

   "Är det nödvändigt att börja riva i den där gamla grejen? Ja, ja det kan väl inte hjälpas. Och om du ändrar namnena så. Men då får du bju på middag och dricka. På puben. På Tre Fat. Mitt emot ICA på Storgatan du vet. Klockan sex."

   Erik Nilsson hade redan börjat drickandet på egen hand när Martin kom till puben. Han hade en halvdrucken öl och när de satte sig beställde han genast in en öl till och en snaps. För sina drygt fyrtio år såg han härjad och sliten ut. Han kom inte ihåg alla detaljer men det som kom fram vid rättegången stämde med verkligheten. Något fönster hade han inte stängt. Absolut inte.

   "Kan det inte tänkas att din fru hade någon annan älskare?"

   "Min fru var en varm kvinna. Hon lyssnade och gav råd och ställde upp för andra. Både män och kvinnor. På ett kamratligt sätt. Men en del män missförstod naturligtvis. Men det klarade hon alltid av. Hon kunde handskas med människor. Men med Bertil gick det för långt. Men nån mera var det inte."

   Martin försökte med en bluff.

   "Men jag har hört att det fanns en till som missförstod."

   "Du menar Anders Hedkvist. Jo han började få ideer men både jag och hans fru talade med honom och det räckte. Det blev aldrig nånting.

   Det gick inte att komma längre med så de skildes efter en stund och Erik beställde sin fjärde öl för kvällen.

   Anders Hedkvist var advokat och han tog emot på sitt kontor.

   "Ja Eivor var en speciell sorts människa. Man fick genast förtroende för henne och kunde prata om vad som helst. Hon var förstående och deltagande och kunde få problemen att framstå i sina rätta proportioner. Som du förstår så säger jag inte det här. Om du antyderr något i dina skrifter blir du stämd. Sånt kan jag. Det jag inte kunde var att stå ut med min fru. Jag hade just blivit notarie vid tingsrätten och hon piskade mig framåt. I ett sånt jobb finns det utrymme både för medkänsla och förståelse. Inte alltid så populärt kanske men Eivor hade stöttat mig. Min fru och jag skildes efter mordet och jag har inte gift om mig."

   "Hade du ett förhållande med Eivor?"

   "Naturligtvis! Erik var ju bra naiv som trodde att ett 'allvarligt' samtal skulle kunna bryta upp det som var mellan Eivor och mig. Vi skulle skilja oss på varsitt håll och gifta oss. Morddagen var jag hos henne. Vi hörde ytterdörren öppnas och Eivor sa 'Erik kommer!' Jag rafsade ihop mina kläder och smet ut genom fönstret. Så fönstert hjälper inte Lisa. Eivor var mycket levande när jag lämnade henne. Och ingenting av det här har jag sagt, även om det var skönt att säga det."

  Martin for hem till Erik på kvällen. Erik bodde i en etta i ett hyreshus.

   "Ska du ha  en öl? Jag har just tagit en. Det har blivit en vana att ta ett par på kvällen. Jag har aldrig kommit över det där med Eivor. Tankarna kommer." Han fick tårar i ögonen.

   "Du behöll inte radhuset efter mordet."

   "Nej, det var omöjligt förstår du väl. Jag kunde inte ens gå in i rummet där det hände. Sålde alla möbler där."

   "Du kan ju slippa allt grubbel om du talar om hur det gick till. Du får ju högst ett par år för dråp. Sen är du fri."

   "Jag!"

   "Ja, när du kom hem första gången och gick in i sovrummet förstod du att någon hade varit där. Fönstret var öppet. Det var Anders Hedkvist som smitit ut."

   "Anders! Jag trodde det var Bertil."

   "Fortsätt!"

   ".......Jag skällde på Eivor. Då sa hon att hon ville skiljas. Jag gav henne en hård örfil. Hon snubblade och föll mot sängen. Slog huvet i mässingsknoppen. Halsen vek sig liksom. Hon dog direkt. Då hörde jag Lisa ropa i farstun. Jag fick panik och hoppade ut genom fönstret. Sen började jag tänka. Jag hatade Bertil som gjort oss så illa. Lagom om han skulle få leva med skulden att hans fru kom i fängelse. Så jag gick runt huset och kom in igen.

   Telefonen ringde hemma hos Lisa.

   "Om jag får bjuda dig på middag ikväll så ska jag berätta en glad nyhet" sa Martin.

   "Jag har lärt mig att inte köpa något osett. Har du sålt artikeln?"

   "Bättre upp. Jag har ändrat slutet. Så här låter sista raden: 'och Erik Nilsson blev av med den tunga börda han burit i femton år när han erkände för kommissarie Persson att han dödat Eivor i vredesmod.' Vad säger du om det."

   "Jag säger att då är det ju jag som ska bjuda på middag. Hemma."