Novell av    Malte Ellström                                   

 Gästen                       

Inger stod med nyckeln i handen men bävade inför vad hon skulle få se om hon öppnade. Hon hade varit på semester i två veckor och lägenheten hade varit utlånad. Hur skulle det se ut därinne? Var nånting förstört och hade dom städat efter sig?  Hennes granne, Berta Andersson kom i trappan.

“Hej Inger. Jaså du är hemma. Hade du det trevligt på semestern?“

Inger  gick  och mötte Berta och bar hennes kassar de sista stegen upp. Berta var gammal och hade ont i ett knä men klarade sig ännu utan hemhjälp.

“Jo det var en bra semester. Jag behövde koppla av och det har jag gjort.. Men hur ser det ut i lägenheten tror du? Har dom skött sig?“

“Du behöver nog inte vara orolig. Ulla var ju en sån trevlig flicka. Hon är ju bara nitton och pojken var tjugetre tror jag. Men dom har inte varit störande, ingen stark musik eller så. Fast i lördags hade dom fest men dom gick ut vid tiotiden och sen var det tyst.“

“Ja då vågar jag väl gå in. Det är roligt att resa bort ett tag men det är skönt att komma hem också. “

“Du behöver inte bli besviken. Ulla städade och dammsög hela dan i torsdags. Hon lämnade nycklarna till mig. Jag kommer in med dom sen.“

  Ingers äldsta syster hade ringt dagen före semesterresan. Kunde inte Ulla, hennes dotter få låna lägenheten när den ändå stod tom. Ulla skulle på en veckas kurs i staden och det hade strulat med inkvarteringen. Inger tänkte på alla gånger hon övernattat hos systern när hon varit i Stockholm och Ulla kände hon som en trevlig och skötsam tonåring även om de inte setts på ett par år.  Visst kunde hon få bo i lägenheten. När Ulla kom nästa dag var hon i sällskap med en man som hon presenterade som sin fästman, Robert. Han var ledig några dar “och det gör väl inget att han har följt med så jag slipper vara ensam?“ Robert såg bra ut och var snyggt klädd men han hade ett fräckt drag över munnen och hon tyckte inte om den utmanande blick han gav henne. Inger visade dem runt i lägenheten och  for iväg på sin semester med en obehaglig oroskänsla inom sig.

Hon gick in i lägenheten. Det luktade cigarrettrök, på köksbordet stod disk, mjölk och flingor, hennes säng var obäddad och på nattduksbordet stod en askkopp full med fimpar. Men Ulla hade ju städat. Eller hade hon bara låtsats? Aldrig mer skulle hon låna ut sin lägenhet. Jag måste ringa till Ulla och fråga hur det här kan komma sig tänkte Inger. Just när hon lyfte luren hördes en nyckel i dörren. Robert kom in. Det syntes att han var litet full.

“Är du redan hemma. Jag trodde du inte skulle komma förrän i kväll. Ja det gör ju detsamma. Jag skulle bara hämta en sak.“

“Du har ingen rätt att komma in så här. Var har du fått nyckeln från?“

“Jag gjorde en dublett så jag kunde komma och gå som jag ville sen Ulla hade rest. Jag har lite affärer på gång här men det ska du inte lägga dig i.“ Robert tog upp en nyckel ur fickan och låste upp skåpet under bokhyllan. Han tog ut ett tjockt kuvert.

“Jag förstår inte att Ulla kan ha fallit för nån som dig. Försvinn härifrån!“

“INGEN ger mig nån order och jag kan tala om för dig att alla tjejer faller för mig. Du också!“ Han tog tag i Ingers arm och drog henne till sig. Hon satte upp sitt knä men han vek undan men hon lyckades klösa honom i ansiktet.  Hon såg uttrycket av förvåning i hans ögon förvandlas till vrede. Ursinnig brottade han ner henne på golvet och började riva i hennes kläder. Hon kämpade emot men kände att han var för stark. Hon skrek så högt hon kunde. Han tryckte handen över hennes mun. Nu när han bara hade en hand fri kunde Inger stå emot bättre. Men hur länge skulle hon orka? Hon började redan bli andfådd. Då ringde det på dörren och de låg stilla, som frusna i en TV-bild.  Det ringde gång på gång och Robert förstod att den som tryckte på knappen inte tänkte ge upp. “Det får bli en annan gång“ sa han och reste sig upp  och samlade till synes oberörd ihop sedlar som fallit ur kuvertet han tappat på golvet. Det hördes en nyckel i dörren och Berta kom i haltande lunk in med en stekpanna  lyft som en klubba i handen. “Den där behövs inte lilla tanten“ sa Robert och gick därifrån.

Ett ögonblick stod Berta förundrad  och tittade efter honom men sänkte stekpannan och såg på  Inger som reste sig upp..

“Jag trodde du höll på att bli mördad!

“Ja närapå men det var du som räddade mig Berta!“

“Jag gick ut med soporna och då hörde jag att du skrek. Då hämtade jag nyckeln och stekpannan. Ja det räckte väl att jag ringde på dörren kanske. Kom nu så går vi in till mig och dricker kaffe. Jag har pannan på.“

När de satt vid kaffebordet märkte Inger att Bertas hand darrade när hon höll koppen och det klirrade när hon satte ner den. Vad har jag gjort dig Berta! tänkte hon. Jag skulle vilja krama om dig och tala om för dig att du är en hjältinna. Men hon kunde inte uttrycka vad hon kände.

“Du är verkligen modig Berta. Komma med stekpannan sådär.“

“Man gör vad man måste göra.“

Inger berättade vad som hänt, lugnt och sakligt nästan som om det vore något hon sett på TV. Hade det här verkligen hänt henne?

Hon gick in till sig och ringde till Erik. Han hade antikhandel och loppislada i stan och de hade haft sällskap i några månader. Han var utåtriktad och trevlig och Inger trivdes tillsammans med honom. När han kom och hörde vad som hänt reagerade han med vrede.  “En sån idiot!“ skrek han och kastade tidningen som han haft med sig , i golvet.  Inger kände det som om ansvaret var lyft från henne, spänningen släppte och hon föll i gråt.

“Såja,såja “ sa Erik och la armen om henne. “Det hände ju ingenting! Du som är så käck och kavat . Det hände ju ingenting!“Han gick fram till skåpet där Robert tagit fram kuvertet med pengarna. “Var det här  pengarna fanns?Jaha nu finns det ingenting här. Så här gör vi. Du vet den där gustavianska gruppen som jag haft så länge. Den sålde jag idag till ett par från Malmö. Vi gör upp affären på statt ikväll. Sen äter vi middag och har trevligt. Dom är i vår ålder och du kommer med. Så glömmer vi allt det här. Okej?

Det var okej. Inger såg fram mot kvällen. Det var ett bra sätt att skingra tankarna  och som Erik hade sagt så var hon ju käck och kavat. Hon hade en inneboende inställning till svårigheter att “det här ska nog gå bra“ som gjorde att hon gled över problem där andra skulle blivit deppiga eller oroliga.

Kvällen blev lyckad.  Eriks kunder var lätta att umgås med och Inger förvånade sig själv med att komma ihåg ett par halvt vågade vitsar  som gjorde succé. Hon var uppsluppen, glad och så fyndig som hon önskade att hon alltid kunde vara och det hela slutade med att  Erik och hon blev bjudna till Malmö  när möbeln kommit på plats. Erik hade varit lite dämpad under kvällen men när de sagt adjö till de andra vid elvatiden  verkade han upprym

“Du Inger, i kväll  har du visat att du är precis den kvinna som jag vill ha. Snygg, trevlig , kvick, you name it, allt. Dom här malmöarna tände på dig direkt. När jag får in nånting dyrt ska vi ta och bjuda  kunderna  före köpet. Då sväljer dom nog ett saltare pris. Du var jättefin ikväll men du får åka hem ensam för jag har ett möte med en leverantör. Vi ses i morgon.“

Inger tyckte att det kändes lite kusligt att komma hem till den tomma lägenheten. Eftermiddagen hade gått åt till att få hem låssmeden och byta lås. Hon ville inte ha något oväntat besök. Dörren till sovrummet med den obäddade sängen som Robert använt stod  hotfullt på glänt. Med en viljeansträngning stängde hon den och låste. Utan att närmare göra klart för sig varför, drog hon den tunga fåtöljen hon ärvt av sin moster framför dörren. Trött men med huvudet fullt av tankar gick hon och la sig i den smala sängen i lilla rummet. Erik var sparsam med komplimanger och det var roligt att han visat sin uppskattning men det kändes lite nedslående att han mest såg den lyckade kvällen  som en tillgång för sina affärer.

Nästa dag var söndag och Inger kände sig rastlös. Morgonen verkade oändlig och vid elvatiden ringde hon till sin väninna Lena och berättade om semestern. Liksom i förbigående nämnde hon också händelsen med Robert. Lena  hörde på rösten och tonfallet att Inger  inte kände sig så käck som hon lät.

   “Kom över till mig så lagar vi lunch. Jag steg upp sent och har inte fått nån frukost.  Så pratar vi lite.“

De hade en trevlig eftermiddag tillsammans. Lena som vanligtvis bubblade över av prat intog rollen som lyssnare.  Det kändes lite ovant för Inger att berätta utan att bli avbruten.  Lenas problem med sina män och hennes tankar och funderingar verkade alltid så spännande jämfört med Ingers egna att hon ofta höll inne med sina upplevelser eller bara nämnde dem helt kort. Efter en trög början kunde hon berätta medryckande och trevligt om sin semester, om episoder och funderingar om medresenärer på ett sätt som  fick hennes humör på topp. Hon gick hem leende och tänkte på hur trevligt hon haft och vilken bra vän Lena var. När hon gick in i sin lägenhet undvek hon att se på stolen framför sovrumsdörren.

Inger slog på radion. Det var lokalnyheterna som pågick. Hon gick mot köket men stannade plötsligt. En man som identifierats som Robert Bergman från Stockholm hade hittats mördad i en avfallscontainer på eftermiddagen. Inger hörde inte mer utan famlade efter en stol och satte sig. Robert mördad! Var det hennes fel? Hade Erik  fått tag på Robert och slagit ihjäl honom? Erik var ju stor och stark och hade ett häftigt humör. Hon satt länge alldeles apatisk och kände ångesten börja ila i bröstet.  En tom tidrymd senare  ringde det på dörren. Envist. Med en viljeansträngning reste hon sig och öppnade. Det var Gunnar, Lenas bror. Han hade varit som en storebror för Inger också ända tills han gift sig för några år sedan. De hade inte setts särskilt ofta sedan dess men nu kändes det som om tiden stått stilla och den gamla närhetskänslan återkom.  De satte sig i soffan i vardagsrummet.

“Jag hörde av Lena att du haft en otrevlig upplevelse. Ja med han som blev mördad. Det måste kännas svårt för dig. Hur känner du dig?“

“Först, när jag hörde det på radion, blev jag glad, kanske i tio sekunder. Sen fick jag skuldkänslor som om det var mitt fel. Nu är jag ...tom  på nåt sätt.“

Han såg att hennes ögon blev glansiga och tog hennes hand i sin. Hon började gråta, först sakta, sedan hejdlöst och lutade sig mot honom. Han lät henne gråta och de satt stilla tillsammans en lång stund även sedan hon tystnat

“Jag lärde mig en sak när jag blev ensam förra året. Man ska inte hålla inne med sin sorg eller sin rädsla. Man ska gråta och berätta och för varje gång blir man mindre rädd att tänka på det och till slut  vågar man ta i det onda och känna att det är  ofarligt.“ De satt tysta ännu en stund. “Stolen framför dörren hänger väl ihop med det här eller hur?“

“Ja han har ju sovit i mina sängkläder. Jag vill inte ta i något som han har rört vid.“

“Jag ska gå om en stund. Då tar jag med mig täcke och madrass, ja alltihop och slänger det i en container. I morgon åker vi och köper nytt. Blir det bra så?

När Inger gick och la sig den kvällen visste hon att det var tillåtet att vara svag när man inte orkade men kände ändå en ny styrka.

Tidigt på morgonen ringde det på dörren. Det var Ulla och hon var rödgråten.

“Ja jag måste få se honom. Vara hos honom. Han har ju inga föräldrar, ingen anhörig, ingen. När jag hörde om Robert på radion i går kväll lånade jag mammas bil och for på en gång. Jag sov lite på vägen och så har jag gråtit och gråtit“

“Kom in, jag ska just till att laga frukost.  Du ser ut att behöva sitta ner en stund i lugn och ro.“

 Inger kände sig stark och tänkte att Ulla måste vara chockad av beskedet att Robert var död. Trots att hon sa att hon inte kunde äta någonting  åt Ulla efter en stund av det rostade brödet, osten och flingorna. Inte förrän vid kaffet började hon berätta.

“Första gången jag träffade Robert visste jag att det skulle bli vi två. När jag lärde känna honom och fick reda på att han mist sina föräldrar och kommit  på fosterhem, utan kärlek, utan anhöriga, ja då visste jag att han behövde mig. Han blev utkastad i livet utan stöd och visst bar han sig dumt åt i början. Stal lite bilar och så.  Men han arbetade upp sig och startade eget.  Och när han.........“ Ulla fortsatte sin berättelse och kunde inte sluta att prata. Efter en lång stund  kände Inger att hon måste återknyta till verkligheten.

“Men Robert stannade kvar när du hade rest och han hade nyckel.“

“Nej nu tar du fel. När jag reste i torsdags lämnade jag nycklarna till Berta. Det måste hon väl ha sagt. Ja jag reste men Robert hade en kund i Jönköping som han måste träffa. Vi åkte dit i hans stora skåpbil och jag tog tåget därifrån. Kanske han inte var färdig med sina affärer här. Ja jag måste erkänna att jag ljög för mamma om att jag skulle på kurs. Det var Robert som hade ett uppdrag i trakten och föreslog att vi skulle fråga dig om att få bo hos dig. Jag måste ha nämnt för honom att jag hade en moster här.  Och när det visade sig att du skulle på semester så var det ju, ja det var ju underbart. Jag bor ju hemma än.“

Med sitt unga barnsliga ansikte verkade Ulla så sårbar och oskyldig att Inger inte hade hjärta att berätta om  Roberts “besök“. Hon verkade också märkbart tagen  med sitt forcerade prat. Kanske försökte hon mest övertyga sig själv om Roberts förträfflighet. Innan Inger hann säga något ringde det på dörren.

Det var Erik som kom. Han började säga något men hejdade sig när han såg Ulla. Inger presenterade henne som Roberts fästmö.

“Jaså du har kommit tillbaka. Säg mig, vad hade din fästman här nere att göra. Jag hörde just på radion att dom hittat hans bil. Det var ju en stor varubil.“

“Han var konsult och hade ett uppdrag här.“

“Behövde han så stor bil för det?“

“Ja han hade ju grejor med sig.“ Hon såg att Erik tänkte fortsätta att fråga. “Det verkade vara..ja en massa små kartonger. Nej nu måste jag gå. Jag ska till polisen och be att få se Robert. Det var ju därför jag kom.“

Erik verkade litet tankspridd en stund men kom sen fram med sitt ärende. Var Inger i form för en kundträff nästa lördag? Han hade en spekulant på den dyra empirgruppen. Det behövdes bara litet mera övertalning så skulle affären vara klar. Inger gick med på att ställa upp.

Senare for hon med Gunnar till det stora varuhuset utanför stan och köpte ny sängutrustning och hon vågade ta sitt sovrum i besittning igen sen Gunnar hade gått. Hon la sig ner och vilade en stund och började tänka på maten. Ulla måste ju få något att äta när hon kom tillbaka. Men när Ulla kom så var det i sällskap med två poliser. I stället för att få se Robert hade hon blivit grundligt förhörd om sina och Roberts förehavanden. Nu ville de också höra Ingers berättelse. Hon sa att Robert bara stannat ett par minuter för att hämta ett kuvert med pengar som han glömt. Hur mycket? Nej det visste hon inte. Poliserna lät sig nöja och gick.

När de stod i köket och diskade efter maten sa Ulla:

“Erik verkade väldigt frågvis när han var här. Jag tyckte inte att han hade något med Robert och mej att göra så jag sa att det var kartonger i bilen. Men egentligen var det en möbel. Robert hade täckt över den med en filt men jag såg ändå att det var en byrå. En sån där kupig en.“

Inger blev alldeles kall. En antik byrå. Tänk om det var Erik som Robert skulle träffa. Och Erik som inte kunde följa med på semestern för att han hade en stor affär på gång. Ju mer hon tänkte på det desto säkrare blev hon att Erik var inblandad. Telefonen ringde och det var till Ulla. Hon lyssnade länge och ställde många frågor. När hon lagt på luren blev hon alldeles blek och satte sig i soffan.

“Det var Roberts föräldrar. Han var inte alls föräldralös.  Han hade alltid varit lite vild . Ja dom hade problem men när han kom ut från fängelset i våras verkade det som det hade gått bra för honom.  Men han  ville inte ha kontakt med dom och nu ville dom höra hur han var . Dom bor på stadshotellet. Jag ska gå dit och prata med dom.“

Ulla såg på Inger med litet trots i blicken, som om hon väntade ett `vad var det jag sa´, men Inger sa ingenting.

Det var kväll. Inger hade sett på Rapport på TV . Det var inget teveprogram som lockade henne under kvällen så hon hörde på skvalmusik på lokalradion. Det kanske kunde skingra tankarna. Hon tänkte på  vad som fanns i kylen.   En äggmacka med anjovis och en med kaviar och ost var vad hon skulle kunna åstadkomma när Ulla kom tillbaka. Och the kanske.  Hennes tankar avbröts av dörrsignalen.  Det var Erik igen och han var irriterad  för att han inte hade egen nyckel.  Det hade varit ett stridsämne dem emellan men  Inger som varit singel länge vaktade om sitt oberoende.

Erik var rastlös. Han gick omkring i lägenheten och tittade i skåp  och under kuddar.

“Vad håller du på med. Letar du efter nåt?“ Inger  kände intuitivt att hon nu skulle få höra något hon inte ville höra

Erik gick planlöst omkring, sparkade tillbaka mattkanten han hade råkat puffa upp,  tittade på taklampans obrutna ljusstrålar som om han väntat sig att något skulle ligga där i den glasklara kupan.

“Jag hade tänkt hålla dig utanför det här men du och jag hör ihop. Vi tänker lika och vi kan hålla masken i ett dåligt läge som igår kväll  med malmöfolket till exempel.  Nu vill jag att du ska tro på mig. Ja det gör du naturligtvis. Jag hade inget att göra med Roberts död. Men jag kände honom. Tro mig nu. Han skulle frakta ner en Hauptbyrå åt mig.  Jag tipsade honom att du hade semester så han kinde bo här. Jag hade en köpare. Trehundratusen. Så levererar han byrån, tar pengarna och gömmer dom i lägenheten här och säger åt mig att vi inte får betalning förrn på söndag. När han ska hämta pengarna på lördag kväll är du på statt med mig och han kommer inte in för du har bytt lås.“

“Men han tog ju med sig pengarna när han var här.“

“Det var femtusen han fått av mig för jobbet. Dom festade han opp. Nu ska du tänka noga. Var tror du han har gömt pengarna..“

Inger försökte tänka klart. Hur kunde Erik veta så mycket om Roberts förehavanden om han inte träffat honom. Hon var säker på att Erik mördat Robert.. Vad skulle hon göra. Få ut honom ur lägenheten!

“Det enda ställe jag kan tänka mig är min madrass som jag slängde i går.  Det var en reva i den som såg ut att vara skuren med kniv. Pengarna finns nog där. I containern på gården.“

“Nu ser jag på dig att du tror att det var jag som slog ihjäl Robert. Än sen då. Han förtjänade det. Han var en tjuv och svikare. Och han fick en extra omgång för det han försökte göra med dig. Så det är ditt fel också. Du och jag tänker lika så när jag hittat pengarna och visar dom för dig och du vet att hälften är dina då kommer du att stå vid min sida igen. Men jag måste veta var jag har dig tills jag hämtat dom.“

Inger fick lägga sig på sängen och Erik band hennes händer och fötter. Han skulle just tejpa igen hennes mun när det ringde på dörren.

“Öppna det är polisen!“

Erik stod villrådig en stund. Dörren bröts upp och två polismän rusade in.

“Jaha, vi kom i rättan tid“sa den ene. “Nu kan jag tala om för dig, Erik Olsson ,  att din hjälpreda i affären  har berättat att han såg dig mörda Robert Bergman  och hur du tvingat honom att hjälpa till. Han sa också att det skulle finnas pengar gömda här. Har ni hittat dom eller vet ni var dom är?“

“När bovar gömmer nåt på TV så lägger dom det i vattenbehållaren på toaletten“ sa Inger  där hon låg bunden.

“Bra gissat lilla damen“ sa den ene polisen när han kom ut ur badrummet med ett plastinlindat paket i handen. “Vi skickar hit nån som lagar dörren ikväll.“

Sedan de befriat Inger tog poliserna med sig Erik och gick. Hon kände sig vilsen och villrådig. Det kändes otäckt att vara ensam i lägenheten när dörren var trasig. Skulle hon be Berta komma in. Det kändes inte rätt att belasta henne mera. Telefonen ringde.

Det var Gunnar.

.