Jag är fascinerad av tanken på att möta en kvinna jag inte känner, inte vet något om. Bara mötas, äta lunch och prata. Sedan farväl. Eller? 55+ och 180. Kod 3256

Så hade det stått i annonsen. Han var nöjd med den. Egentligen hade han inte tänkt göra något mer försök med kontaktannons, men det var ju så lätt. Bara ringa till tidningen med sin text och nästa dag lyssna på svar i en röstbrevlåda . Och han behövde kvinnligt sällskap nu när han var ensam. Åtminstone nån att prata med. Hans syster hade försökt para ihop honom med damer ur bekantskapskretsen. Visst fanns det möjligheter. Karin till exempel. Och Eva. Men han kände dem för väl. Och dom honom! Som tråkmåns förmodligen. Idag skulle det bli annorlunda. Han skulle vara uppriktig. Bjuda på sig själv.

Han steg av bussen på Nybroplan och gick en bit bort och ställde sig att se på Klockan, den klassiska mötesplatsen. Nejlikan hade han i en liten papperspåse, en sån där man köper lösgodis i. Det var inte dags än. Om en kvart. Då skulle han sätta blomman i knapphålet och ställa sig vid klockan till en okänd kvinnas kritiska granskning. Han kände sig lite löjlig. Tänk om han inte dög. Om hon bara tog sig en titt, rynkade på näsan och gick. Men nej. Hon hade låtit så trevlig i telefon. Om vi ska träffas måste vi ha ett MÖTE hade hon sagt. Ett klassiskt möte med nejlikor och tidning under armen och du har väl mustasch? Inte. Det var synd för det hör till. Men det gör detsamma. De kom överens om ceremonin och att inte berätta mera om sig själva för att inte förstöra känslan av spänning inför det okända. Först tyckte han att hon styrde och ställde för mycket men insåg att hon inte var någon korpral. Hon hade humor och var ivrig och romantisk och det tilltalade honom. Men det hade nästan gått för fort. Annonsen var inne igår och nu stod han här kvart i tolv och skulle möta en okänd människa. En okänd kvinna. En- och- sextiofem lång och grön dräkt. Det var det enda han visste. Fantasin spelade och han gav henne alla möjliga skepnader liksom i en morf- sekvens på datorn.

Fem i tolv gick han fram till klockan, vände sig mot fundamentet, lirkade in nejlikan i kavajslaget och tryckte fast en mustasch på överläppen. Det var inte en mustasch vilken som helst utan en stor en med stegrande ändar, en mustasch som man bara ser under sombreros i Mexico. Han vände sig om, plötsligt sorglös och lät blicken svepa över omgivningen, utan att generas över undrande ögon och smilande läppar som hastade förbi. Ingen grön dräkt i sikte. Klockan gick i distinkta steg markerande varje minut med en knäpp där han stod med visarna ovanför sig och när tolvknäppen kom kände han att någon klappade honom på axeln. Han vände sig om och där stod hon och han såg bara hennes glittrande bruna ögon och bara hennes leende mun och bara henne och hans själ var förlorad.
- Greve Knävelborr I presume? Tyvärr kan jag ingen spanska.
- Men hur......Inte jag heller så jag säger "si" på italienska. Dessutom heter jag Martin . Han tog av sig mustaschen och kände sig ännu mera sorglös.
- Wilma. Ja jag vet vad du tänker, men jag döptes innan Skärgårdsdoktorn kom på TV, så det är original efter min mormor.
- Wilma ! Du förstår inte vilken tur jag har och jag skäms inte över att min fantasi inte räckte, när jag föreställde mig hur trevlig du måste se ut när jag hörde din röst igår.
- Är vi i rätt århundrade?
- Jo. Men kom så går vi till ett litet ställe där jag beställt bord och dom inte har musik och där man kan prata i vanlig samtalston.
Det var några minuters promenad och de pratade om väder och om strejken som kanske skulle bli, som om de mötts medan de rastade sina hundar. Medan de gick sneglade han på henne. Det var en kylig dag i slutet av april och han undrade om hon inte frös i sin tunna, gröna vårdräkt. Han kvävde en impuls att lägga armen runt hennes axlar för att värma henne. Förtvivlat försökte han värja sig emot att visa sig alltför angelägen. Han gjorde några djupa utandningar, sänkte skuldrorna och kände sig lugn som inför ett stort framträdande sedan rampfebern släppt. I restaurangen satte de sig vid ett reserverat bord i ett lugnt hörn och blev serverade ett par drinkar av en kypare som önskade välkommen och genast avlägsnade sig.
- Du har förberett det här eller hur.
- Ja, jag känner ägaren och vi kom överens om hur det skulle vara.
- Hoppas han inte spelar fiol och serverar spagetti, för då blir det för mycket Lady och Lufsen. Tänk om jag inte tycker om det du beställt.
- Det värsta som kan hända, är att jag får äta två portioner kött som jag steker på en het täljsten och dricker vin, medan du äter strömming och dricker Ramlösa. Men skämt åsido kan du naturligtvis beställa nåt annat om du vill.
- Nej det låter bra tycker jag. Varför valde du mig? För det var väl många som hade svarat? Du ringde ju ganska sent på kvällen.
- Ja jag var ganska nyfken men jag höll mig till klockan sex. Och jag blev förvånad över hur många det var som talat in sina svar. Jag lyssnade på flera damer som var glada och kramgoa och hade hundar och katter och barn. Så hörde jag din röst. "Dig vill jag träffa!" så telefonnumret och inget mer. Vem kan motstå nåt sånt. Varför svarade du?
- Tänk dig själv! Jag sitter och läser kontaktannonserna och försöker föreställa mig människan bakom. Jag tycker faktiskt det är intressant. Någon söker en akademiker med tio i handikap och radar upp en ordentlig meritförteckning, en annan är trettio år och söker en likasinnad. Många annonser är likartade men det finns nyanser man kan spekulera om. Så läser jag din. Och det var precis vad jag hade lust med. Träffa en ny människa utan andra avsikter än att ha en trevlig stund.
- Ja vi har nog inte mötts av en slump utan valt varandra med det sätt vi formulerar oss på. Åtminstone för den här lunchen. Min fru säger att för att passa ihop bör man ha samma åsikter om nästan allt.
- Säg inte att du är gift för då går jag.
- Nej vi skildes för fyra år sen, men vi umgås fortfarande i släkten.
- Saknar du henne?
- Nej. Vi gifte os unga, naiva och blåögda. Vi växte ihop, fick inga barn, mognade och växte isär när vi började få åsikter om saker och ting. Hon engagerade sig politiskt och var ofta borta på konferenser och möten. Jag kompenserade barnlösheten och ensamheten genom att bli eldsjäl i idrottsföreningen. Fick avtalspension efter en omorganisation på jobbet, skötte marktjänsten hemma vilket jag i och för sig är bra på, men det kan bli för mycket. Min jämställda fru började uppträda mot mig precis som vilken mansgris som helst mot sin hemmafru. Jag insåg att jag ville nåt mera och vi skildes i vänligt samförstånd. Kanske provocerade hon mig, men jag uppskattade att bli fri och kunna ordna mitt liv som jag ville ha det.
- Och hur ville du ha det?
- Vara ensam ett tag, inrätta mitt hem efter egen smak. Det var skönt i början men känslofattigt. Men så en dag slog det mig: hur många människor har du varit i fysisk kontakt med de senaste tolv månadrna? Ett och annat handslag och glest, någon kind. Mitt äktenskap hade varit kel-löst sedan många år, vi var kamrater, och jag insåg att det jag saknade mest var hudkontakt med lite större ytor av kroppen. Och jag hade bara haft en kvinna i mitt liv.
- Och det fanns ingen yta i omgivningen.
- Det fanns möjligheter men jag ville inte engagera mig. Ja, jag satte in en annons. Förresten, har du något fotoalbum? Fullt av barn och barnbarn och släktingar?
- Naturligtvis har jag fotoalbum. Flera stycken. Fulla av barn som jag är moster och faster till men inga egna. Hurså?
- Jag fick många svar och tog kontakt med en kvinna. Vi berättade lite om oss själva på telefon, vi träffades flera gånger. Hade sällskap kan man säga och jag började tänka på övernattningar. Men jag hade ju aldrig uppvaktat en kvinna i vuxen ålder. Det kändes som om jag släpade på en säng genom en porslinsaffär, rädd att förstöra nånting. Kanske fanns det inga Ming-vaser där. Kanske hon ville ha sitt porslin krossat. Vad visste jag.
Martin hejdade sig. Inte hade han tänkt berätta det här. Men det var så lätt att öppna sig för den här kvinnan, för Wilma. Hon inbjöd till förtroende.
- Det fanns säkert nån passage fram mot dom billigare grejorna som ingår i normalt svinn när dom åker i golvet. Hur gick det då. Nu måste du berätta resten.
- Hon bjöd hem mig en lördagkväll och jag blev lite nervös för jag förstod att nu skulle det ju "bära te" som madam Flood sa. Vi hade det mysigt. Tända ljus, god mat och gott vin..Trevligt samspråk. Tills hon tog fram ett fotoalbum. Det kanske ingick i förspelet men i form av släktkrönika med barn och barnbarn, systrar och svågrar och farbröder och mågar och hela Sverige som det verkade. Och jag tänkte att ska jag fortsätta här, så måste jag lära känna alla de där människorna och höra deras livs historia och deras förfäders äventyr i all oändlighet och det orkar jag inte. Och jag hade inte samvete att stanna en natt och sen försvinna. Så jag fejkade illamående och huvudvärk! och smet iväg. Lite fegt kanske, men jag insåg först då vilket engagemang en ny relation skulle innebära.
- Så när du satte in din annons nu så rationaliserade du det hela för att få ett snabbare ligg?
- Snabb och snabb, jag har ju hela tiden tänkt att vi skulle äta lunch först.
- Det finns många beskrivningar från förr om berömda måltider, men den här lunchen kommer att gå till historien som den längsta av alla. Den sträcker sig över månader och år och avbryts av den ena parten som inte orkar vänta på desserten.
- Jag säger då det. Hur kom vi in på det här ämnet.
- Det var du och madam Floods fotoalbum. Visste du att på hennes tid använde man äggvita till fotoskiktet på filmerna. Dom största hönserierna i världen låg runt filmfabrikerna.
- Är du fotograf eller kanske lantbrukare?
- Jag har jobbat länge och hängivet på en resebyrå så jag vet ett och annat matnyttigt. Ändå blev jag liksom du nerskärd och fick gå.
- Och när du inte var på jobbet och hängiven?
- Då var jag också hängiven. Som älskarinna. I tjugo år höll jag på med det.
- Du är då verkligen uppriktig.
- Ja det är vid såna här tillfällen man ska vika ut sig mentalt och blotta det allra värsta i sitt inre. Jag blev kär i grannpojken när jag var sjutton och vi gick stadigt. När det blev dags att gifta sig valde han plötsligt en annan och fick jobb i Göteborg. Jag sörjde ett par år men en dag långt senare träffades vi av en slump i London. På något sätt var jag fortfarande fixerad vid honom och jag blev Den Andra Kvinnan. Han hade blivit stationerad utomlands av sin firma och familjen ville inte följa med. Så det skulle bli skilsmässa. Ja så fortsatte vi. Jag exporterade mitt samvete genom att införa regeln att vi aldrig skulle träffas i Sverige. Jag reste ju mycket i jobbet. Det kunde ändå bli ganska krångligt ibland men det gav oss känslan att i vårt förhållande gällde två andra personer i en annan värld. Han steg i graderna och jag följde med på en hel del resor som sekreterare eller delegat på konferenser och vad vi nu kunde hitta på.
En gång när jag hade tråkigt, i Bern, dök jag objuden upp på ett av hans försäljningsmöten bland andra kunder, utgav mig för att vara holländska och intresserad av vattenturbiner till de Nederländska kraftverken. Det kan ju vara strömt i kanalerna. Ingen ifrågasatte mig och jag hade en härlig högtidsstund med besvärliga, men inte orimliga frågor. Jag hade ju lärt mig en del av tekniken genom åren. Jag fick lova att aldrig dyka upp oannonserad. Ja så fortsatte det med sporadisk samvaro. Skilsmässan var nära förestående i tjugo år. Han kunde inte förmå sig att bryta helt med familjen. Älskarinna är ett sånt solkat ord. Det för tanken till en kvinna som ligger i sjaskiga motellrum och väntar på att karln ska hinna med en snabbis på lunchen. Vi nötte inte på varandra, vi gav och fick stöd och träffades under trevliga former. Det passade mig utmärkt. Mina väninnor hade alltid problem med sina karlar. Sånt slapp jag. Det var nästan som ett äktenskap fast i snuttar. Jag skulle antagligen passa bra som sjömanshustru. För fyra år sen dog han och sen dess har jag varit ensam och haft ungefär samma funderingar som du.
- Men inte gjort nåt åt det?
- Jodå. Jag är veteran på kontaktmarknaden. Om du visste vilka svar en kvinna kan få på en kontaktannons. Egentligen skulle man kräva friskintyg vid första träffen. Så jag var ute i god tid och spanade från dramatens trappa. När du tog på dig mustaschen fick jag en vision av Mexico och visste att du var du.
- Så du godkände mig på trettio meters håll. Var inte det en smula vågat meed tanke på vad du uplevt av träffar.
- Det var mustaschen. Den visade att du är lite tokig och det kändes lugnande. Tre gånger har jag träffat män på annons. Den första visade mig runt i sin stora villa och bjöd på kaffe och jag förstod att det han egentligen ville ha var en hushållerska. Den andre ville ha kärlek på stubben och bjöd på sextioprocentig vodka för att få mig full. Den tredje verkade lovande men vi var för olika till sättet. Och jag upptäckte att om jag ska ha nån fysisk relation så måste det vara med nån som jag känner väl och verkligen sympatiserar med. Jag kan inte förmå mig att vara snabb på den fronten. Martin satt tyst och hon kände besvikelsen komma. - Skrämde jag bort dig nu?
- Nej, jag satt bara och tänkte på hur vi ska fortsätta. Vi har nog lärt oss lite med våra kontakter och därför tror jag det är bäst för oss båda att sluta sätta in annonser. Vi träffar bara fel människor. Nu har vi brutit bröd tillsammans, stekt kött och druckit vin och vi har kommit till dom två sista orden i annonsens manuskript, Farväl, Eller? Farvälet kom till av ren feghet. Ifall kemin inte stämde med den jag eventuellt skulle träffa. Men det skrevs i den värld som fanns före nu. Det enda jag kan tänka mig är ellret.
- Det ligger nånting i det du säger.
- Jag kan erbjuda en intensivkurs i Martinkunskap så du snabbt lär känna mig väl. Ja, sympatisera med, det får väl ta sin tid. Men den där långa lunchen du nämnde behöver väl inte bli historisk?
- Jag tror inte den kommer in i nån rekordbok.
- Ska vi ta en promenad? Solen skiner.
Hon tittade ut genom fönstret. Vårsnön yrde.
- Du har rätt. Kom så går vi