Så här en vecka in i september var det verkligen lugnt på banken. Karin tittade lite uppgivet ut genom det lilla gallerförsedda fönstret mot sidogatan och såg Johnsson lägga en kasse i soptunnan. Här ligger Sverige folktomt och husglest miltals omkring och så har jag utsikt mot en soptunna, tänkte hon. Orättvist! Men kanske inte. Dom hade ju ån och sjön och slottsruinen och .. korvkiosken tänkte hon med ett ömt leende. Och så har vi ju Bankrånet!

Det hade varit en fin dag i maj. En fredag. Lite jäktigt, men det måste ju vara en liten rush ibland om man inte skulle somna in totalt. En skön dag och alldeles lagom var det plötsligt stängningsdags. Einar stod vid ytterdörren, redo att stänga efter sista kunden. Just sedan gamla fru Persson hade gått ut med sin rollator och innan Einar hunnit låsa, trängde sig två beväpnade, maskerade män in.

Den ene mannen gick och kopplade en skarvsladd från fikarummet och angrep bankomatens stora skåp med maskiner han rullat in på en liten kärra medan den andre med stressad röst uppmanade alla att lägga sig ner på golvet. I en känsla av overklighet såg Karin rånet fullbordas och när männen vaksamma gick baklänges mot ytterdörren, började hon resa sig.

- Inte än, tjejen, sa den ene med ett leende, sköt ett skott i taket och försvann ut.

Polisen kom från stan fem mil bort men fann inga spår, inget rört eller kvarlämnat. Men hur visste rånaren att det fanns ett eluttag lägligt innanför dörren till kafferummet? Dit hade ju kunderna inte tillträde. Var någon på banken inblandad? Där stod utredningen och stampade över sommaren.

Karin hade inte känt någon egentlig rädsla under rånet. Hon förstod ju att om bovarna fick arbeta i fred så skulle de inte skada nån. Hon var snarare arg men andra på banken hade varit tvungna att sjukskriva sig en tid. Nej, nu ska jag inte tänka på det där eländet, tänkte hon. I morgon tar jag bussen till stan. Då är det ju fest

Så långt tillbaka Karin kunde minnas, var det stor knallemarknad i stan i början av september. En slutpunkt på sommaren. Tvåhundra torgstånd, tivoli plus några serveringstält smälldes upp i centrum och folk från hela landskapet strömmade till. Hon hade strövat lite och köpt några småsaker som hon hade i en vit plastkasse. Ett bord på konditoriets sommarveranda var ledigt och hon blev genast kaffesugen. Hon markerade en stol med sin sista-gången-i-år-jacka. Fyra män som just avslutat sina stora starka, reste sig för att gå och en av dem sa något skämtsamt.

Karin hejdade sig mitt i steget på sin väg in för att beställa. Rösten! Den hade hon hört förut. Vid bankrånet! Den där litet gälla med en aning av skorr som ropade: Alla ligger ner på golvet! Impulsivt snappade hon åt sig en kamera som låg på bordet hon just skulle passera. "Rösten" uppfattade att han blev fotograferad, hejdade sig ett ögonblick och fortsatte med de andra och satte sig i en bil.

- Om du hade sagt till i förväg kunde jag ha satt i film i kameran. Korten blir bättre då, sa mannen hon tjuvlånat kameran av.

Förbaskat också, där gick chansen att klara upp rånet. En gammal kamera med film! Men för tillfället tom. Hon gick mot utgången och passerade bordet där de fyra männen suttit. Ölglasen stod kvar. Glasen! Där fanns både fingeravtryck och DNA. Det var ju bättre än kort.

Hon satte sig vid bordet, travade ihop glasen och la dem i plastkassen. Ingen tycktes märka vad hon gjorde. Nöjd med sitt kap hämtade hon kaffe och en gräddbakelse, satte sig vid sin markerade plats och tänkte på vad hon skulle göra. Polisen brukade ha en bil stående för lite PR vid stånden på torget. Om de hade det i år också kunde hon lämna glasen där. Hon gick ner mot marknaden igen. Det var härligt att gå i folkvimlet, stanna då och då för att titta eller se demonstrationer av allsköns prylar.

Robert (Rösten) satt i baksätet och tänkte igenom vad han haft för sig den senaste tiden. Varför hade tjejen plåtat dom. Det måste hänga ihop med något han gjort… Bankrånet! Tjejen hade varit där. Han hade varit maskerad så hon kunde ju inte ha känt igen honom på utseendet. Hon måste ha känt igen honom på rösten. Han kunde ju alltid neka, men om polisen fick se kortet med det sällskap han hade, då var det kört. Då kunde dom inte göra värdetransportkuppen nästa vecka. Dom måste förstöra kameran! Han hade känt igen modellen, en äldre typ. Men det skulle inte bli lätt bland allt folket. Han såg ut genom bakrutan. Där gick tjejen ner mot marknaden. Han satte in de övriga i situationen och de bestämde att de skulle sprida ut sig och ta kameran från henne. Först skulle bank-killen, Einar försöka. Einar som just kommit för att lämna uppgift om värdetransporten.

Karin hade en stund, roat lyssnat på en vältalig nallebjörn till norrlänning som delade ut bitar av renkorv. Hon tog just en smakbit när hon kände en klapp på axeln.

- Men Einar! Vad kul att se dig. Du kom som svar på en bön. Jag såg bankrånarna och nu har jag bevis här som jag ska lämna till polisen. Följ med!

- Jag visste inte att du hade en kamera. Får jag se.

Karin hajade till. Hon hade inte sagt något om att bevisen bestod av foton. Någonting var fel. Kunde Einar ha något att göra med rånarna? - Nej, jag har ju ingen kamera men jag lånade en.

- Du, du kan lämna filmen till mig. Jag vet ett ställe där dom fortfarande gör kort som förr. Det tar bara en timme, sa Einar.

Karin blev alldeles kall. Ingen utom Rösten kunde veta att kameran var av gammal typ.

-Tack, men det är lättare att jag lämnar filmen direkt till polisen på torget.

Einar insåg att han inte kunde envisas utan att röja sig, sa ett snabbt Hejdå och lämnade henne. Han kände paniken växa inom sig. Hade hon förstått? Några enkelt förtjänade tusenlappar en fyllekväll för ett tips om ett eluttag. Och nu var han fast. Utpressad att ge flera tips. Han mötte snart Robert som väntat intill och gav besked om att Karin hade fotat dem alla och var på väg till polisen.

Trots att hon var ivrig att lämna ifrån sig sina klirrande bevis, dröjde Karin sig kvar en stund. Kanske skulle hon ha en korv till pålägg hemma eller kanske lite renskav. Här bland allt folket kan dom ju inte göra mig något, tänkte hon samtidigt som hon kände ett litet stick i ryggen ovanför högra höften. Någon stod tätt bakom henne och hon hörde en viskande röst

- Det här är bara ett litet reklamstick med en nål. Ge mig kameran nu, så ska jag vara hygglig och inte använda starkare don. Det är ju riskfritt här! I en folkmassa försvinner man lätt.

Lite chockad, men ändå på något sätt mentalt förberedd, förstod hon att det var Rösten hon hörde och hon viskade själv.

- Jag har ingen . Jag lånade av en turist som var tom. Kameran. På film. Här finns bara det jag köpt. Hon öppnade sin kasse och visade, hjärtsnörpt, glasen, gurkskalaren, morotsdelaren och mandelkniven

 

- Trassla inte nu... började Rösten men hejdade sig. Nån kamera hade hon ju inte med sig. Ändå var hon på väg till polisen. Alltså hade hon filmen. Karin märkte tankepausen och såg sin chans.

- JAG TAR EN SÅN DÄR, ropade hon och tog ett steg framåt. För femtio kronor fick hon en rökt korv och på köpet en korvkniv. När hon tagit emot sina varor gick hon mot baksidan av ståndet, sprang förbi T-shirts, leksaker och miljövänligt godis, och förenade sig med folkhavet.

Nu gällde det att ta sig till polisbilen om den nu fanns där i år. Det verkade som om alla människor hade bestämt sig för att stå i vägen. Med sin skallrande skatt trängde hon sig framåt. Hon blev inblandad i ett barnvagnskaos i folkröran och blev sinkad, men kämpade vidare, hela tiden mot strömmen, tycktes det. Men det gick framåt och snart skulle hon vika av mot torget. En lång, kraftig kille stod i korsningen tio meter framför henne. Det var ju en av bovarna! Han hade inte sett henne och hon vände om. Och stod öga mot öga med Rösten! som följt efter.

-Men Eva! Vad jag har letat efter dig, ropade han medan han gav henne en kram med enbart vänster arm och en sträv kind. Han viskade: - Jag har en kniv under ditt högra bröst. Du vill väl ha det kvar? Så ge mig filmen nu så blir alla glada.

Karin besvarade kramen och viskade: Känn där du tror att en filmkassettt kan vara gömd. Du får tio sekunder, sen skriker jag. Hon insåg plötsligt att hon glömt jackan på serveringen.

Trots vad han tidigare sagt om riskfritt våld, förstod Rösten att det inte var rätt metod. Stressad började han treva närgånget över Karins klänning.

- Men Karin då. Så du bär dig åt! Det var faster Anna som stod där och med sin barskaste min försökte få kärleksparet att gå isär, och lyckades. Plötsligt fri utnyttjade Karin avbrottet. - Hej Anna. Det här är Rö… eh Gösta. Han har också ett gammalt träd med Astrakan, så ni har mycket gemensamt. Ska bara gå till damrummet. Kommer snart. Därmed smög hon sig iväg och hade turen att komma till ett slumpartat tomrum; en flera meter lång, folkfri gång. Nu vet jag hur Moses kände sig vid Röda Havet, tänkte hon och skyndade fram. Om hon gick till höger och genade bakom ICA skulle hon komma direkt till torget. När hon kom fram till mataffärens lastkaj, kom Rösten runt hörnet. Hon vände om för att springa men där kom de övriga tre männen. Förtvivlat såg hon mot marknaden. Bara baksidor av stånd. Ingen såg åt hennes håll.

Männen ställde sig runt henne. En av dem tog kassen , rev ut småsakerna, tog korven och kastade kassen mot en hög pappkartonger.

-Som du kanske märker så går det inte att komma undan. Det är bara dumt av dig att försöka. Nu kan vi göra det här på två sätt, Tjejen. Det som gör ont och det som inte gör ont. Hur ska du ha det?

- Det är som jag sa förut. Jag lånade kameran av en turist som satt där. Han skulle skicka kortet till polisen när han framkallat filmen. Du ser väl att jag inte ens har ett extra frimärke på mig i den här tunna sommarklänningen.

-Jag har hört bättre sagor än det där. Vi får väl se om du har några frimärken, sa Rösten och rev upp klänningen till midjan. – Jaha, det var inte tomt däruppe men inga frimärken och ingen filmrulle. Utan förvarning slog han henne hårt i ansiktet. Hon föll bakåt och två av männen flyttade sig lite så de skulle komma åt att sparka henne där hon låg på marken.

- Vänta, vänta skrek, hon. Hon måste vinna tid. Det gjorde ont och hon var rädd. - Ni ska få filmen. Jag lånade kameran och köpte filmen för hundra spänn av den där snikna turisten. Filmen ligger i jackan som jag lämnade in på kondiset för det var så varmt. Kom med så ska jag hämta den.

- Du går ingenstans, sa Rösten. - Kanske är det här den sista versionen. Men jag la faktiskt märke till dig när du kom till fiket och markerade en stol. Knallgul jacka hade du. Då. Men inte när jag såg dig sen. Okej, du skriver en lapp åt mig. JAG hämtar den. Kommer jag tillbaka utan film, ja då vet du vad som händer.

Karin försökte rätta till sin klädsel utan att lyckas Hon försökte få igång ett samtal med männen, men de svarade inte. En av dem tog fram en stor stillett och fällde ut bladet. Han log menande mot henne. Tiden rann iväg och hon kom inte på någonting hon kunde göra, utom möjligen att ropa på hjälp, men det var för långt till den eventuella hjälpen. Snart skulle Rösten vara tillbaka, tomhänt. Och hon såg honom komma!!

- Titta, där kommer han med min gula jacka och filmen, ropade hon och pekade. De tre männen vände sig om och såg och Karin sprang iväg. Hon fick några meters försprång, men förstod att hon snart skulle bli upphunnen. Hopplöst snart. Då hördes ylandet från en polissiren från torget. De tre männen stannade till, som av en reflex. Innan de insåg att ljudet var stationärt, var Karin utom räckhåll. Hon saktade ner, höll ihop den trasiga klänningen och promenerade in på torget med ett praktfullt blått öga. Orsaken till att sirenen kommit igång så lägligt, var Olssons tioåriga Johan, som smugit sig in i polisbilen och mixtrat. Medan hon gick fram mot polisen för att berätta om sin skatt av DNA och fingeravtryck, lovade hon Johan telepatiskt, att han skulle få en glass av henne senare. Nej två glassar.