Det var litet kyligt men ändå underbart. Björkarnas nästan färdiga blad hade fortfarande kvar litet av sin spädgröna ton som påminde om hennes förväntningar. De mäktiga ekarna hade bara låtit sina sena löv få en första glimt av sin brådmogna omgivning och över de låglänta ängarna svävade ett dis där älvorna dansade i den ljusa midsommarnatten. De syntes inte men hon visste att de fanns där. En sådan förtrollad natt var det. Dansade de för henne? För första gången på länge hade hon varit ute för att roa sig. För första gången på länge hade hon dansat. För första gången på länge hade hon känt sig intresserad av av män. Hon hade njutit av att bli uppbjuden hela kvällen. Vem skulle komma först? Det hade ju varit en viss konkurrens om danserna och hon kände sig smickrad och stark när hon förstod att hon inte var så dum och värdelös som Göran alltid hade sagt att hon var. När hon var framme vid grinden såg hon till sin förvåning att den var öppen. Gruset knastrade under cykelhjulen när hon svängde in på infarten till Edwins hus. Det lyste i köksfönstret och hon skyndade sig. Inte kunde han väl vara vaken nu, så här sent. Karin ställde ifrån sig cykeln och låste upp ytterdörren. Låste upp? Nej dörren var ju olåst! Hon visste att hon låst efter sig och hon visste att Edwin som var så noga med stängda fönster och låsta dörrar aldrig skulle lämnat ytterdörren olåst. Något var på tok!

Edwin satt i sin rullstol framför spisen. En platta var röd av hetta och en kastrull var vält. Gröt låg på spisen och på golvet.

Karin sprang fram till Edwin men förstod att han var död när hon såg hans öppna ögon och onaturliga stillhet. Hon stängde av plattan. Omedvetet noterade hon paketet med havregryn som stod på bänken, saltkaret, mjölken och den oanvända tallriken.

Hon ringde jourhavande läkare som i sin tur ringde polisen som vid dödsfall i hemmet alltid måste tillkallas. Karin gick ut till grinden för att ta emot dem. Hon såg i gruset på infarten att en bil hade rivstartat.

Polisen kom först och stod avvaktande i köksdörren tills läkaren hade kommit. Han kunde bara konstatera att Edwin var död.

- Ni kan ta över och flytta kroppen nu. Allt tyder på att han dött av chock när kastrullen välte. Han har en brännskada på höger hand.

Karin var förtvivlad. Edwin! Att han skulle gå bort på det här sättet. Hon kände att hon borde ha suttit hos honom så han inte var ensam när det hände.

De två polismännen avvaktade och efter en stund kom en civilklädd man i fyrtioårsåldern. Han presenterade sig som Glenn Einarsson, polisinspektör , antecknade hennes namn och bad henne berätta om det som hänt.

- Är du hans dotter?

- Nej jag är inneboende kan man säga. Jag har sett efter honom lite.

- Jaha. Glenn såg sig omkring i vardagsrummet dit Karin dragit sig tillbaka medan undersökningen pågick. Han tittade i sin anteckningsbok, - Brukade Edman äta gröt på kvällen?

- Nej. Han hade bestämda vanor. Han åt litet klockan sex, ja arton, och drack kaffe och ett glas konjak klockan åtta. Klockan tio la han sig och läste en timme, sen släckte han.

-  Ja en del människor har bestämda vanor. Men konjak?

- Han har, hade levt i Frankrike en stor del av sitt liv och kom hem för många år sen, kanske tio, femton. Han tog också med sig några av sina vanor.

- Var han alkoholist?

- Nej han var mycket måttlig. Han drack vin till lunchen. Ja det var det enda lagade målet. Hemtjänsten kom med det.

- Du är väl informerad för att vara bara hyresgäst. Du är lite mer än så, eller hur.

-  Ja jag är undersköterska och håller på att läsa upp mig. En tid jobbade jag i hemtjänsten. Kom med lunch och så. Så bröt jag.. så blev jag utan... så behövde jag nånstans att bo och Edwin föreslog att jag skulle bo här i villan, den är ju så stor, och hjälpa honom lite med hemarbetet i stället för att betala hyra. Han gjorde en noggrann lista på vad jag skulle göra. Men så blev det ju inte. Vi levde som..som nästan som far och dotter.

Tårarna kom när hon tänkte på honom och att han nu satt död köket. De hade ju haft ett sånt fint förhållande. Alla historier han berättat, alla sätt han visat sin uppskattning över hennes omsorger, en ros på köksbordet, kuvert med pengar (som hon vägrat ta emot), någon liten souvenir från hans franska liv. Det hade stärkt hennes nästan utplånade självförtroende. Någon uppskattade henne! En annan människa uppskattade henne som hon var. Det kändes ovant men skönt, tryggt.

- Vi behöver inte prata mer nu. Jag hör av mig i morgon,sa Glenn.. - Jag kommer att spärra köket tills vi är klara med vår tekniska utredning. Vi måste ju notera omständigheter och läge. Behöver du nånstans att bo i natt?

- Ja, lyckades hon pressa fram.

- Min kollega kör dig till Motell Kurvan du vet vid utfarten ur stan .

Det blev inte mycket sömn den natten. På Midsommardagen kände hon sig rastlös och okoncentrerad och tog en långpromenad i skogen. Tankarna irrade omkring nattens händelser. Men det var någonting som var fel. Edwin skulle aldrig försöka laga gröt sent på kvällen. Varför hade han gjort det? Varför hade han inte låst ytterdörren? Hade han haft besök? Hon fick ingen ordning på sina tankar och bestämde sig för att gå tillbaka till villan.

Glenn Einarsson hade just avslutat sin undersökning i köket och höll på att ta bort den spärrande tejpen när hon kom.

- Hej. Vi är klara nu som du ser. Orkar du med ett informellt förhör? Nej inte förhör. Et resonemang kanske. Det är några saker jag behöver veta. Släktförhållanden, lite bakgrund.

De satte sig i vardagsrummet med utsikt över sjön.

- Edwin kom hit nån gång på åttiotalet då han gifte sig med fru Lindman. Hon var änka och ägde huset. Hon var förmögen och han ansågs av släkten vara en lycksökare. Fru Lindman blev obotligt sjuk. I flera år skötte han henne. Hon dog för ett par år sen. Dom hade äktenskapsförord så han fick inte ärva henne men hade rätt att bo kvar här under sin livstid. Släkten ville ha sitt arv genast och har trakasserat honom för att få honom att flytta till servicehuset, så de kunde sälja villan eller flytta in själva. Ja det är mest fru Lindmans systerson Olle som bråkar.

- Och hur kommer det sig att du har valt att bo här? Det ligger ju lite ensligt.

- Jag har ju känt Edwin länge. Under hans frus sjukdom gjorde jag hembesök. Jag jobbade på vårdcentralen då. Ja så bröt jag med min sambo för ett halvår sen. Lägenheten var hans och jag stod bokstavligen på bar backe. Kom med upp på andra våningen så får du se.
De gick upp för trappan och Karin visade runt.

- Det finns fyra rum häruppe och den här stora hallen med soffgrupp och utsikt över sjön. Edwin hade besvär med höften och hade svårt att gå. Häruppe hade han inte varit på flera år sa han. Så jag har allt det här för mig själv, som lön för lite arbete som jag gärna hade gjort gratis. Jag bestämmer mig här och nu för att flytta tillbaka hit idag. Tack för motellrummet.

En halvtimme senare packade hon upp sin bag med övernattningsartiklar och gick ner i köket för att städa. Hon torkade av spisen och plockade undan de saker som stått framme. Just när hon skulle ställa in paketet med havregryn i skåpet hejdade hon sig. Det var ju hennes fibergryn. 'Det får du aldrig mig att äta' hade Edwin sagt. Han ville ha gröt på vanliga havregryn. Den påsen hade han inte tagit fram själv.Någon har varit här! Och grinden. Och ytterdörren. Var det inte en olyckshändelse? Hade Edwin inte dött av sitt hjärtfel?

Nästa dag var varm och solig. Hon gick ner till det gamla båthuset och tog ett hastigt dopp i sjön. Vattnet var inte riktigt så varmt att det var skönt att ligga i länge. Sedan la hon sig på bryggan och solade. När hon kom upp till huset hörde hon att någon var där. Det är väl polisen, tänkte hon och gick in. I vardagsrummet fann hon fru Lundbergs syster Helena med sonen Olle.

- Ja ursäkta att vi gick in så här men ingen svarade när vi ringde på och dörren var ju öppen.

Inte dörren mot gatan, tänkte Karin. Hade de gått in genom altandörren?

- Det gör ingenting. Ni vill väl se er om förstår jag, nu när ni ska överta huset.

- Och inventarierna. Glöm inte det. Det finns många släktklenoder här som vi länge saknat. Du förstår nog att du inte kan bo kvar här nu. Vi ska ju renovera och Olle ska flytta in. Snarast, tillade hon olycksbådande.

- Ja jag flyttar in i kväll, sa Olle. - Det är kanske inte så lämpligt att vi bor tillsammans i huset. Men du kan få kinesa några dagar i mitt gamla pojkrum i båthuset. Du vet vinden där blev ju inredd så jag kunde bo här på somrarna.

Så blev det. Olle hjälpte till att bära ner Karins saker till båthuset. Karin var ledsen, nästan chockad av den brutala avhysningen. Att behöva flytta omedelbart! Hon kände sig vilsen och tänkte inte stanna en minut längre än nödvändigt. Hon behövde samla sig. I morgon! I morgon skulle hon skaffa något annat ställe att bo på, om hon så måste ta in på motellet några dagar. Olle småpratade medan de bar, skenbart medkännande men med en hånfull underton som stack som nålar i Karins sinne. Hade de verkligen hatat Edwin så mycket att de nu måste låta det gå ut över henne?

- Och den där skatten, sa Olle. - Den där skatten han sa att han hade. Ja han sa det när jag talade om vilken usling han var, som kommer hit utfattig och utlevad och parasiterar på oss. På något vis har jag alltid trott att han talade sanning. Tror du det är sant?

Karin tog tillfället att ge igen. Nu ska han få något att grubbla över. Sniken som han är kommer han inte att få någon ro.

- Skatten ja. Det var något dyrbart han hade med sig från Frankrike. Han har gömt den någonstans i huset. Du vet huset blev ju renoverat för ett år sedan. Säkert finns det ett gömsle som nu är övertapetserat. Men du kommer aldrig att hitta det!

Jo , Edwin hade en skatt med sig när han kom tillbaka till Sverige. Det var minnena från en stor men omöjlig kärleksaffär. Jag bär den i mitt hjärta hade han sagt.

Karin installerade sig så gott det gick i det lilla rummet som egentligen bara var ett loft två meter över vattnet där en stor eka med utombordare låg och skavde. Edwin tyckte om att fiska och hade hållit båten i stånd. Trappan upp var väldigt smal och knirkade för varje steg. Kanske började den bli murken. Det var obekvämt i den smala sängen och luften kändes rå. Genom den lilla fönstergluggen syntes dis och dimma, som började lägga sig över sjön som ett lågt, svävande moln. Karin grubblade över Ewerts död. Det stod inte rätt till. Hon måste tala med Einarsson i morgon. Men först måste hon sova. Det blåste upp på natten och Karin vaknade av att dörren till båthuset stod och slog. Hon gick ner för att stänga den och såg med sömnig skadeglädje att ljuset var tänt i Edwins rum. Olle letar fortfarande, tänkte hon.

Mobiltelefonen väckte henne tidigt på morgonen. Det var vårdcentralen. som behövde hjälp. Kunde hon ställa upp? Bara för några dagar. Karin lovade komma. Det blev en jäktig dag med många provtagningar och hembesök för hjälp med medicinering.

På eftermiddagen lyckades hon få kontakt med polisinspektör Einarsson. Han noterade hennes iakttagelser utan kommentar. Hon berättade också om sin nya adress, Båthuset. Karin frågade om något nytt framkommit.

- Jag kan säga så här: Edwin Edman dog av sitt dåliga hjärta. På grund av chock förmodligen. Brännskadan på handen tyder på att den inte är självförvållad. Ditt vittnesmål stärker misstanken om utomstående påverkan.

Han var alltså mördad! Åtminstone om hon tolkade Einarsson rätt. Men vem kunde ha anledning att skada Edwin? Han var ju en sådan vänlig person. Fanns det något i hans förflutna som kunde ligga bakom? Kärlekshistorien med den kända franska skådespelerskan som han, utan att nämna några namn, hade berättat så lyriskt om. Tänk att det i den korrekte och något stele Edwin hade funnits så mycket romantik och starka känslor.

Motellet var fullbelagt på grund av en konferens så Karin återvände till sin fuktiga bostad, trött men ändå med en tillfredsställelse över att ha varit till nytta. Hon hade tagit med sig en grillad kyckling och potatissallad och satte sig i den varma eftermiddagssolen på bryggan. Efter en stund kom Olle ner.

- Får man smaka?

Karin gav honom ett kycklinglår.

- Vet du vad jag tror,sa Olle. - Jag tror att du lurade mig att leta efter en skatt som inte finns.

- Ja det var så ogint av dej att köra iväg mig igår, så jag höll med dig om skatten. Och du har väl trott på den hela tiden. På sätt och vis var det rätt. Skatten fanns inom Edwin och den fanns där i huset omkring honom i form av små minnessaker han hade med sig från Frankrike. Skatten bestod av ljuva minnen från tiden där. Så nu kan du sluta leta.

Olle såg länge på henne. Han tog fatet med kycklingen och skålen med potatissallad och släppte ner dem i vattnet.

- Du ljuger dåligt. Du har haft god tid på dig att ta reda på den och gömma den på nytt utanför huset. Jag ska gå upp och låsa grinden och jag kommer att vakta den. Du kommer inte härifrån förrän du talat om var den finns. Du är nog av mjukare virke än Ewert.

- Vad menar du med det?

- Ingenting! Ingenting! Du får en timme på dig.

Olle öppnade hennes väska, tog ut mobiltelefonen och kastade den långt ut i sjön. Sen gick han.

Hade Olle avslöjat sig? Var det han som stått för den útomstående påverkan som Einarsson hade sagt? Hade Olle mördat Ewert? Vad skulle hon göra? Båten! Hon kunde köra iväg med båten.

Karin gick in i båthuset och steg ner i ekan. Skulle motorn starta? Hon hade varit med på ett par fisketurer och kände väl till denoch den gick igång direkt! När hon skulle göra loss förtöjningen fann hon att kedjan var låst med ett hänglås. Nyckeln fanns uppe i huset.

Karin gick till redskapslådan invid dörren till båthuset. Hon såg Olle komma springande. Han hade hört motorljudet. Bland fiskedon och skräp hittade hon en liten yxa och började genast hugga loss märlan som höll båten vid bryggan. Men hon hann inte. Olle rusade in och tog av henne yxan.

- Du är bra dum du som försöker fly från mig. Du förstår, när jag har bestämt mig för något så genomför jag det. Vad det än kostar. Det här kommer att kosta dig. Ju fortare du talar om var skatten finns, desto lindrigare kommer du undan. Se så nu. Kläm fram med det annars kommer du att fastna i det här nätet långt ut på sjön.

Olle tog ett fisknät ur verktygslådan och höll upp det.

- Hallå! Jag kommer väl inte och stör?

Einarsson kom in i båthuset tillsammans med en poliskonstapel.

- Nej då, vi tänkte bara ta en liten fisketur. sa Olle.

- Ja, jag hörde det innan jag kom in. Nu är det så att jag också är på en liten fisketur. Jag ska ha tag på en tumme. Vi hittade två fina tumavtryck med ett fult ärr på tallriken och på havrepåsen på mordplatsen. Ja det var mord. Brännskadan på handen var sådan att han inte har kunnat åsamka den själv. Gjort av någon som en sorts tortyr skulle jag tro. Edwin Edman dog av chock vid smärtan. Havregrynen, gröten och den välta kastrullen var bara till för att få oss att tro att det var en olycka. Om jag nu får se din högra tumme så tror jag att jag får se ett ärr som matchar de två som fanns på mordplatsen. I sådana här fall provar vi alltid den enklaste lösningen först. Otålig ung man med skulder hyser agg till offret. och det stämmer ju in på dig, eller hur.

Ol le sjönk ihop på verktygslådan med händerna för ansiktet. Efter en stund följde han med polismännen.