Mord för millioner                     

   "Nej, det här känns inte rätt", tänkte Monika när hon stod vid ytterdörren med nyckeln i hand. "Jag vill inte göra det!"

   Men hon visste att att hon skulle låsa upp och gå in. Hon var ju tvungen att göra det fast morbror Erik inte var hemmma. Hon hade varit nästan som barn i huset ända sedan hon var liten och sedan hon blivit hans sekreterare hade hon ofta varit här för arbete eller på fest.

   För Eskil Wadman som litet otåligt väntade bakom Monika, kändes det inte fel att gå in i ett främmande hus. Det kändes snarare litet spännande trots att han visste ganska väl hur det såg ut därinne från de många reportagen i tidningarna. Eskil hoppades att konstamlingen och veteranbilarna fanns kvar. Det låg i hans intresse som konkursförvaltare att hitta så mycket tillgångar som möjligt i boet. Äntligen var dörren öppen.

   De gick in i den rymliga hallen och Monika frågade med hög röst om någon var hemma. Hon tänkte att kanske Olsson, morbror Eriks betjänt och allt i allo kanske hade kommit hem. Ingen svarade och de fortsatte genom rummen. Eskil konstaterade att några av de dyrbaraste konstverken saknades. De kom så småningom till köket och stannade förfärade i dörren. På golvet låg Olsson. Hans ansikte bar spår av svår misshandel och hans ögon stirrade oseende mot taket. Han var död. Monika tänkte genast på sin morbror. Tänk om han också låg död i något rum. Hon genomsökte resten av huset men fann inget annat än att arbetsrummet var upp-och-nedvänt. Någon hade mycket hårdhänt letat efter något.

   Polisen kom efter en halvtimme och deras experter satte igång med sitt jobb. Monika och Eskil fick vänta ett par timmar i ett sidorum. Kriminalinspektör Robert Alm hörde dem om omständigheterna kring deras hemska fynd varefter de fick gå. Senare skulle de inställa sig hos polisen för ett riktigt förhör.

   När Monika kom hem till sin vindsvåning på Narvavägen kände hon sig ledsen och dödstrött. Hon tog ett glas juice och satte sig i sin sköna fåtölj och tittade ner på marinan vid Djurgårdsbron. Det kändes alltid så befriande att se båtar och vatten. Det hade varit en svår dag och den var ändå bara toppen på isberget av en månad med skäll och klagomål på obetalda räkningar. Ja, inte hennes egna men det kändes nästan så. Monica var sedan flera år sekreterare åt sin morbror som i kändispressen kallades för mångmiljonär eller finansman. Hon  hade fått vara med när han gjort sina stora köp av fastigheter och skapat sig ett namn. Idag hade företaget gått i konkurs  och personalen hade sagts upp. Monica och ett par av de övriga skulle jobba kvar i konkursförvaltarens regi för att försöka reda ut de krångliga affärerna. Morbror Erik hade inte varit på kontoret på en hel månad och ingen visste var han var. Han hade till en början ringt varje dag men nu var det tre dagar sedan han hört av sig. Det gick rykten om att han gömt sig i Schweiz där han skulle ha många miljoner undanstoppade.

   Det hade haft sina fördelar att jobba för en rik morbror. Vindsvåningen hade hon fått i present på sin tjugofemårsdag för tre år sedan. När hon hade tackat sa Erik bara att han fått den på köpet vid en större affär. Det gällde också stugan i skärgården som hon fått i julklapp. Nu på våren såg hon fram emot att få vara där till sommaren.

   Monika reste sig för att gå ut i köket och laga till något enkelt. Då hördes en nyckel rassla i dörren! Ett kort ögonblick stod hon förstenad som en frusen TV-bild men återfick fattningen och rusade mot dörren. Just när den öppnades hann hon fram och drog igen den mitt för näsan på en förvånad man i trettioårsåldern. Monika lade flämtande på säkerhetskedjan. Hon lutade sig mot dörren. Paniken började släppa.

   "Vem är ni? Var har ni fått nycklar från?"

   "Öppna dörren så vi slipper stå och skrika så ska jag svara på alla frågor. Jag är inte farlig."

   Monika gläntade på dörren.

   "Vad vill ni?"

   "Jag vill   komma in i min lägenhet. Jo, den är min nu. Jag köpte den av din morbror för fjorton dar sen. Han lovade att lägenheten skulle vara tom tills idag den femtonde. Titta här." Han räckte in några papper genom springan.

   Till sin förskräckelse såg Monika att det var riktigt. Morbror Erik hade sålt lägenheten till Rickard Edlund! Varför hade han inte sagt något? Hon öppnade dörren och släppte in Rickard.

   "Har du hört att Olsson är mördad. Betjänten. Kanske morbror Erik också ligger död nånstans. När såg du honom senast?"

   "Jo jag hörde om Olsson på bilradion på väg hit. Det är ju hemskt men jag tror att Erik Holmberg har gått under jorden. Antagligen i Schweiz. Du förstår jag har gjort jobb för två miljoner som jag inte fått betalt för. Får jag inte pengarna går min firma i konkurs och jag mister allt. Holmberg förstod min situation men kunde inte få loss några pengar så jag fick den här lägenheten och två tavlor i stället. Men jag har inte sett honom sen vi skrev på papperna. Han sa att det dröjer nog innan vi ses. Han skulle resa bort."

   "Jag förstår inte att han inte har hört av sig till mig. Bara det inte har hänt honom något. Usch, det har varit en hemsk dag. Jag vet varken ut eller in."

   "Jag förstår att det här inte var någon trevlig överraskning. Och du har väl inte fått någon middag än. Kan vi inte gå ner på kvarterskrogen och äta. Så kan vi prata om det praktiska i lugn och ro."

  Monika kände att hon behövde se folk omkring sig för att dämpa den växande känslan av overklighet. De diskuterade flyttningen. Det gick ju faktiskt att bo i sommarstugan som var mer som en liten villa med moderna bekvämligheter. Men först skulle hon kolla om det verkligen var så att Erik fortfarande stod som ägare till lägenheten och hade haft rätt att sälja den. Rickard berättade lättsamt och på ett vinnande sätt om sin firma och sina omständigheter men med en allvarlig underton och Monika förstod hur livsviktigt det var för honom att få in sina pengar. Hon var glad att hon följt med honom. Chocken av att kanske mista sin lägenhet hade nästan klingat ut pch hon såg nästan sin påtvingade flyttning som en god gärning. När han lämnade av henne vid porten och sa "vi ses" såg hon fram emot nästa gång.

  När Monika steg ur hissen var det i en sinnesstämning att kanske allt ändå ordnar sig till det bästa. Tanken att bo i stugan på Resarö tilltalade henne och hon hade ju garanterad lön i sex månader. Säkert kunde hon på den tiden hitta ett jobb i Waxholm och bli skärgårdsbo på riktigt. Och det var ju ändå bara fyrtio minuter till stan med bussen. Märkligt nog kände hon sig på riktigt bra humör.

   En man stod och ringde på hennes dörr när hon kom med nyckeln i hand för att låsa upp. Han var i femtioårsåldern och var snyggt klädd men såg trött och härjad ut.

   "Det är ingen hemma där" sa Monika.

   "Vet du när hon kommer hem. Det är viktigt."

   "Hon kommer hem om tio sekunder om du flyttar dig. Hon, det är jag det."

   "Det var bra. Men var är Holmberg? Jag skulle träffa honom här klockan åtta. Och hon är nio över nu."

   "Har du talat med morbror Erik! När då? Kom in."

   Mannen hette Sven Olsson och hade en stor räkning på Holmberg men hade inte fått betalt. I eftermiddags hade Monika! ringt och sagt att Holmberg skulle ordna upp deras affärer om han kom till hennes adress klockan nio. Det tog lång tid för Monika att övertyga Olsson om att det hela måste vara ett makabert skämt. Hon hade inte ringt. Hon visste inte var hennes morbror var. Olsson gick bedrövad därifrån.

   Proceduren upprepades klockan tio och klockan elva. Besökarna hade samma historia som Olsson att berätta men var påstridiga när de inte blev insläppta och blev högljudda. Grannarna kom ut i trappan och hjälpte henne att få iväg besökarna men Monika kände deras missnöje. Hon fick en sömnlös natt och kände sig glåmig när hon vaknade till dörrklockans ringning tididgt på lördags morgon. Det var samma visa som kvällen innan men besökaren gick sin väg när han förstod att han blivit lurad. Vem kunde det vara som skämtade så grymt? Kanske det inte var ett skämt. Var det någon som ville åt henne personligen?

   Monika förstod att hon måste ge sig iväg och det var med en viss lättnad som hon bestämde sig för att packa det nödvändigaste och flytta ut till stugan med en gång. Just innan hon skulle fara ringde Eskil för att höra hur hon tagit gårdagens hemska upplevelse. Hon berättade om sina besökare och sitt beslut att flytta men sa inget om Rickard och att hon mist lägenheten. Eskil skulle då ha varit tvungen att förklara överlåtelsen ogiltig eftersom den egentligen var ett brott mot konkurslagen. Hon unnade Rickard att få in de pengar han behövde hellre än att lägenheten skulle övertas av någon bank.

   Monikas hjärta värmdes när hon såg stugan. Så trevlig den såg ut med sin glada gula färg och gröna fönsterluckor. Det var två rum och kök i bottenvåningen och två små rum med snedtak ovanpå. På tomten fanns ek, rönn och hassel som gav skugga på heta sommardagar. Hon kände en våg av energi när hon tänkte på trädgården och såg fram emot att så och plantera.

   Hon började bära in sina saker. När hon ställde matkassen på köksbordet såg hon att det låg disk på bänken. En flottig stekpanna stod på spisen. Hon visste att det var städat när hon åkte hem förra söndagen. Någon hade varit där! Var någon kvar?

   Skulle hon inte få vara ifred någonstans? Monika blev heligt arg och med stekpannan som vapen rusade hon in i det lilla rummet och sedan till vardagsrummet. Tomt. Vid trappan upp till övervåningen hejdade hon sig. Tänk om det var någon där! Modet svek. Hon vågade inte gå upp. En tanke slog henne. Tänk om det var morbror Erik som varit där. Inget var ju uppbrutet och dörren var ordentligt låst. Och Erik hade nycklar. Så var det nog. Hon gick upp för trappan med stekpannan bakom ryggen. Ingen var i rummen ovanpå. På golvet vid sängen i ena rummet låg en kvällstidning från den tolfte maj. För fyra dagar sedan. Då hade Erik inte blivit mördad samtidigt med Olsson. Han hade gömt sig i Monikas stuga och hade nu gått under jorden någon annanstans. Men varför hade han inte hört av sig

   Det ringde på dörren. Det var Eskil som kom.

   "Hej, jag bor ju bara en mil härifrån så jag tänkte jag skulle titta in på vägen hem. Hur går det?"

   "Hej, kom in. Det var bra att du kom. Jag är lite skakis."

   Monika berättade om sin hemkomst med disk i köket. Tillsammans gick de igenom huset och fann att fönstret i lilla rummet i bottenvåningen var stängt men hakarna var inte på.

   "Jo, det är nog som du tror," sa Eskil. "Din morbror har varit här. Kommit in genom dörren men gett sig iväg genom fönstret. Han har väl sett någon fordringsägare komma. Du måste förstå att Erik Holmberg numera är en jagad man."

   "Jag förstår att folk vill ha betalt för sina räkningar men han har väl inte gjort nåt brottsligt?"

   "Nej, så vitt jag kan se så är det här en vit konkurs. Han har kanske tagit ut en ganska stor lön och en fin fallskärm men det skulle vem som helst i hans ställning ha gjort. Så bortsett från Olssons död blir det nog ingen inblandning från polisen."

   "Men varför håller han då sig undan?"  

   "Förutom bankerna så är det femtio företag som inte kommer att få betalt för sina tjänster. Bland dom finns det säkert många personer som vill hålla en sanningens knytnäve under näsan på honom. Några har ju ringt på din dörr."

  De pratade en stund innan Eskil for till sin stuga ett par mil norrut. Monika dövade sin oro med arbete. Hom städade, packade upp och började med trädgården. Tanken att bo i stugan permanent slog rot vilket gjorde arbetet dubbelt trevligt. När måndagen kom kände hon sig stark och redo för veckans besvärligheter.

   Det första  Monika gjorde när hon kom till jobbet var att kolla äganderätten till lägenheten. Jo den var skriven på Erik Holmberg men man hade just fätt papper om överlåtelse till en Rickard Edlund. Jaha, då har man alltså inget att säga till om i det fallet då, tänkte hon med en märklig känsla av lättnad. Men morbror Erik har en del att förklara. Var kunde han vara? Hon hade grubblat hela helgen utan att komma någon vart men nu slog det henne att Erik nämnt att han köpt en fiskarstuga på ett skär. Vad hette det? ...Utter.. nej Ytterskär var det. Hon kunde kolla på sjökortet när hon kom hem. Kanske skulle det löna sig att ta en tur med båten. Bara det inte var för långt bort.

   Monika blev plötsligt  medveten om att någon tittade på henne. Det var Inger, en av de övriga kvarvarande på på firman som satt med ett hånfullt leende på läpparna.

   "Du har väl haft en lugn och skön helg hemma i din fina lägenhet hoppas jag."

   Monika visste att Inger aldrig tyckt om henne och det var för all del ömsesidigt, men hon blev ändå förvånad över den öppna skadeglädje som hon tolkade in i Ingers min. Visste Inger något om de ditlurade besökarna? Den som ringt dem måste ju veta vilka som hade fordringar på firman. Och Inger hade jobbat med de obetalda fakturorna.

   Dagen släpade sig fram och vid lunch var Monikas tålamod slut. Hon sa åt Eskil att hon måste följa upp en ide om var Holmberg kunde finnas och for ut till stugan. På sjökortet såg hon att det var tjugo sjömil till Ytterskär. Det skulle ta två timmar att åka dit med hennes lilla utombordare. Hon packade matsäck och gav sig iväg.

   Ingen båt låg vid bryggan när hon kom fram men hon gick ändå iland. Erik kunde ju vara där om han tagit en taxibåt ut. Ön var liten, bara cirka hundra meter lång och nästan utan växtlighet. En röd liten stuga låg i en sänka, skyddad för nordanvinden. Dörren var uppbruten! Trots att Monika visste att ingen var på ön ilade det i bröstet av rädsla när hon öppnade och gick in.

   Det fanns bara ett rum och det var tomt. Disk och ölburkar stod på soffbordet. Här hade Erik inte varit. Det var hon säker på. Klockan var nästan sex. Lika bra att åka hem.

   På väg ner till bryggan såg hon en båt lägga till. Var det äntligen Erik. Nej. En storväxt man i jeans och T-shirt steg iland.

   "Vad vill du här" frågade Monilka.

   "Jag ska träffa storskojaren Erik Holmberg. Ja nu ser jag. Du är hans släkting. Jag känner igen dig från bilderna i tidningen. Han är väl i stugan?"

   "Han är inte här. Det har varit inbrott och jag ska fara hem nu."

   "Inbrott är väl att ta i. Jag fick slut på gasen till köket i båten igår och var tvungen att gå in och koka lite kaffe. Ja, jag har legat utanför ön och fiskat i två dar för att hålla ett öga på stugan. Ifall Holmberg skulle dyka upp.

Och du ska ingenstans just nu."

   Mannen gick ner till Monikas båt, lyfte på kåpan till motorn och ryckte ut en sladd.

   "Såja, nu går vi upp till stugan och ser efter om det inte sitter en liten herre där. Kom nu."

   Monika sa ingenting utan följde med tillbaka till stugan. Mannen blev till slut övertygad om att Monika kommit ensam till ön.

   "Jaha, då är han inte här då. Men du är här. Du kan glädja dig åt att få ett par trevliga timmar med mig. Sen ska du få tändkabeln till motorn i båten. Men först ska jag gå ner och ringa min chef. Jag har nallen i båten."

   Mannen gick och Monika kände rädslan ila i bröstet. Kunde hon låsa dörren? Nej han skulle ändå ta sig in. Fanns det något vapen? En  förskärare fanns i köket men hon insåg att hon inte skulle kunna använda den. Mobiltelefonen! Den låg i innerfickan på jackan. Eskil! Hon kunde ringa till Eskil. Han hade bara en halvtimmes väg med sin snabba båt. Monika ringde nommerbyrån och fick hans nummer till till landet. Hon slog siffrorna och hörde tonen gå fram. Inget svar. Hade hon slagit rätt nummer? Förtvivlat slog hon om siffrorna. Inget svar.

   Nu hörde hon mannen komma. Hon tog en sista chans. Nu gällde det att spela teater.

    "Bra! Skynda er då Eskil. Ja ta med geväret. Man vet ju inte vad den här typen kan ta sig till. Ja numret på hans båt är RIK 01. Och du ringer polisen på vägen hit. Hej."

   "Satmara. Om du anmäler nåt till polisen så kommer du att bli very sorry. Dessutom har jag inte gjort nånting. Men jag kommer kanske och hälsar på dig vid nåt lämpligt tillfälle. Jag vet var du bor. Nu vet du vad som gäller."

   När Monika blev ensam satt hon en lång stund och försökte återfå lugnet och tänka klart. Hon hade inte fått tillbaka tändkabeln men kände att hon ändå inte skulle ha vågat ge sig iväg ensam i den tilltagande skymningen. Handlingsförmågan kom tillbaka och hon ringde Eskil igen. Nu var han hemma.

   "Det är klart jag kommer och hämtar dig. Ta det bara lugnt och varva ner lite. Jag är där om fyrtio minuter."

   Det fanns en belysning vid bryggan. Monika tände den och satte sig på klippan i mörkret utanför ljuskretsen. Rädslan gav långsamt vika och när Eskil kom var hon nästan sitt vanliga lugna jag. De kokade kaffe och satt och pratade en stund.

Monika fick berätta utförligt om vad som hänt och det kändes skönt.

   "Nu ska du inte tillbaka och ligga ensam i din stuga. Vi kör hem till mig så får du ligga i gästrummet."

   På kvällen innan hon somnade låg Monika och tänkte på de två män hon lärt känna den senaste veckan. Eskil, pålitlig och omtänksam, Rickard charmig och spännande. En kombination, en Rickskil, kunde hon tänka sig att falla för.

   När Eskil och Monika kom samtidigt till jobbet nästa dag fick de menande blickar från Inger. Monika kände Evas blickar hela dagen men försökte att inte låtsas om det.

   Telefonen ringde och hon lyfte luren.

   "Morbror Erik! Du lever. Var är du nånstans?"

   "Ta det lgnt nu Monika. Jag ville bara ge mig till känna. Det gör jag officiellt i övermorgon. Jag ringer till dig i kväll."

   "Jag bor i stugan nu. Du har ju sålt min lägenhet."

   "Det måste vara fel. Jag har inte sålt den. Vem säger så?"

   "En som heter Rickard Edlund. Han har nycklar och allt."

   "Passa dig för den mannen. Han har försökt utpressning mot mig och är en riktig gangster. Nu måste jag sluta. Jag ringer i kväll så ordnar allting upp sig ska du se."

   De övriga på kontoret samlades runt Monika och ville veta var Holmberg var men hon visste ju inte och kunde ingenting säga.

   Hemma i stugan vågade Monika inte gå ut för att inte missa telefonsamtalet. Hon gick otåligt runt och pysslade med småsaker i rummet där telefonen stod. Äntligen ringde det.

   "Hej Monika det är Inger. Vet du var jag är nånstans?"

   "Nej det kan jag ju inte veta. Är det nåt särskilt?"

   "Jag sitter just nu i din fåtölj och tittar ner på marinan vid Djurgårdsbron. Jag ska bo här bara du flyttat ut dina grejer. Va säger du om det?"

   "Jag säger att du har inte rätt att vara där. Jag ringer till polisen så det är bäst du pallrar dig iväg."

   "Du bluffar. Jag fick ju bort dig genom att ringa nåra samtal till folk som din fina morbror har lurat på pengar."

   "Jag förstod att det var du. Det var dåligt gjort. Varför."

   "Vad gör man inte för sin fästman. Och för att få bo lite flott."

   "Jaha. Då har du ihop det med Rickard Edlund då."

   "Det stämmer. Så det lönar sig inte att du försöker lägga dig ut för honom. Han är min och det vill jag du ska veta. Han är på väg till dig nu. Jag ska nog få den där fjollan att beätta var Holmberg har gömt sig sa han."

   "Det är synd om dig Eva."

   Monika lade på luren. Det var naturligtvis Rickard som låg bakom händelsen på Ytterskär. En gangster hade Erik sagt. En gangster som var på väg till henne. Monika kände rädslan komma. Hon måste ringa polisen!

   Det ringde på dörren. Det var Rickard och han var otålig. När Monika dröjde började han bulta på dörren. Monika öppnade inte och var alldeles tyst.

   "Öppna nu. Jag vet att du är hemma. Det här är bara en vänlig visit. Jag vill bara se hur du har det. Har lite dåligt samvete för lägenheten. Öppna nu är du snäll. .........Ja skyll dig själv. Jag kommer in ändå."

   Rickard gick till baksidan av huset, slog in ett fönster och klättrade in. Monika tog eldgaffeln vid kakelugnen och slog allt hon orkade mot Rickard när han kom in i rummet. Han parerade slaget med armen, grep tag i eldgaffeln och ryckte till så Monika föll raklång på golvet framför honom.

   "Satmara! Har du brutit armen på mig slår jag ihjäl dig."

   Rickhard ställde sig på knä bredvid Monika, tog fram en stor kniv och lade den med flatsidan mot hennes nacke.

   "Nu ska du ta och berätta för mig var din morbror gömmer sig annars börjar jag karva lite."

   Monika var skräckslagen men ändå arg. En ilska som växte. Ingen skulle få göra så med henne!

   "Först ska du ta bort dina smutsiga händer. Sen ska dra härifrån till det slemmiga hål i backen där såna äckel som du håller till."

   Knivens tryck mot nacken försvann och Monika tänkte att nu hugger han mig i ryggen. I stället hördes en kraftig röst.

   "Rickhard Edlund! Släpp kniven. Du är arresterad."

   Den närmaste timmen passerade som i dimma med poliser som kom och gick, klappar på huvudet och "Nu är allt över. Allt är bra."

   Nu satt hon med sin morbror i soffan i stora rummet.

   "Du förstår Monika att när jag insåg att det skulle bli konkurs började jag tycka synd om en del av dom som inte skulle få betalt för sitt arbete. Det gällde inte Rickard Edlund. Han hade försökt få betalt för jobb som han inte gjort. Han var en stor fuskare. Dumt nog gick jag med på att träffa honom. Genom hot pressade han mig att skriva över två tavlor av Picasso på honom. Det är dom som hängde på väggen hemma. Det han inte visste var att det var kopior. Originalen hade jag sålt utomlands för att försöka rädda företaget. När han upptäckte det gav han sig på Olsson och försökte få honom att säga var jag var. Olsson visste ju inte och han blev dödad. Edlund sökte igenom huset och fann kontraktet på din lägenhet och förfalskade en överlåtelse. Jag läste om mordet i tidningen och kontaktade polisen. Vi kom överens om att jag skulle hålla mig undan och att dom skulle skugga Edlund. Jag visste att han var ute efter mig så jag gömde mig här ett par dar. Men så såg jag honom komma men såg ingen polis. För att vara på den säkra sidan smet jag iväg genom fönstret.

   Jag blev deprimerad av konsekvenserna av min konkurs och jag skämdes för det jag ställt till med. Så jag for upp till min barndomsvän, du vet Ole Gran som bor i Härjedalen. Jag kom tillbaka hit idag. Så nu kan du få tillbaka din lägenhet. Den var inte överförd på dig av skatteskäl. Jag väntade på ett lämpligt tillfälle. Okej?"

   "Den är väl värd ett par millioner. Du kunde kanske sälja den och betala några av dom som verkligen behöver få betalt. Själv tänker jag bli skärgårdsbo."