Runan         

  Martin var ny på jobbet och hade satt sitt första reportage bland notiserna på sidan åtta. Trots att han kände till tekniken i detalj kändes det förunderligt att det han skrev på datorn och passade in bland de andra texterna faktisk skulle stå på precis den platsen i tidningen. Det gällde visserligen bara en tant på servicehuset som fyllt 99. Men ändå. Han gick in till chefredaktören som en hund som kommer tillbaka till husse med en pinne och flämtande väntar på att den ska kastas igen.

  - Jaha, du är färdig med tanten. Då får du ta den här runan över Helmut Möller. Han dog i förrgår. Ja han får ju trettio rader imorgon men du ska göra en fylligare sak som ska in på tisdag nästa vecka till begravningen. Han startade Vitvarumagasinet, var med i Lions och har gjort en del för dom handikappade så han ska ha ett par bilder och tre hundra ord. Jag har talat med änkan. Du får komma dit imorgon klockan tio. OK?

  Jodå. Visst var det OK. Det här var ju ändå något att bita i. Något som gick att göra något av. Tre hundra ord. Det längsta han fått göra hittills. Bakgrund, kontinuitet och pregnans ekade det i Martins huvud. Ett eko som ännu hade kort färdväg från utbildningens föreläsningar.

  I tidningens arkiv fanns en del om Möller. Invandrad från Tyskland 1954, gift med Sofia, svenska. Startade Möllers Kyl & Frys. Donation till rehabiliteringshemmet Viksta, aktiv i styrelsen, Lions, Köpmannaföreningen mm. En samhällets stöttepelare tydligen. Det var nog inget drömuppdrag precis.

  När Martin ringde på i den stora trävillan öppnades dörren av en dam i sjuttioårsåldern. Han kände igen dragen från en gammal bild i arkivet och blev förvånad att hon fortfarande såg så bra ut.

  -Jaha, det är Martin Widmark förstår jag. Nej, du behöver inte beklaga sorgen. Kanske vi inte har sorg. Egentligen. Kom in och hälsa på resultatet av fem extra köttbullar.

  Martin kom sig inte för att säga någonting. Han hälsade med nickar på dottern Hilda, hennes dotter Karin och Karins son Stefan. Fyra generationer, sjuttio, femtio, trettio och sex år  tänkte Martin.

  -Mormor kan vara litet drastisk ibland, sade Karin. Naturligtvis sörjer vi morfar men att han gick bort var väntat sen länge. Han fick stroke för ett halvår sedan. Partiell förlamning. Han hatade att vara hjälplös. Så fick han en ny stroke för ett par veckor sedan. Total förlamning och inget tal. Inget hopp. Då gjorde vi det han bett oss göra. Avbröt den livsuppehållande behandlingen. Vi gjorde det i lördags och vi var alla hos honom. Det var bäst så.

  -Mormorfar flög upp till himlen när vi höll händerna på han, sa Stefan. Han är hos gud och hjälper dom som är handi.. handi. som inte kan gå och så.

  -Ja, Helmut gjorde mycket för rehabilitering av handikappade. Han donerade pengar till Viksta på sjuttiotalet. Sedan var han därute minst en dag i veckan och ingjöt mod och livsvilja hos de skadade. Doktor Olsson sa alltid att den bästa medicinen de hade på Viksta var Helmut. Han var ju själv handikappad.

  -Ursäkta om jag verkar lite trög, sa Martin, men jag har inte fått ner dom där fem köttbullarna än.

  -Jo det var så här. Helmut var stationerad i Norge mot slutet av kriget. Två dagar innan freden flydde han över till Sverige. Fast han var tysk så var han omtyckt. Han hade räddat livet på en pojke där. Mamman till pojken hjälpte honom över fjällen. Ja, så kom han till interneringslägret i Arvidsjaur och jag jobbade i köket där. Han såg så ömklig ut med sina proteser och ärr att jag stack åt honom litet extra mat ibland. Så gick det som det gick. Vi gifte oss och hoppades att han skulle få stanna i Sverige. Men han blev utvisad och internerad av engelsmännen i Tyskland. Det var en svår tid. Nej nu ska vi öppna skattkistan.

  -Ja, ja ropade Stefan och hoppade och sprang runt.

  -Det här är en kista som användes av tyska armen för att transportera soldaternas avlöningar i. Karin ställde en järnbeslagen liten träkista på bordet. Kistan hade ett kraftigt lås och var väldigt medfaren. Man kunde nästan höra kanondundret när man såg den.

  -Helmut berättade så många spännande och hemska upplevelser från kriget, sa Sofia. Men han förbjöd oss att berätta för utomstående. Jag vill inte tänka på hur det var under kriget sade han alltid. När jag stänger det här locket, då är kriget borta. Nu vill vi glänta litet på locket så att folk här i Salvik får reda på vilka svårigheter Helmut har kämpat sig igenom. Hur stark han var. Hur stor han var.

  Kistan visade sig innehålla tidningsklipp och fotografier.

Där var Helmut vid ett spaningsplan, Dornier. Han blev nedskjuten redan i början av kriget 1939. Brännskador och ena lungan punkterad. Efter omskolning blev han stridsvagnsförare. Helmut i Belgien. Helmut i Paris. Stefan har landat och sitter under soffbordet och surrar som en tank. Helmut i öknen, nu löjtnant i Rommels Afrikakår. "Det var där han miste vänstra armen. Nedanför armbågen. Vid Tobruk." Bordet är nu ambulans. Stefan ylar. Helmut fick lindrigare tjänst med placering i Paris. Flera kort i glatt sällskap och med snygg flicka. "Det är Nicole. Han tänkte gifta sig med henne. Men det visade sig att hon var med i motståndsrörelsen. Blev avrättad. Helmut försökte rädda henne men blev degraderad till menig och skickad till östfronten." Vinterbilder. Brända städer. Under slaget vid Smolensk förfrös han tårna, fick kallbrand och miste vänstra benet 1943. Kom så småningom till krigssjukhuset i Bodö. Stefan går omkring och haltar. Efter rehabilitering med hjälp av järnvilja och proteser blev han kvar på sjukhuset som terapeut.

  -Vilket öde, sa Martin, och ett sånt händelserikt liv. Det var nog inte många tyskar som blev omtyckta i Norge på den tiden. Finns det ingenting om tiden i Bodö? Det vore ju intressant att tala med mamman till pojken som han räddade.

  - Nej, jag vet bara att hon hette Saga Storgård. Hon finns inte kvar i Bodö.

  Det blev kaffe och mycket berättande om spännande episoder i Helmuts liv med Stefan som livlig gestaltare. Han somnade till slut där han började, i spaningsplanets förarstol. På vägen därifrån kände Martin sig upprymd. Ett hemligt liv gömt i en kista. Han började redan tänka på formuleringar och möjligheter. Men han borde fylla på med den norska mamman.

  Tillbaka på redaktionen började Martin genast forska i var Saga Storgård kunde finnas om hon levde. Det tog resten av den dagen och halva nästa med mycket ringande och väntande innan han hade hennes telefonnummer i Oslo. Han ringde. En dam svarade och han förklarade omständigheterna. Kunde hon berätta något om det liv Möller hade haft i Norge?

  -Möller? Ni menar Helmut Möller?

  -Ja, det stämmer. Berätta litet om hur han kunde vara omtyckt i bygden fast han var tysk.

  -Omtyckt. Nej det var ingen i Bodö som tyckte om tyskarna.

  -Men räddade han inte ert barn i en brand.

  -Nej, jag har inga barn. Med Helmut var det så att han var en mästare att fabulera. Han levde för breven han fick från sin bror. Gunther. Han var överallt i kriget. I Paris, i öknen med Rommel, i Ryssand.

  -Men var inte Helmut också ute i kriget?

  -Hans äldre bror var det och på sätt och vis också Helmut. Men bara i tankarna och fantasin. Han kom till Bodö nittonhundrafyrtioett som kontorist på sjukhuset. Han verkade så hjälplös så jag tog mig an honom. Jag arbetade då i köket på sjukhuset. Han fick lite extra mat och så. Ett par dagar innan freden tog jag med honom till gränsen så han skulle slippa att bli förnedrad. För det fick jag håret mitt avklippt och blev kallad tyskepike.

  -Om han inte var med i kriget, varifrån fick han då sina skador?

  -Han körde av vägen på motorsyckel när han var sjutton år.

  Efter samtalet med Oslo satt Martin länge och tänkte. Sedan gick han in till chefredaktören.

  -Jaha, Martin. Hur går det med runan. Får du ihop någonting?

  -Ja, det finns mycket material. Men jag tror vi har ett problem där.