Skenbart mord             

   Oscar Gran, vithårig gentleman med mustasch och pipskägg, var i högform och i berättartagen. Efter en god middag satt han  i kretsen av sina brorsbarn vid kaffet och konjaken.

      - Har jag berättat om när jag nästan blev konsul av Spartanien?

   - Ja det var ju då du söp ambassadören under bordet-  sade Bruno och - Jag tror att vi alla har hört den  sade Erik i ett fruktlöst försök att hejda det kommande ordflödet som de visste skulle räcka i tjugo minuter.

   - Ja men det är en bra historia som visar hur man kan göra en god, nej en förbaskat god affär och ändå ha roligt. Jag bodde i London på den tiden och.....  advokaten Erik; affärsmannen Bruno; konsulten Allan; fabrikören Valfrid och Karin som var bibliotekarie; alla var pinsamt vana vid farbror Oscars långa berättelser från sitt äventyrliga liv. Karin hade växt upp hos honom och faster Ellen hade hört alla hans historier men beundrade också hans talang att variera de ornament och dekorationer han alltid lade till för att få berättandet mera dramatiskt.

   - .......Men medge att det blev en ganska oväntad upplösning. Eller hur?  Oscar såg sig omkring, förväntansfullt leende som om han med en osynlig hatt ville inhösta lyssnarnas gåvor av uppskattning. Bruno gjorde en ljudlös applåd.

   - Jo du har haft ett brokigt liv farbror Oscar, men du sa att du hade en överraskning efter middagen. Är det inte dags att lätta på förlåten. Jag börjar bli nyfiken.

   - Ja jag förstår att ni är otåliga pojkar. Jag är ju i den lyckliga omständigheten att jag har pengar, själv intjänade, och ni är i den olyckliga omständigheten att ni behöver pengar och ni tycker förstås att aldrig mötas de två. Ja, det gäller ju inte dig Karin, du har ju ett bra arbete och klarar dig själv. Det kan ju ta en viss tid ännu innan ni får ärva även om jag tror mig veta att en av er gärna skulle vilja påskynda den händelsen. Därför tänkte jag som välgärning och ren självbevarelsedrift ge er en del av arvet redan nu. I relation till era behov förstås. Varsågod. Ta de här kuvertena. Det står namn på dem.  Farbror Oscar ser trött och sliten ut, tänkte Karin. Han hade alltid varit litet disträ men på ett charmerande sätt. På senaste tiden tyckte hon sig se tecken på begynnande demens. Han var ju bara sjuttiofem och hon hoppades han skulle få många friska år till.

   Kuverten mottogs med förväntan och Karin tyckte sig se en viss besvikelse i ett par ansikten. Eriks kuvert verkade tjockt. I Karins låg tio tusen kronor. Efter vederbörliga tacksägelser gick var och en till sitt rum på andra våningen i den stora grosshandlarvillan.

   På morgonen gick Karin ner till frukosten. Hon var hemtam i huset och tog genvägen genom biblioteket. När hon var halvvägs genom rummet såg hon i ögonvrån en fot sticka fram bakom den stora lädersoffan. Hon hejdade sig. Hade någon supit i går kväll och sov ruset av sig? Nej det var Erik som låg där. Ansiktet var lugnt och ögonen öppna. Han svarade inte när hon bad honom stiga upp. Han skulle aldrig resa sig. Han var död. I bröstet satt en liten pil. Karin kände genast igen den som hörande till det indianska blåsröret som hängde på väggen. Hade hängt. Nu låg det på golvet. Hon kvävde en impuls att skrika till och fortsatte lugnt till frukostrummet. De andra var redan där.

   - Farbror Oscar, det är bäst du ringer polisen. Erik ligger död i biblioteket med en indianpil i bröstet.  Hon var förvånad över sitt lugn men allt var så overkligt.

   - Vad är det du säger flicka. Erik död. I mitt hus! Ja vi måste ringa men det är bättre att du ringer. Du känner ju polisen, den där Robert Alm. Ring du.

   Kusinerna reste sig från bordet och började gå mot dörren.

   - Nej, ingen får gå in i rummet-  sade Karin. - Pilen sköt inte iväg sig själv. Någon av oss blåste iväg den. Någon av oss är mördare. Inget får röras förrän polisen kommer.

   Polisinspektör Robert Alm och hans medhjälpare var snart på plats och började sina undersökningar. Efter ett par timmar gick Alm till vardagsrummet där alla husets invånare var samlade. Förutom Oscar och brorsbarnen var också betjänten/gårdskarlen Svensson och hushållerskan Hilma där.

   - Jag heter Robert Alm och jag ansvarar för utredningen här.    Vi ska höra var och en separat lite senare.  Han nickade till Karin som han kände sedan tidigare.  - Just nu skulle jag vilja ha litet allmän information. Någon har skjutit en pil i bröstet på Erik Gran. Pilen är lätt och har liten genomslagskraft. Den har inte trängt in långt i kroppen och kan inte ha varit dödande. Är det någon som vet om Gran hade dåligt hjärta? Vår läkare är lite förbryllad.

   - Kommer ni att obducera honom , frågade Oscar med pannan i djupa veck.

   - Det är det vanliga förfarandet i såna här fall.

   - Ja då är det val lika bra att säga att det är jag som är skyldig. Moraliskt menar jag. Det är säkert indiangift på pilspetsen och Erik dog nog av muskelförlamning.

   - Vem skulle ha tillgång till indiangift, det är väl curare. För det krävs en hel del planering. 

   - I det här fallet krävs det kanske inte så mycket. Giftet finns i en amulett som hänger på samma spik som blåsröret vilar mot.

   - Menar ni att ni förvarar gift till pilarna tillsammans med blåsröret?

   - Om ni har lagt märke till de övriga sakerna på väggen så ska ni förstå. De är alla minnen från dramatiska händelser i mitt liv. Men jag vill inte att de ska vara döda, passiva ting. De vore en skymf mot Amazonas indianer att inte ha en giftpil i blåsröret. Svensson doppar spetsen varje vecka precis som han slipar eggen på den indonesiska krisen. Armborstet är spänt och har en pil i skåran, pilbågen är spänd med en pil mot strängen. Ja ni förstår att när jag ser de här sakerna så upplever jag på nytt en del av den spänning mitt liv varit fyllt med. Inte kan jag ha en slak sträng  och en pil i ett koger som påminnelse av en händelse på Borneo där jag nästan blev dödad! Alla mina vänner här vet hur jag känner i det här fallet, eller hur?  Han såg sig omkring. Ingen protesterade.                

   - Om jag fattat det här rätt så visste var och en här i rummet att det satt en giftpil i blåsröret. Om jag hårddrar det en smula så är det osannolikt att någon utomstående, ovetandes om omständigheterna, skulle ha blåst en giftpil i Erik Gran?

   - Det är nog den bistra sanningen.

   - Kan ni anvisa ett rum här där jag kan hålla enskilda förhör med var och en?  Alm insåg med ens att någon av personerna i rummet måste vara mördaren.

   - Det behövs inget enskilt rum för mig- , sade Bruno. - Jag har inga hemligheter. Vi skildes härnere allihop klockan halv tio. Jag gick upp till mitt rum och stannade där tills i morse. Jag sov gott och hörde inget ovanligt.  De övriga instämde, var och en på sitt sätt. Utom Oscar.

   - Jag hade svårt att somna och jag ville inte störa Hilma. Hon hade ju nog med jobb med fem extra personer i hushållet. Jag gick ner i köket och tog ett glas mjölk. Då hörde jag svagt ett knatter från skrivmaskinen i biblioteket. Jag värmde mjölken och när jag kom upp till mitt rum satt den här lappen på min dörr.  Han vecklade ut ett papper och lämnade till Alm.

        - Kom till biblioteket klockan halv tolv. Jag har ett förslag till en god, nej en förbaskat god affär.

   - Jag har inget större förtroende för mina brorsöners affärstalanger så jag bad Erik ta mötet. Han har skött mina finanser i många år. Så det var nog jag som skulle mördas.

   - Ingen kan väl ta fel på er och Erik Gran?

   - Kanske det var mörkt i rummet och han sköt mot silhuetten. Det blir ju ett kraftigt bakgrundsljus från hallen när man öppnar dörren till biblioteket.

   - Är det svårt att skjuta med ett blåsrör?

   - På sätt och vis. Men pojkarna här har varit hos mig på somrarna när de var mindre och de har lekt sönder flera rör för mig. Så nog kan de blåsa iväg en pil.

   - Hur lät det där skrivmaskinsknattret. Var det snabbt eller pekfingervals?

   - Det lät snabbt tyckte jag. Kanske det var Bruno. Han håller ju på med datorer jämt.

   - Jag skriver med pekfingret,  sade Bruno, - Jag har aldrig lärt mig fingersättningen.  Både Allan och Valfrid talade om att de hade sekreterare som skötte all maskinskrivning.

   Alm lämnade rummet för att göra skriftprov på skrivmaskinen i biblioteket. Stämningen var tryckt och Svensson och Hilda återgick till sina sysslor.

   - Ni var väl inte helt ärliga mot Alm.  Karin såg på sina kusiner. - Jag hörde då vid ett par tre tillfällen att någon gick nerför trappen till undervåningen.

   - Jag gick ner och tog en sängfösare vid halvelvatiden-  sade Valfrid. - Det kan ju inte vara förbjudet.  Även Allan hade rört sig i huset på kvällen men Bruno var ståndaktig.

   - Jag läste en bra bok och hade egen whisky med mig. Ett par gånger gick jag ut i badrummet. Men en sak är nog säker; vi kommer alla att tjäna på att Erik är borta. Han har ju skött bokföringen åt oss allihop och han har skinnat oss ordentligt. Förutom att han tog ett högt arvode och lockade in mig på skatteflykt som gick åt pipan så har han fört över pengar han inte hade rätt till. Antagligen har han gjort detsamma för er andra.  Ett instämmande mummel hördes. - Men farbror Oscar, försöker du få Alm att tro att det är jag som har mördat Erik?

   - Nej då Bruno. Jag sa bara det som föll mig in.

   Robert Alm kom tillbaka. Han hade ett papper i handen.

   - En sak är säker. Meddelandet skrevs inte på maskinen i biblioteket. Färgbandet är alldeles uttorkat. Den maskinen har ingen skrivit på på ett år minst. Titta här:  Han höll upp ett papper med knappt skönjbar skrift. - Finns det någon mer maskin i huset eller hade någon av er en egen med sig?

   - Farbror Oscar har en på sitt rum-  sade Bruno. - Förlåt men jag sa bara det som föll mig in.

   - Det är riktigt. Jag skriver mina memoarer och vill inte ha någon tjuvläsning. Jag har en som är inlåst i mitt jalusiskrivbord på mitt rum men jag kan försäkra att den kan det inte vara.

   - Jag måste nog göra ett skriftprov på den också. 

   - Det kan väl inte vara nödvändigt. Ingen har rört den, det kan jag garantera.

   - Tyvärr måste jag nog insistera. Man måste följa upp alla tänkbara spår.

   - Om det ska behövas så. Här är nyckeln till skrivbordet.  Alm gick iväg. De övriga diskuterade det som hänt men Oscar var ovanligt dämpad, inte alls sitt vanliga jag. Han reste sig.

  - Nu mina herrar kanske ni är vänliga att lämna Karin och mig ensamma. Det är en sak vi måste tala om. Farväl.  Oscar bugade sig.

    Herrarna lämnade rummet med undrande blickar på Karin.

  - Ja lilla Karin. Nu måste jag lägga en börda på dina axlar och jag hoppas du accepterar den. Jag ska ge mig iväg på en resa och blir kanske borta något år. Under tiden vill jag att du tar hand om mina affärer. Ja det gäller bara skötseln av huset och att se till att Hilma och Svensson har vad de behöver. Jag ska skriva en fullmakt så du kan disponera ett av mina konton.

   - Men vart ska du resa farbror Oscar. Är det långt bort?

   - I sinnet är det långt. Du förstår att Erik har misskött mina finanser i många år och nu började han med ren utpressning. Det var han som tvingade mig att ge er alla ett kuvert med pengar. Då skulle han ha vittnen på att jag gett honom pengar om någon skulle ifrågasätta att han plötsligt fått det gott ställt. Han fick kännedom om några av mina tidiga äffärer som kanske inte är riktigt rumsrena. Man skapar inte en förmögenhet med silkesvantar. Jag såg mitt goda namn och rykte hotade och bestämde mig för att skrämma honom. Jag stämde möte med honom och när han kom in i biblioteket blåste jag en pil på honom. Men jag tog en pil utan gift på. Han fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet och segnade ner. Det är säkert hjärtslag. Det var ju inte meningen att han skulle dö och det tynger mig svårt. Efteråt skrev jag lappen på min egen maskin. Den är ju exakt lika som den i biblioteket och borde också skriva exakt lika. Jag gjorde det för att röra om i grytan och kanske göra det litet besvärligt för Bruno ett tag. Jag kunde adrig med hans far. Men det var med vetskap att obduktionen skulle visa att det var hjärtat och inte pilen som dödade Erik och i tro att fallet skulle bli olöst. Jag har alltid förbannat den svenska rättvisan för dess alltför milda domar men nu kan jag dra fördel av det. Min resa blir nog inte längre än ett år. Vill du göra mig tjänsten jag bad dig om?

   Karin fick tårar i ögonen.

   - Jag ska sköta om allting så det är sig precis likt tills du kommer hem igen. Men varför sa du det där om indiangift och muskelförlamning?

   - Jag ville bara brodera litet. Du förstår vilken fin historia det hade blivit.

   Robert Alm kom tillbaka.

   - Jag tror vi måste ha ett samtal med varandra på polisstationen.  Han såg på Oscar.

   - Naturligtvis. På vägen kan jag berätta om när jag nästan kom i fängelse i Guatemala. På den tiden.....