På stor fot          

Äntligen ringde telefonen. Hon kände på sig att det var precis rätt signal; den där litet ödesmättade som var ett svar på tysta böner. Hon hade väntat och väntat sedan djungeltelegrafen sagt att Lundberg, den kände regissören, skulle göra en reklamvideo. Hon hade skickat de sista fotona och kopiorna på sina data och meriter. Lång, snygg, scenvan och så vidare. Det vanliga. Hon lyfte luren.

                    - Vera Werner.

Det var hennes artistnamn som hon i drömskt övermod hade antagit efter sitt första engagemang. Det skulle passa bättre i internationella sammanhang än hennes vardagliga Karin Eriksson.

- Hej, det är Robert Lind. Ja, vi känner ju varann lite. Jag är producent på VidiVici nu. Vi ska göra en sak med Lundberg du vet. Jag har några namn på förslag för Askungen. Om allt stämmer så kanske du skulle passa. Jag kommer upp till Stockholm i morgon. Då kan vi diskutera över lunch. Och du, du har väl små fötter. Max trettiosju. Det är ett måste.

- Om du tar med ett förstoringsglas kanske du ser dom. Varför då?

- Ja, du vet Lundberg har ju en fix ide om fötter. Jag har aldrig lyckats få reda på varför, men så är det. Dessutom gäller det ju Askungen.

- Jodå, det är okej. Var ska vi träffas?

- Välj ett bra ställe centralt. Beställ bord. Jag ska ut till frihamnen sedan. Håll dig inne på förmiddan så ringer jag.

Jaha, Robert Lind hade kommit upp sig. "Håll dig inne." Det är köparens marknad tänkte hon. Men hur skulle hon göra med fötterna. Hon var en-och-sjuttio-åtta lång med kroppsdelar i proportion därtill. Lång, snygg, bra sångröst och scenvana. Vad begär dom? Hur skulle en Rolls Royce se ut med barnvagnshjul? En förtia behövde hon för att inte klämma tårna. Kanske skulle det gå att jämka.

Vera beställde bord på "Grottan" som hade inredning i mörka toner och diskret belysning. På kvällen målade hon tåhättan på sina vita skor med mörkbrun färg, ungefär i den ton som mattan i "Grottan" hade.

- Du förstår, sa Robert över lunchbordet,              Lundberg är ju suverän som regissör, men han      är litet otålig, om man säger så. Därför tror jag att du passar för den här rollen med din erfarenhet. Du blev ju omnämnd i recensionen för "Les Miserables" och det tolkar jag så att du borde klara av dom här arton sekunderna som den här saken gäller.

Nu gäller det att vara lugn, tänkte Vera. Tänk på att när du står på toppen, ska du vara vänligt nedlåtande när han ber dig ställa upp som Evita. Du behöver det här jobbet.

- Du har rätt. Det passar bra för mig att sticka emellan med det här. Dom här dagarna mellan engagemangena är ganska tråkiga faktiskt.

- Ja, men en sak; hur är det med fötterna. Du är ju ganska lång. Stämmer det verkligen. Du vet, jag är ju såld om jag skaffar fel tjej till Lundberg.

- Jag ska säga dig att jag undviker att gå på en mjuk gräsmatta för att inte få lera på fotknölarna. Du kan ju se själv, sa Vera och stack fram en fot. Nu när hon såg det, blev hon rädd att hon överdrivit. Skon såg ut som en trettiofemma.

- Har du sett på faan, sa Robert. Ja, då känner jag mig lugn. Här är tejpen på sången. Det är åtta sekunder i början. Resten kan du glömma.

- Åtta sekunder sång klarar jag fint.

- Nej, du ska inte sjunga. Du ska mima. Sången är klar. Det är Lundbergs senaste som sjunger. Du sitter bara vid spisen och mimar. I profil. Vet du om att du har lite häng i nästippen? Faktum är att Lundberg tyckte att det kunde ge en vision av att du är både elak drottning och askunge. Subtilt som faan. Prinsen får en ljuv tjej som ändå är en häxa! Nu är det här ju reklam för dykargrejer, så prinsen kommer som en okysst GRODman, förstår du ha ha ha . Och så säger han: "Ska du leva med mig i undervattenslandet krävs det bättre fötter än dina ljuvliga små." Så provar han en grodmansfot i glas på din behändiga trettiosjua. OK? Här har du manus. Klappan går i övermorgon i Partille. Nine o´clock. Du vet var det är.

Vera läste noga igenom manuset och fick scenariot klart för sig. Här gällde det att sitta stilla och sträcka fram en fot. Med tanke på vad hon lärt sig genom sina teatergalna år, så var det ju ingenting. Körsångerska, städerska, garderobflicka överallt nästan, reklamutdelare, demonstratris av soppor, katastrofal herrfrisör, biljettrivare på bio, ja allt som fanns till hands mellan statistrollerna och slutligen; en liten roll i en musikal. Som blev nedlagd efter en månad! Och med sin stora fot stod hon inför Porten som ledde in i teaterlivet. Lundberg! Här gällde det att smida utan järn.

Vera ringde till sin lika teatergalna väninna Svea, eller som hon hette som artist, Veronica.

- I morgon kväll tar du och jag nattåget till Göteborg. Du ska vara med i en reklamvideo. Med Lundberg! Kommer du?

- Kan du inte ringa mig om fem minuter. Just nu har jag en så´n underbar dröm. NÄR GÅR TÅGET?

Vera insåg att det behövdes en konstnärlig insats av annat slag också. Hon slog ett ofta använt nummer på sin telefon.

- Ja, det är hos Erikssons.

- Lägg av! Det är inte kronofogden och inte elverket. Det är Vera. Vi valde ut tavlorna du ska ha på din utställning. Sen bjöd jag dig på middag. Igår. Remember?

- Lite svagt. Tjänster och gentjänster?

- Precis. Och du har rätt sorts gen. Två miniatyrer.                                                                               

- Just nu är jag inne på life size förtrås. Men okej.

Vera satt klädd i en jutesäck, barfota vid en studiospis. Hon mimade till "senastens" sång och såg sorgset ner i falnande låtsasglöd. Hennes mycket nätta fötter skymtade i dunklet. Nu kommer det svåraste, tänkte hon.

- Det får duga, sa Lundberg. Nu sätter du fram foten på pallen så grodmannen får göra sitt. Så ja.... Va i helvete. Har du målat tår ovanpå foten! Och dom riktiga tårna gråa. Du skulle ju ha SMÅ fötter och så kommer du med förtisjuor! Vad menar du? Alltihop går ju åt h...

- Vänta, vänta, avbröt Vera. - Du har hyrt en skådespelerska för det här jobbet. Jag kan sjunga, jag kan agera, jag kan dansa. Jag skulle kunna spela upp hela sagan så du ramlade baklänges. Så sitter jag här som en död fasan i ett stilleben och du bråkar om att min fot är aningen för lång!

Lundberg försökte behärska sin ilska och sa med demoniskt lugn:

- Lilla vän, jag har BESTÄLLT en död fasan, precis som du säger och jag har FÅTT en död fasan. Men med ANKFÖTTER!!!

Vera kände att krisen var över. Nu hade hon kommit till toppen av sin rädsla och den beräknade fortsättningen. Hon blev lugn och rösten var stadig.

- Min fot är inte stor utan vacker och proportionerlig. Jag lovade Robert att han skulle få en trettiosju-fot och jag håller mer än jag lovat. En trettiosexa! Får jag presentera Veronica som är mästare på att gestalta en Askungefot.

Veronika, som stått i bakgrunden kom fram barbent och barfota, satte sig vid spisen och la upp foten på pallen.

- Jag ska komma ihåg dig, sa Lundberg till Vera. Han såg mycket arg ut, men med litet fantasi kunde man tolka en nästan omärkbar ryckning i mungipan som ett rollgivande leende.

Med litet fantasi.