”Berglunds” i restaurerat nu-skick

Tälle

På vintern 1932 flyttade vi  till ett hus i Tälle som kallades Berglunds efter ägaren   Det såg ut som en större villa med verandor i snickarglädje och var byggt på 1880-talet.Vi hade två rum och kök med vedspis. Kakelugn fanns i sovrummet och i Salen, det största rummet med extra ingång från farstun  för gäster via en Tambur. Det fanns  två lägenheter till i huset samt ett rum med kamin där en äldre ungkarl bodde.  I Ellbo fanns rinnande vatten och WC men här var det  tvåhåls utedass och brunn med hink, kätting och vev. Efter ett par år drogs vatten in och vi fick toalett med ingång från farstun, gemensam för alla i huset.

Pappa Emil var 36 år, mamma Maja 32, Bengt 15, Gunnel 13, Arne 11 och jag 6 år gammal, sex personer i en lägenhet på cirka femtio kvadratmeter. Möbleringen i köket gick i blått; en utdragssoffa mot sovrumsväggen, en skänk prydd med förnicklat keffeset mot ytterväggens hörna, matbord och stolar.  När lekkamraten hälsade på kunde två av stolarna bli hästar, bakvänt grenslade och med ett snöre som tömmar. Det var Tom Mix och hans medhjälpare som red och jagade bovar. Dom pustade ut med en klar wisky i äggkopp på saloonen Diskbänken där man pratade Tälle-engelska och knockade dom som var dumma.

Att vara hsmor i en familj på sex personer i en lägenhet utan bekvämligheter var naturligtvis både jobbigt och tärande. Vi pojkar högg förstås och bar in ved till järnspis och kakelugnar och Gunnel fick vara köksa. Extra mycket ved gick åt vid tvätt. Först måste vit-tvätten kokas i en stor kittel på spisen. Sedan behövdes mera varmvatten till en stor balja i trä som tagits in. Så tvätt med gnuggning på tvättbräda och urvridning för hand. Tvätten hängdes ute eller på uthusets vind där lakanen kunde frysa till hårda plywoodbräder när förväntat blidväder bröts. Uthuset hade en vedbod för vart hushåll, ett förrådsrum för skidor och sparkar och ett dass.

Tälle var ett litet samhälle i samället. Inom kort gångavstånd fanns det två speceriaffärer, ett charkuteri, en mölkaffär, bageri och en del annat smått. Butiker fick inte ha söndagsöppet på den tiden. Ett undantag var mjölkaffärerna, som fick ha öppet  på morgonen, men måste stänga klockan elva när gudstjänsten började i kyrkan. 

Ett riktigt storköp krävdes för julmaten. Då beställde mamma nötkött, kalvkött, fläsk och kvalster. I släkten var det radition att göra värmlandkorv efter eget recept till julbordet. Vi hjälpte alla till att mala kött och fläsk och kokt potatis, blanda alltihop i en hink och veva köttkvarnen igen för att fylla kvalstret (fårtarmarna) till en lång rad korvar som kokades senare. Korven åts kall vid julbordet. Den såg egentligen inte särskilt aptitlig ut med sitt blågråa innehåll (pga potasisen) men var oemotstndligt god. Mamma gjorde också kalvsylta. Det man också såg fram emot var svagdrickat som levererades i en tioliters kagge somhölls naturkall i den kyliga farstun.

Julbordet stod förtsås i Salen där matbordet var av mörkbetsad  ek liksom tillhörande stolar och hög buffe. Brasan sprakade i kakelugnen, stearinljusen i granen lyste vackert men farligt, girlanger hängde i taket  och Gunnel spelade julmelodier på pianot. JULSTÄMNING! Men vilken tid det tog att äta. Det blev ju aldrig dags för julkklappsutdelning. Detvar ju mest mjuka paket men av Bengt fick jag alltid en leksak som gick att skruvva upp; en bil en tank kanske. Bengt jobbadepå Konsum och hade egna pengar.

Liksom idag var framkörningen till jul en lång spänningsfylld längtan kantad av aptitretare som sälja jultidningar, tända adventsljus, skyltsöndan som var ett verkligt evenemang då, hämta gran i skogen, hjälpa till med förberedelser och äntligen; julafton med årets längsta timmar.

Salen var  också träningslokal för dansbandet Columbia, där pappa spelade fiol. Sättningen var i övrigt piano, trummor, trumpet/saxofon Det  blev en ljudnivå som fick innanfönstren att skallra. Tänkte man. Det var en-glasfönster i huset och på höstkanten satte man in innanfönster,  fick dubbla glas och bättre isolering. Mellan fönstren la man en rulle bomull som skulle absorbera luftfukt och därmed slippa isrosor på rutorna.

När vädret var lämpligt åkte man skidor över ängarna till skolan. Det kändes närmare än att promenera hela Ringvägen. I ryggsäcken hade man smörgåsar och  mjölk till mellanmål. Det fanns ingen matsal i skolan men men en annan gemensam lokal; badet med en liten bassäng och mycket kallt vatten. Där fick vi skrubba oss en gång i veckan. Nedanför skolan fanns Knekarbacken som gav tillfälle till mild utförsåkning och tefatsåkning. Tefaten var pappkartonger eller, för de lyckliga, emaljerad plåtskylt som var överlägset snabbare än papp. En skidtur till  fäboden Andersvall med Gunnel hörde också till vinterns nöjen.

Bjuråkersvägen, som var vår gata, var  en enda lång uppförsbacke från järnvägsövergången nere i köpingen och en bra bit uppöver.  Den var var huvudled för för timmertransporterna från skogsområdena.  Det blev ibland långa karavaner med häst-och –släde-lass, där körsvennen tygelstramt kämpade för att hålla igen i det ofta isiga medlutet. Skogshuggarna låg kvar i kojor vid avverkningsplatserna under säsongen och man kan förstå att tiden blev lång i midvintern när det var mörkt kanske arton timmar om dygnet.

Ett av de första vårtecknen var när isen på Kyrksjön började se blågrå ut. Ytan luckrades upp och blev vattnig och snart flöt stockarna omkring i sjön. Men bara för en kort tid.  Med båt från Östernässågen samlades timret in och inneslöts med länsar vid sågens intag. Brädorna som sedan blev resultatet av vinterns mödor, travades glest i stora, kanske fyra fem meter höga staplar med lågt snedtak för torkning.  En sån stapel fanns i vår närhet.  Det var lätt att klättra upp i stapelns ostandardiserade planklängder och få ett högkvarter under taket eller att ha som gömställe vid leken rymmare och fasttagare, helst tillsammans med en flicka och djärvt hålla handen.

Ett verkligt vårtecken var kulspelet. Vi samlades vid söderväggen på Nordkvists möbelaffär. Det var mest spel med stenkulor, pyramid, vägg och grop. Pyramid eerna var på fyra eller sju kulor och någon gång en lyxig tia som drog till sig dom bästa kastarna.  Oftast rullade man kulor na mot målet men det fanns också fruktade prickare som höll kastkulan i grepp som i dart och anföll från luften.Det var bra att ha en storebror på plats som skydd mot fuskande större pojkar.

Sen kom sommaren och folkparken och BION.

   Den här morgonen vaknade jag av att solen stack mig i ögonen, utvilad men sommarlovslat. Det var augusti och vädret hade varit fint i flera dagar, så där fint som det bara kan vara i barndomens somrar. När jag fick mjölk och smörgås i köket berättade mamma att farfar hade blivit sämre. Han låg hemma hos min faster i Strängnäs med skador efter en bilolycka. Jag tänkte på att det var länge sedan jag var hos honom i snickarverkstan. Det var en särskild lukt där från limpannan som alltid stod på kok i sitt vattenbad och det var spännande att få 'hjälpa till' att göra stolar, bord och byråer. Han var möbelsnickare. Han hade redan 1917 tillsammans med min pappa, Emil, startat biograf i Ljusdal och levde nu delvis på det.

   Ove och jag skulle som vanligt till Älvbadet och vi hade smörgåsar och femtio öre i bagaget. Vi gick ner till bryggan vid Kyrksjön och tog båten över.

   Flottningssäsongen var över och det fanns inget timmer i älven. Vi tänkte tillbaka på vårens äventyr då vi byggt flottar av ilandflutna stockar och senare dykt efter musslor i Grovan. Nu var det lågvatten i älven och det var förbud på att dyka från tremeters trampolinen. Trots det fina vädret var vattnet ganska kallt men leklusten räckte ändå halva dagen tills vi med våra spinkiga tolvårskroppar stod blåfrusna och skakande i omklädningshytten. Tjugofem öre för en sockerdricka i paviljongen och tjugofem öre för en timme krocket gjorde slut på dagens kapital och det var dags att gå hem.

   När vi gick ut genom Parkens grindar såg vi Parkbion femtio meter till höger. Farfar och pappa och hans bröder hade byggt biografen 1917. Nu, 1938 var biografrörelsen i Ljusdal en angelägenhet för hela släkten, på deltid. Vi såg att dörrarna var öppna på bion och gick dit. Det var min kusin Erik som var där för att plocka papper och byta affischer. Golvet i lokalen bestod av packad jord med ett lager av sand ovanpå, kanske en decimeter tjockt. De flesta choklad- och kolapapper som gårdagens publik hade kastat gick att kratta upp men en del smått blev kvar och måste plockas för hand. Den här dagen var det nytt program, Hattmakarens borg, en engelsk rysare. Jag skulle sälja choklad på kvällen och sedan se filmen.

   Föreställningen skulle börja klockan åtta och jag var där i god tid för att lägga kola, chokladkakor och tablettaskar i lådan som jag skulle ha i en rem över axeln och runt halsen.

De andra var redan där; farbror Kalle som sålde biljetter, farbror Elof som rev dem och Erik som skötte grammofonen. Han hjälpte mig att fylla lådan. En kylig och regnig kväll var det nästan inte lönt att sälja choklad. Folk hade inte bil på den tiden och de flesta kom cyklande eller med båten över sjön, ibland kanske inte mer än femton personer. Den här kvällen skulle det nog komma hundra. Ingen publik hade kommit än så jag gick uppför den smala, branta trappan till maskinrummet. Där stod min bror Bengt och skarvade film. Det luktade starkt av isättika. Det var medlet man limmade ihop filmen med. En normal långfilm var drygt tvåtusen meter lång men när man hämtade den på ilgodset var den förpackad i fem sex rullar som tog en kvart vardera att visa. I biografmaskinen som Bengt hade monterat ner på Fenix och tagit ut till Parkbion gick det att stoppa in stora rullar som tog en halv långfilm. Det första man fick göra när en ny film kom var därför att skarva ihop kvartsrullarna till två stora. När halva filmen var visad blev det en kort paus för rullbyte. Många röksugna välkomnade tillfället att ta sig en rök på plattan utanför bion.

   Nere i salongen var det fortfarande tomt när jag kom ner med lådan på magen. Jag såg på väggarna. De var täckta av papp som var målad i rosa nyanser med pelare och vinrankor här och där. Framme vid duken fanns en kuliss, målad som en röd ridå hållen åt sidorna av förgyllda rep. Under duken fanns en stor högtalare. Nu började folk strömma in. De satte sig i de golvfasta, röda träbänkarna, ungefär som sex meter långa  parkbänkar. Sätena var släta som siden, polerade av tusen bakar som galopperat med Hopalong Cassidy eller oroligt gnussat när Tarzan varit särskilt illa ute.

   En första runda med lådan gav många vinkningar och 'Kom hit'. Försäljningen hade börjat. Det svåraste var när någon kund satt mitt i en fullsatt bänk och man måste tränga sig förbi tio personer för att nå fram. Då var det bra att vara litet spinkig. Klockan började närma sig åtta och jag hörde Elof utanför

 pingla i koskällan och ropa -Filmen börjar strax- för attt kanske locka några personer från golfbanan.. Några minuter senare började förspelet som var Fox-journalen, den tidens TV-aktuellt. Filmen om hattmakaren var otäck och jag var glad att jag satt med Elof längst bak.

   När filmen var slut väntade jag tills Bengt var klar. Han hade cyklat ut och jag fick åka på pakethållaren. Det kändes tryggt när vi sakta for hemåt i den mörka sensommarkvällen.

Vi flyttade till modern lägenhet med badrum och kylskåp i september 1939. Kriget hade börjat och Bengt blev inkallad till  Bodens fästning, Arne tog värvning, Gunnel var sen något år hårfrisörska hos fadser Anna i Hofors och jag började realskolan.

.