Farligt Arv   

              en novell av Malte Ellström                                            

   Annika satt i sin sköna fåtölj och tänkte tillbaka på den senaste tiden. Hon ville inte sitta och ha det skönt. Hon ville arbeta! Jobbet på det stora sjukhusets intensivvårdsavdelning hade ofta varit stressigt men gav samtidigt stora belöningar. Idag har jag räddat livet på en människa kunde hon tänka när när hon trött efter dagens, eller nattens arbete sjunkit ner i just den här sköna fåtöljen för att slappna av. Men då med en känsla av tillfredsställelse som gjorde tröttheten meningsfull. Inte som nu, frustrerad efter ännu en sysslolös, meningslös dag. Alla sköterskorna på intensiven hade sagt upp sig i protest mot sina låga löner men också i förvissningen att man skulle nå en kompromiss. Att man fortfarande skulle jobba kvar. Kanske går det inte att värdera i pengar att ha människors liv i sina händer. Att se människor klara kriser eller dö i livets lotteri. Att möta förtvivlade anhöriga. Men inga krav gick igenom. Alla som sagt upp sig fick sluta.

   När hon kom hem hade Annika som vanligt samlat ihop reklamen och de enstaka breven innanför dörren. Det var mest ICA, konsum och banken som hade hört av sig, men där fanns också ett fönsterkuvert. Tyska klasslotteriet ger mig chansen igen tänkte Annika, men såg sedan att brevet var från en advokatfirma.

   "...Ni är en av förmånstagarna i dödsboet efter Karl Evert Svensson. Testamentets innehåll kommer att delges berörda parter i sal 2, Stadshotellet, Östervik den 5.juni 2008. ..."

   Jaså, Karl- Evert hade gått bort. Annika kom ihåg hur han kommit som patient för fem år sedan, sjuk och deprimerad efter sin frus bortgång. Det kom larm från hans rum och när hon kom dit hade han hjärtstillestånd. Hon gav hjärtmassage och kallade på läkarna och räddade på så vis Karl- Everts liv. Han blev på något vis "hennes" och hon besökte honom när han förflyttats till en annan avdelning och hjälpte honom ur hans depression. De hade sedan dess brevväxlat sporadiskt. Nu hade han tydligen kommit ihåg henne med en slant i sitt testamente. Ja, det vore väl ett lämpligt avbrott i tristessen att ta en tur till Östervik.

   Östervik låg vid kusten, en idyllisk liten stad med gator och gränder kantade av trevliga små trähus. Annika tyckte genast om staden och den lugna atmosfären där. Det var som om ängslan och stress bara tonade bort. Hon parkerade bilen vid Stadshotellet och tog en promenad. Allting verkade så bekant och hon log igenkännande när hon såg hus och affärer som Karl- Evert hade berättat om.

   När Annika kom till sal 2 fanns där redan mycket folk, kanske trettio personer. Vid ett bord belamrat med papper längst fram i salen satt tre män. Advokaterna tänkte Annika. På bakersta raden av stolar kände hon igen Sven Olsson, en vän till Karl- Evert som besökt honom på sjukhuset. Hon hälsade och satte sig bredvid honom.

   - Jag förstod att jag skulle träffa dig här Annika, sa Olsson, -  Karl- Evert hade väldigt höga tankar om dig så du kan nog vänta dig en bra slant. Han hade ju inga barn och äktenskapsförord med nya frun, så det här kommer att bli som en bingokväll. Det är många här som väntar på en storvinst. Dom som hoppas mest är dom där fyra längst fram i mitten.  Det är brorsönerna och frun och hennes dotter som hon hade med sig i boet.. Övriga är goda vänner liksom jag. Det är många som är hågkomna.

   - Det mesta går väl till släkten.

   - Säg inte det. Karl- Evert var ju sjuttio och nya frun bara femtio. Det blev rena katastrofen. Dom kom jämt ihop sig om dottern. Pengar, pengar. Jämt ska hon ha pengar till den där slynan sa han. Dom bodde inte ens ihop på slutet. Så nog kan det bli överraskningar.

   Testamentet började läsas upp. Det bestod mest av en lång lista på personer som fick olika ägodelar eller pengar upp till några tusen kronor. Vid varje namn fanns en liten dedikation som förklarade varför gåvan getts. "Till min gamle fiskekamrat Johan Eriksson ger jag åtta tusen kronor så han kan köpa en ny motor till båten."

   Listan lästes upp i bokstavsordning och det tog lång tid innan man kom fram till henne. Hon lyssnade till skälen för de olika gåvorna och kände sig lätt rörd över Karl- Everts omtänksamhet. Plötsligt hörde hon sitt eget namn.

   - Annika Söderman räddade mitt liv och gav mig sedan viljan att leva när allt tycktes meningslöst. Livet är det käraste man har. Därför ger jag henne min käraste ägodel: sommarhuset på Talludden."

   - Nej! hördes ett rop från första stolsraden. Det var ena brorsonen och styvdottern som uttryckte sin besvikelse och det blev ett sorl i lokalen. Sedan upphetsningen lagt sig fortsatte uppläsningen. Frun fick lägenheten, en stor bostadsrätt, inget mer. Brorsönerna fick dela på en jaktstuga i Småland.

   När allt var klart kom släktingarna fram till Annika och presenterade sig. Det var frun, Hilda, och styvdottern Lisa och brorsönerna Olle och Erik Svensson.

   - Jag förstår inte hur Karl- Evert kunde vara så grym att han skänkte bort Talludden till en främmande människa. Det är ju inte villken liten stuga som helst. Det är nästan en villa och med stor sjötomt, sa Hilda.

   - Vi har allihop så fina minnen från somrarna där så det här är verkligen en chock för oss fyllde Olle i.

   - Ni har väl ändå så mycket hut i kroppen att ni låter oss köpa tillbaka huset till ett symboliskt pris. Dom pengarna är ju ändå manna från himlen. Hilda snörpte på munnen.

   Annika hade inte hämtat sig från överraskningen att ha fått som hon trodde en sommarstuga. Det var tydligen mer än så. Hon började få skuldkänslor. Vad hade hon för rätt att ta emot en så stor gåva som dessutom var så kär för släkten. Samtidigt blev hon arg för Hildas nedlåtande sätt och skamlösa förslag. Innan hon han säga något kom Sven Olsson till undsättning.

   - Annika och jag ska fara ut till Talludden så hon får se hur det ser ut. Om hon sen vill sälja är en annan sak. I så fall till ett högt pris. Adjö. Därmed tog han Annika under armen och de gick ut tillsammans.

   -  Hoppas du ursäktar att jag la mig i,  men jag blev så arg på deras hyckleri. Talludden var Karl- Everts andningshål. När Hilda blev för besvärlig for han ut dit och stannade några dar.. Även på vintern. Jag vet för jag är granne. Pojkarna var där på sommarloven och har naturligtvis sina minnen. Men när dom blev äldre blev dom en riktig plåga. Buskörde båten, hjälpte aldrig till och hade riktiga röjarpartyn att par gånger. Nu är dom ju i fyrtioårsåldern med egna familjer och stugor. Kör efter mig i din bil så ska jag visa dig din nya egendom.

   Annikas skuldkänslor tonade bort medan hon körde. Efter bara ett par kilometer svängde Olsson in på en gårdsplan framför ett äldre tvåvåningshus utbyggt med en lägre del till L- form. I vinkeln fanns en stor altan. Det var bara femtio meter till stranden. Vid husesynen blev Annika helt betagen av de trevliga rummen. Hon såg för sin inre syn hur hon skulle byta gardiner, tapetsera om och byta ut en del av möblerna mot sina egna. Det gick plötsligt upp för henne att hon kunde bo där permanent. Hon kunde säkert få jobb på regionssjukhuset ett par mil bort. Lika bra att stanna ett par dagar med en gång och bekanta sig med huset. Vilket rum skulle hon sova i? Sovrummet med sin dubbelsäng uteslöt hon. Det skulle kännas som hon gjorde intrång. Men det fanns ändå tre rum att välja på. Hon bestämde sig för det ljusa rummet på andra våningen med snedtak och utsikt över vattnet. Fanns det lakan. Annika vek upp sängkläderna. Jo det fanns örngott med monogram på kudden. Men där låg också ett kuvert. Inuti fanns ett vikt papper.

   "Viveca, Anna, Karl- Evert. Annika? Lämna detta dödens hus om du vill leva. Res din väg!"

   Vem kunde veta i förväg att Annika skulle vara i huset och tänkte sova i just den här sängen? Det kändes kusligt.

   - Hallå. Är det nån här?

   Annika spratt till när hon hörde mansrösten från undre våningen. Det var den yngste av advokaterna, Bertil Gran som hade kommit för att lämna nycklar och lagfart. Annika var både rädd och arg.

   - Är det du som har skrivit det här? Vem annars hade både nycklar och kände till vad som stod i testamentet? Hon lämnade över papperet. Bertil läste.

   - En nyckel ligger under vattentunnan vid knuten så det är nog många som har kunnat ta sig in här. Men när det gäller vem som vetat att du skulle komma hit så kan jag garantera att det inte läckt nåt om testamentet från oss. Sånt gör man bara inte.  Kanske Karl- Evert själv har sagt det till nån. Men det är tydligt att nån vill skrämma iväg dig.

   - Kände du Karl- Evert?

   - Hans första fru var min moster så jag har faktiskt varit i det här huset några gånger tidigare.

   - Hur dog Viveca?

   - Hon blev överkörd av en smitare på vägen häruppe. Hon hade haft ett party med brorsönerna och Lisa men hon blev sur för att dom söp för mycket och gick härifrån till fots. Hon var förlovad med Olle då och Lisa är numera gift med Erik.

   Annika kände en viss motvilja att lägga sig i sängen med brevet på kvällen men hon övervann den och somnade snart, uttröttad efter den händelserika dagen. Hon vaknade vid tvåtiden av en obestämd olustkänsla. Det knäppte litet i huset när bjälkar och reglar drog ihop sig någon bråkdels millimeter i nattkylan. Men det hördes också ett annat ljud. Det var någon som rörde sig i undervåningen. Kanske trodde någon att huset var obebott nu. Nej, hennes bil stod ju på uppfarten. Hon bestämde sig ändå att visa att det fanns folk i huset och stampade i golvet och ropade "Ge dig iväg!" Det blev alldeles tyst och Annika förstod att inkräktaren var kvar. Om hon ändå kunde kalla på hjälp! Men telefonen stod där nere i hallen. Hon smög ut till trappan och tittade nedåt. Det var ganska ljust oah snart såg hon en gestalt,  helt svartklädd och med rånarhuva, komma fram till första trappsteget och börja gå uppåt. Annika letade förtvivlat efter ett tillhygge och fick tag i en stol som hon kastade mot figuren. Det hördes en dämpad grymtning men Annika väntade inte för att se resultatet utan sprang in i sängkammaren. Lyckligtvis fanns en nyckel i dörren och hon låste. Ett ögonblick stod hon flämtande och höll i dörrvredet. Någon försökte trycka ner det! Hon kom plötsligt att tänka på trumpeten och näverluren som hon sett hänga på väggen vid husesynen. Annika rev ner trumpeten,. Hon hade lärt sig spela kornett i skolan och hoppades att hon skulle få ut något slags ljud. Hon öppnade fönstret och blåste. Det hördes ett otäckt bölande som övergick i en raspig ton. Efter några tonstötar såg hon ljus tändas hos Svenssons och kort därefter rivstartade en bil ute på vägen.

   Annika fick sova hos Svenssons resten av natten. När hon inspekterade sitt hus nästa morgon fann hon att ingenting var rört. Ingenting var uppbrutet. Inkräktaren hade haft nyckel. Hennes första åtgärd blev att byta lås. Medan låssmeden gjorde sitt jobb for Annika till regionssjukhuset för att söka jobb. Hon blev mottagen med öppna armar. Man behövde semestervikarier. Hon fick börja redan samma kväll.

   Det kändes litet kusligt att gå in i huset när hon kom hem klockan två på natten. Men allt var lugnt och stilla och hon kände en viss trygghet i att låsen var bytta. Sedan hon lagt sig läste hon en stund innan hon släckte. Hon vaknade av ett bultande. Det kom från entredörren. Vem kunde det vara som ville henne något klockan tre på morgonen? Annika tog på sig morgonrocken och gick mot trappan. När hon skulle ta första steget snubblade hon på något och föll handlöst utför trappan. Med vänstra handen lyckades hon få ett grepp på räcket och kunde delvis hejda fallet. Hon gjorde en kullerbytta och fann sig omtumlad sitta på de nedersta trappstagen. Litet yr såg hon en mörkklädd gestalt gå mot ytterdörren, öppna och gå ut. Hur hade någon kunnat ta sig in? Det var ju nya lås överallt och alla fönster var stängda. Hon hade ont i högra axeln och ena foten men samlade sig och kände på alla dörrar och fönster. Stängda och låsta! Annika gick uppför trappan. Det kändes tryggare däruppe. När hon kom till översta trappsteget såg hon varför hon snubblat. Ett rep var fäst tvärsöver trappan på ett par decimeters höjd! Hon lät repet sitta kvar och gick och la sig. Det kommer nog ingen mer inkräktare i natt intalade hon sig och lyckades somna.

   Nästa morgon vaknade hon sent, öm i hela kroppen men stridslysten. Hon ringde till polisen och anmälde nattens händelse. Bertil kom på förmiddagen med papper som skulle undertecknas. Annika berättade vad som hänt.

   - Jo det finns ett sätt att ta sig in. Genom vedluckan i pannrummet. Det är en lucka av trä som hänger i gångjärn. Man kan kasta ner ved från trädgården genom den.

   - Då kanske du hjälper mig att spika igen den.

   - Visst, det är lätt gjort. Men kanske det vore bättre att låta den vara. Om vi låter inkräktaren komma in en gång till kanske vi kan avslöja honom och få slut på trasslet en gång för alla. Annars vet man inte vad han kan hitta på härnäst.

   De kom överens om att Bertil skulle stanna kvar i huset efter att Annika gått till jobbet. Trots att hon hade ont ville hon inte sjukskriva sig redan andra dagen i arbetet. Hon for iväg klockan fem på eftermiddagen.

   När Annika kom hem klockan två på natten var allt lugnt och tyst. Det var så vackert med vattnet alldeles spegelblankt. Var det en falsk idyll? Fanns någon i huset som ville henne illa. Nej, Bertil var ju där. Men tänk om det var han som var inkräktaren! Hon låste upp dörren med bultande hjärta. Allt var tyst. Bertil syntes inte till. Jo, där var han, bakom dörren till källartrappan. Han höll ett finger framför munnen och pekade med den andra handen mot trappan. Annika tog eldgaffeln från öppna spisen och gick upp till sovrummet.

   Efter en oändlig stund hördes Bertils röst:

   - Stanna där du är.

   Annika rusade till trappan med eldgaffeln i högsta hugg. Mitt i trappan stod en svartklädd figur som förstenad och nedanför stod Bertil med ett basebollträ i handen.

   - Ta det lugnt, jag ger upp, sa gestalten och tog av sin rånarluva. Det var Erik, Karl- Everts brorson. - Ni kanske inte tror mig men jag har blivit tvingad till det här.

   Efter en stund satte de sig alla tre i vardagsrummet. Erik berättade att det var han som kört ihjäl Viveca. Han tog bilen och körde efter henne sedan hon gått trots att han var full. Viveca gick mitt i vägen bakom en kurva och Erik hann inte reagera. När han såg att hon var död smet han tillbaka till stugan. Lisa förstod vad som hänt och hade utpressat honom ända sedan de gifte sig. Nu kände han det som en lättnad att bli avslöjad. Imorgon skulle han gå till polisen och erkänna smitningen. De lät Erik gå hem.

   - Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig Bertil. Nu kan jag sova lugnt hädanefter.

   - Ett bra sätt vore om du följde med på en segeltur din första lediga helg.

   - Avgjort. Se det som en avbetalning.