Törnrosas nya kläder           

   “Städning kommer att bli ditt största nöje!” Det var den slogan som syntes överallt i stan och som enligt konsulten skulle göra Trivselsystem Q till marknadsledande.  För att sporra personalen till stordåd, skulle årets bästa säljare få en resa till Barbados. Olle var den som hade vunnit, men till ett visst pris. I sin iver att maxa sitt resultat, hade han ofta prutat bort sin provision eller tagit saker i byte. Begagnade saker som han fick några magra kronor för på loppis. Hemkommen, utlevd till sista kronan satt han med en hyresavi med ouppnåelig summa och en gammal dammsugare som enda men osäljbara tillgång. Han vädjade till sin bäste vän, Martin.

     - Nej, du vet ju att du inte får låna mer pengar av mig förrän du betalat det du är skyldig, sa Martin.  – Men jag ska sälja dammsugaren åt dig.

  Den här dagen hade fru Eriksson födelsedagskalas. Det var jämna år, men hon ville helst inte tänka på antalet. Ditrest dotter med barnbarn var på plats, liksom en blandad samling av  väninnor och äldre säktingar. Barnbarnet var ute i trädgården och lekte och de övriga satt fortfarande vid kaffebordet trots att alla fysiskt möjliga påtårar och omtagningar av tårta redan var gjorda. Samtalet flöt trögt, som det gärna gör bland människor som bara har sporadisk kontakt med varandra. Vardagshändelserna var för små och de stora händelserna för få, för att hålla en konversation flytande. Det ringde på dörren och fru Eriksson välkomnade avbrottet.

  - Mitt namn är Martin Wedman från Varuprodukter. Martin glimtade sitt ID och såg genom hallen till vardagsrummet med kaffebord, tanter och blombuketter. Han hoppades det inte var begravning. - Ja förlåt att jag kommer en sån här högtidsdag men jag känner det inte som jag stör, utan snarare att mitt erbjudande bara bidrar till festen. Jag får gratulera.

  -Tack, tack. Stig in vet ja. Fru Eriksson var veteran när det gällde dörrförsäljare. Hon bjöd gärna in mormoner, Jehovas vittnen och diverse agenter. Det var en stunds sällskap och hon kände inte längre något tvång att bli sektmedlem eller köpa något nytt och revolutionerande. Nu kunde hon bjuda sina gäster på en stunds underhållning. Hon blev rentav djärv. Kanske var det likören som Birger haft med sig. - Kom in och ta en kopp kaffe. Jag ska inte ha någonting men det kan vara roligt att höra vad ni har att sälja. Men man vet ju aldrig. Kanske någon av de andra är intresserad.

  - Jag uppskattar att fru Eriksson har humor. Det påminner mig om min faster Ethel som jag avgudade. Det känns nästan som vi vore gamla vänner. Får jag säga tant Karin? Han hade lagt märke till texten på brevlådan. Jodå, det gick bra. Han lämnade väskan med dammsugaren i hallen och följde tant Karin till kaffebordet. Han såg sig om och vände sig till ALLA.

  - Det är inte alla dagar jag sitter bland så många presumtiva kunder och ingen dag har jag varit tvungen att neka så många trevliga människor att göra ett fynd. Det jag har med mig idag är bara för tant Karin. Jag hoppas ni alla kan respektera det.

  Det blev ett sorl och alla ville veta vad han hade som inte alla kunde få. Den beräknade antiklimaxen kom när han sa: - En dammsugare.

  Det blev tyst vid bordet och fru Eriksson tyckte att hon bjudit in en katt i sället för en hermelin. - En dammsugare!

  -Ja, en dammsugare. I vanliga fall säljer jag, och med framgång vill jag påstå, mikrovågsugnar. Det har jag gjort i flera år men har jag kommit till tant Karin? Nej. Jag vet att hon inte behöver en mikrovågsugn. Inte kan någon baka bullar med den här välgräddade färgen eller den här underbara smaken i en mikrovågsugn! Han höll upp en bulle. - Nej jag vet att tant Karin gärna håller på det gamla, pålitliga, som det var förr. Därför kommer jag idag med en dammsugare. Han gjorde en paus och registrerade de besvikna uttrycken omkring sig. - En begagnad dammsugare!

  - Begagnad! hördes från flera håll.

  - Ja, men tänk efter. Anta att jag vore en dammsugarförsäljare. Han uttalade ordet litet föraktfullt. - Då hade jag med mig en rund maskin som liknade en tunna med hjul på. Sen skulle jag visa att den kunde piska mattor och suga upp vatten när det varit översvämning. Allra sist skulle jag tala om att den kostade elva tusen kronor och att den drog fem tusen watt. Med en sån maskin måste man släcka lyset och stänga av kylskåpet innan man slår på den. Annars går proppen! Jag skulle inte drömma om att komma med en sån maskin till tant Karin. Det är tyvärr så i den branschen att förändringarna kommer väldigt fort. Det är bara för att folk ska köpa nytt, nytt, nytt. Den maskin jag har med mig är en Simelux!

  - Men dom har ju gått i konkurs, sa en av tanterna. - Det var ju den där Lewencrona. Och det var för länge sen.

  - Ja kommer ni ihåg. Det var fyra år sedan den fjärde april. Jag kände honom lite. Greve Lewenkrona. Det var en man som höll vid det gamla. Som hatade löpande band. Som tänkte och levde kvalitet. Och när det behövdes något extra, så övervakade han själv dom hantverkare som för hand och med skickliga fingrar satte ihop dom apparater, som skulle till högt uppsatta kunder. Ni vet väl att hovet inköpte ett antal. Ja, ni vet ju hur det gick. Folk uppskattar inte kvalitet idag. Konkurrensen från  hafsigt tillverkade produkter blev för svår. Ändå införde han begreppet Micro Plus.

  - Ja vad betyder det egentligen? sa samma talföra tant.

  - Plus betyder förstås att någonting har blivit bättre. Men Micro. Micro var det geniala. Micro betyder att förbättringen, förändringen, görs så liten att folk inte blir främmande för det nya. Man kan anpassa sig. Leva i förändringen. Inte som idag när man byter färg, sladd och munstycken på en gång. Folk blir vilsna. Tänker inte på att det man hade faktiskt var väldigt bra. Varför störtändra?

  - Men begagnat är begagnat. Inte skulle jag vilja ha en dammsugare som någon annan har haft. Man vet ju aldrig vad det kan ha varit för människa. Sa  ny tant.

  - Ja så tycker jag också. Inte skulle jag köpa något begagnat som Sven Svensson i Svedala har haft. Men den här dammsugaren som jag så försiktigt packat in i min väska och som nu ligger i hallen och väntar på en användare som har det rätta sinnelaget, ja det vet jag alldeles bestämt, att inte är det Sven Svensson som har haft den. Sven Svensson har ingen bankettsal. Sven Svensson har inte använt den här dammsugaren till att städa linneduken från croquettesmulor. Och enbart till det. Tänk!

  - Men vem är det då som har haft den, frågade fru Eriksson.

  - Jag skulle svika ett förtroende om jag talade om det. Jag har redan sagt för mycket. Men om tant Karin tar den så kan jag  med tanke på dagen lämna som present, boken om Silvia som låg i kartongen när jag fick den.

  -Jag tar den, sade tant Karin, till synes oberörd av  församlingens avundsjuka blickar.

    I bilen tänkte Martin att i kväll när jag träffar Inger, ska jag tala om att jag är en riddare eller kanske prins rentav. Idag har jag kämpat mig igenom misstrons törnen och genom köpmotståndets ogenomträngliga djungel och väckt ett slumrande intresse för våra kungligheter.

  Jesper, fru Erikssons barnbarn kom inrusande efter sitt stoj i trädgården. Tanter och farbröder stod i en ring runt något på golvet. Han trängde sig emellan en pressveckad byxa och en plisserad kjol och såg en röd dammsugare.

  - Titta , sa hans mor, mormor har köpt en extra fin dammsugare.