Augustinatt av Malte Ellström

Det var lugnt i natt. Karin fyllde en kopp kaffe i automaten och satte sig med sin deckare. Hon var halvvägs inne i boken och den var spännande. Kanske inte den bästa litteraturen en regnig augustinatt, ensam på macken . Det hade inte hänt så mycket i boken, men på något sätt hade de olika figurerna blivit människor med sina fel och förtjänster och man kunde ana att någonting otäckt skulle ske. Det började kännas obehagligt på ett personligt sätt. Nästan som om hon var med i handlingen. Mörkret, regnets skval, dunket från den fjädrande skylten utanför, som svajade i vinden. Nej! Det här gick inte längre. Hon släppte boken och började städa på disken. Tog plastflaskan med olja som en kund glömt. Då kom två män med rånarluvor rusande från entrén. Den ene med en stor slägga i handen, den andre med kniv. En tredje man skymtade utanför.

- Lägg upp pengarna fort där på disken. Alla pengarna, och inte ett ljud, ropade han med kniven som han samtidigt hötte med.

Rent instinktivt trampade Karin på den lilla larmknappen i golvet. Larmet gick till polisen tre mil därifrån. Eller kanske sex mil, beroende på var den enda patrullen för tillfället befann sig. "Skulle det bli ett rån, gör bara som dom säger så blir du inte skadad", hade polisen sagt henne vid senaste larmövningen. Hon blev rädd men samtidigt också arg. Det var fyra dagars kassa i den fastnitade metallådan på golvet, där alla femhundralappar och överskott av andra sedlar släpptes ner genom en smal springa. Men släggan! Och Olle som skulle betala en leverans nästa dag!

- Olle sitter på kontoret och räknar dom, skrek hon och männen sprang mot det lilla kontoret baktill i lokalen.

Olle var ju inte där, men det gav Karin tid att ta av kapsylen på oljeflaskan och hälla hela innehållet genom pengaspringan i lådan på golvet. Hon gick bort till tidningshyllan vid fönstret, när männen kom rusande från kontoret. Den ene öppnade kassalådan och rafsade åt sig pengarna, den andre började bearbeta sedellådan på golvet med släggan.. Ganska snart lossnade locket och mannen stack ner handen, skrek till och svor, när han såg den kladdiga sedelbunten i sin oljiga näve. Under några sekunder var allt orörligt, förbluffat stumt och stilla som på en fryst bild på TV. Sedan började männen närma sig Karin, hotfullt och med ögonen svarta av hat.

- Det är automatiskt! Automatiskt med det nya larmet, skrek hon. Samtidigt öppnade mannen utanför dörren och ropade skärrat: - Snuten är här om tio minuter! Han hade tydligen en polisradio.

Männen vände om och började rafsa åt sig cigarretter, CD:ar, godis och tidningar. Dom här måste vara amatörer , tänkte Karin och hon ropade igen: Allting är automatiskt! Männen blev än mer stressade och sprang med det de hade i händerna, hindrade av slägga och kniv.

Karin stod kvar där hon var, stel. "Dom kommer snart, dom kommer snart, dom kommer snart," upprepade hon för sig själv om och om igen. Äntligen! Någon öppnade dörren på glänt och kikade in.

- Hallå! Är det nån här?

Karin kom fram från tidningshyllan som skymt henne. Det var en man som nu öppnade dörren helt och kom mot henne. Det var ju Martin Ekman, han som hade bokhandeln i samhället. Det var inte polisen men hon kände sig ändå lättad. Hon stannade. Händerna började skaka och gråten kom utan att hon kunde hejda den.

Martin såg oredan i butiken och förstod att något hänt. Han gick fram till Karin och höll om henne utan att fråga något. Utan att säga något. Just nu måste hon få utlopp för det otäcka hon uppenbarligen hade upplevt. Han kände henne som en glad och hjälpsam person efter många besök på macken. De stod så några minuter och gråten avtog efter hand. Så kom polisen och Karin kunde berätta vad som hänt. När hon kom till ögonblicket när hon hällde olja över pengarna, kunde poliserna inte låta bli att skratta. De var fulla av beundran för att hon varit så rådig. Men nej, hon hade inte känt igen någon av rånarna. Ägaren, Olle, tillkallades och Martin åtog sig att skjutsa Karin hem. De sa inte mycket i bilen. Martin ville inte säga några meningslösa fraser och i Karins huvud var det fortfarande kaos.

När de var framme vid Karins adress, en äldre liten trävilla, hade hon hämtat sig hjälpligt, men gruvade sig för att vara ensam där resten av natten.

- Du bor väl inte ensam här, frågade Martin.

- Joo. Jag fick ärva den här efter en faster förra året och har bott här sen dess. Det är trivsamt. Jag bodde här som barn också några år. Så det var som att komma hem när jag lämnade min etta och flyttade hit.

- En sak är säker, Karin. I natt är det inte trivsamt för dig att vara ensam hemma. Du måste ha nån hos dig.

- Vi kan ringa till Gunilla. Hon ställer nog upp.

Så blev det.

Karin och Gunilla satt och pratade halva natten och Karin fick tillbaka sin verklighetskänsla. Gunilla gick till jobbet och Karin sov länge, gick och pysslade, men hon kunde inte koncentrera sig. "Det hände ju inget" sa hon för sig själv för att tränga bort en växande panikkänsla. Vid ett-tiden ringde en journalist från länets tidning. Han hade hört om henne vid sin dagliga koll hos polisen. Tvärtemot hur hon kände sig, svarade Karin glatt, nästan hurtigt på frågorna, som om rånet varit en intressant, nästan roande erfarenhet. Så snart hon lagt på luren ångrade hon sig. Vad hade hon sagt egentligen? Rastlös gick hon ut och handlade, lagade en god middag och drack ett glas vin eller kanske två. "Okej, okej, "sa hon till hjärtat, själen och kroppen, "ni fick kanske en liten törn igår, men nu är allting bra." Trots att dagen varit oändlig, blev det ändå kväll. Efter att ha `knölat´om kudden ett otal gånger, skiftat sida, legat med raka ben eller hopkrupen, somnade hon till slut. Glåmögd efter en orolig natt, gick hon till jobbet klockan åtta på morgonen.

- Nej men Karin, inte behövde du komma idag, sa Olle, du ska bara ta det lugnt och slappa några dagar. Det ordnar sig. Einar tar ditt pass. Det är ju inte mer än rätt. Du tog ju hans pass i förrgår och blev rånad."

"Jag ska säga dig Olle, sa Karin mycket käckare än hon kände sig, att det var din ande som satt på kontoret och räknade sedlar, som gjorde att jag slapp brotta ner dom där drullputtarna som hälsade på.

- Det var värst, sa Olle litet ironiskt. Jag hade lite dåligt samvete för att du var här ensam i förrgår kväll. Och när jag läste tidningen i morse, tänkte jag att du nog spelade över. Men du är tydligen lika tuff som du låter. Ja, kanske är det lika bra att du är här. Oscar från tidningen kommer klockan tio. Han tänker göra en stor grej av det här.

Var det lite missnöje i Olles röst? Hade han kanske sett fram emot att bli intervjuad ensam? Nej, han hade väl ingen anledning att tänka så.

Karin var återhållsam när Oscar kom för att göra en uppföljare till gårdagens intervju, men var fåfäng nog att vilja ha en bättre bild av sig själv än det passfoto som ingick i artikeln dagen innan.

Det kändes motigt att komma hem igen, ensam. Olle hade skjutsat henne och förbjudit henne att komma till jobbet.

- Nu stannar du hemma veckan ut. Du måste ge dig själv lite tid att komma över det här. Du har spelat tuff hela dagen och fortsätter du så, så bryter du ihop. Då är det bättre du gör det hemma. Einar tar dina pass. Hej!

Så tvär han var. Det var inte likt Olle. Efter vägomläggningen hade macken gått sämre. Han var väl orolig för hur han skulle klara ekonomin tills arbetena var färdiga och trafiken återställd..

Just när Karin kände att hon inte längre kunde vara ensam, ringde Gunilla och sa att hon skulle komma. På kvällen kom de överens om att åka till Göteborg nästa dag och ta färjan över till Fredrikshavn, dansa och ha trevligt.

Två dagar senare var de tillbaka. Karin kände sig fräsch och redo att möta vardagen igen. Det första hon fick höra när hon ringde Olle, var att macken rånats igen under natten. Einar hade passet då men blev inte skadad. Det hade inte funnits tid att skaffa ny sedellåda på golvet, så pengarna låg i plåtskåpet på kontoret i stället. Skåpet hade blivit uppbrutet och länsat.

- Men hur kunde rånarna veta att det fanns pengar där, frågade Karin.

- Han med släggan letade bakom disken först och sen gick dom in på kontoret och slog sönder skåpet. Det var ju den enda sak som var låst där. Ja, det var nog samma ena som rånade dig.

- Det var väl inte så mycket pengar där.

- Joo, det var det. Det har varit dubbelt så många kunder sen du hällde olja. Folk vill komma in och se hur allting såg ut. Så sålde jag gamla pick-upen och fick betalt kontant. Det var sjuttiotusen extra som rök

- Stackars dig. Kommer det att ordna sig?

- Nej, det kommer inte att ordna sig, sa Olle ilsket och la på luren.

Undrar hur Einar har tagit det här, tänkte Karin. Borde nog prata med honom. Han skulle nog må bra av en färjetur han också. Och Martin som varit så omtänksam och hygglig mot henne. Hon måste gå och tacka honom.

I dörren till bokhandeln mötte hon en kund på väg ut. Ingen syntes till i lokalen som var fylld med hyllor nästan som på ett bibliotek fast mycket tätare ställda. Där fanns både nya och begagnade böcker. De nya i ett par välordnade hyllor närmast kassan och disken; de begagnade i en labyrint av udda hyllor, bord och kartonger. Arga röster hördes från öppningen till ett bakre rum. Einar kom ut, röd i ansiktet, följd av Martin.

- Men är du här, sa Martin. Jag hörde inte när du kom.

- Jag kom in samtidigt som någon gick. Hur är det med dig Einar. Var det besvärligt med rånet?

- Nej. Jag tog det bara lugnt. Det borde du också ha gjort så hade det inte blivit ett sånt ståhej. Så gick han ut.

- Roligt att se dig, sa Martin. Hur mår du?

- Bara fint, Martin. Gunilla och jag tog en tur till Fredrikshavn och hade kul. Bra medicin. Jag kom för att tacka dig för att du tog hand om mig i måndags natt. Det gjorde stor nytta.

- Ja, här ser du hur det ser ut. Böcker är mitt liv förstår du. Kan inte säga nej när folk kommer och vill sälja sina gamla, så det råder ständig översvämning här. Men det är ordning i oredan.

Två nya kunder kom in och Karin gick. Undrar vad Martin och Einar har för affärer ihop, tänkte hon. Det var lunchtid och vädret var fint. Hon såg uteserveringen tvärs över gatan och kände sig plötsligt hungrig och sällskapssjuk. Säkert fanns där någon hon kände.

På väg in för att beställa hörde hon en litet gäll röst säga något och sedan ett gapflabb av flera killar. Hon tittade bort mot bordet där de satt, men hon kände inte igen någon. Men rösten hade hon känt igen! Hon stannade En av dem var den med kniven vid rånet! Vem? Var det inte något bekant över den som satt närmast räcket mot gatan? Hennes tittande blev observerat.

- Va glor´u på, ropade en av killarna.

Karins första impuls var att vända om och springa, men undermedvetet uppfattade hon att killarna just hade börjat äta och hade fulla ölglas på bordet. Dom kommer att sitta kvar en stund och inget kan hända mig här där det är så mycket folk. Hon gick in till disken och beställde en stor räkmacka och kaffe. Hon kände sig egendomligt lugn när hon kom ut på uteserveringen igen och såg mannen vid räcket i profil. Han var mitt inne i en berättelse och Karin tyckte sig känna igen kroppsspråket. Visst var han ´Kniven´. Det fanns inget bord ledigt. Hon valde att sätta sig hos ett yngre par, turister tydligen, med kamera och karta, sysselsatta med att skriva vykort. Karin hade bra uppsikt mot de fyra med `Kniven´, och när de reste sig för att gå, snappade Karin åt sig kameran och tog ett kort utan att ställa sig upp. Tyvärr blev det bara en ryggbild av `Kniven´som vände sig bort så fort han rest sig. En av killarna ropade till och såg ut att vilja göra något åt tilltaget, men hejdade sig halvvägs till Karins bord och vände. Turisten såg förvånat på henne.

- Om du sagt till i förväg skulle jag ha satt i ny film. Vi knäppte just de sista bilderna i morse, sa Turisten. Eller kanske du kunde ha skaffat en egen kamera rent av.

- Ursäkta att jag lånade kameran, men en av killarna såg ut som David Bowie, sa Karin. Egentligen gjorde det ju ingenting att det inte blev något kort. Det räckte om `Kniven´ trodde det. Säkert skulle han bli nervös och kanske avslöja sig på något sätt.

Karin satt kvar en stund och berättade om traktens sevärdheter. Efter några minuter vågade hon sig iväg. Så här mitt på dagen var det mycket folk i rörelse på gatorna, så det kunde inte vara farligt. Hon måste ringa polisen eller åtminstone tala med någon. Men vad kunde hon säga? Beskriva hur en misstänkt såg ut bakifrån? Hon gick till bokhandeln och fick låna telefon av Martin. Polisstationen var obemannad för ögonblicket så hon fick lämna sin berättelse till en telefonsvarare. Efter en stunds trevligt småprat med Martin gick hon hem.. Hon såg sig om minst tio gånger men kunde inte se att någon följde efter henne.

Obehaglig till mods började Karin baka bullar, städa och pyssla för att skingra tankarna. Kvällen blev lång och vid varje knäppning medan det solvärmda huset långsamt svalnade, hajade hon till. Innan hon gick till sängs i sitt sovrum på andra våningen kollade hon att fönster och dörrar var stängda och låsta. Hon önskade att hon inte tagit det där kortet som ändå inte blev något kort.

Med ett ryck vaknade hon mitt i natten av ett kraftigt ljud, som om något bröts sönder. Hon hade somnat med mobiltelefonen i handen som en trygghetssymbol och den fanns fortfarande i handen när hon vaknade. Hon slog larmnumret 112 och smög ut till trappan. I det svaga ljuset från gatlyktan utanför, kunde hon skymta två personer, en stor och kraftig, en mindre. Det måste vara rånarna! De hade masker för ansiktet. De var på väg från köket mot trappan.

- Hallå däruppe. Bli inte rädd. Vi vill bara prata med dig, sa den ene medan de snabbt närmade sig.

Karin vände och sprang tillbaka till sovrummet och låste dörren. Den skulle inte hålla länge. Vad skulle hon göra. Fönstret! Så hörde hon en röst från mobiltelefonen. Hon ropade sin adress och "Överfall" och kastade telefonen ifrån sig, sprang fram till sängen och rev ur underlakanet. På klassiskt maner knöt hon lakanet om fönstrets mittsolpe för att ta sig ner. Hon tog tag i stolpen och var på väg att klättra ut. Nej!

Källartrappan låg ju rätt under därnere i mörkret.. Två meter djup och med ett par hinkar och en kratta på botten. Lakanet räckte bara halvvägs och hon skulle slå sig fördärvad om hon hoppade. Det hördes knakande ljud från dörren. Snart skulle de vara inne.

Karin sprang till garderoben, slängde ut ett par plagg på golvet för att det skulle se ut som om hon tagit något på sig över sitt nattlinne innan hon klättrade ut. Hon kröp längst in i det trånga utrymmet och kurade bakom sin långa fuskpäls.

- Hon har klättrat ut genom fönstret, ropade den ene rånaren. Det var Kniven hörde hon. -Jag sticker efter och tar fast´na!

Så hördes ett rop av smärta, sedan jämmer. Och efter en stund svordomar.

- Jag har brutit benet. Det är fullt av skräp här. Och källartrappa. Jag kan inte röra mig!

Tjejen hade inte hoppat ut! Den storväxte rånaren,`Släggan´, såg sig om i rummet, tittade under sängen. Garderoben! Där måste hon vara. Han stack huvudet innanför dörren.

- Nu har du ställt till det för dig, jänta. Vi kom ju bara för att prata med dig. Med ett brutet ben måste man till sjukhuset och vi kan ju inte låta dig komma dit och peka ut nån. Jag ser på låset att dörren här inte går att öppna inifrån. Så jag tar och stänger den. När jag har fixat kompisen till bilen kommer jag tillbaka. Men bara för ett tända på därnere. Ett par ljus med papper om vid gardinerna i fönstren. Det kommer att se hemtrevligt ut i en halvtimme ungefär. Sen:FUTT! Ha det varmt och skönt tjejen.

Så snart Karin hörde att Släggan gick nerför trappan, kröp hon fram till garderobsdörren. Där fanns ingenting att peta eller trycka på för att öppna. Släggan hade rätt. Dörren gick inte att öppna inifrån. Hon kände paniken komma men lyckades kväva den och satte sig ner på golvet för att tänka igenom situationen.

Dörren var ovanligt kraftig och garderoben var för djup för att hon skulle kunna ta spjärn mot bakväggen och trycka ut dörren. Väggarna var av tjockt virke, det hade hon sett när hon lekte där som barn. Men vänta. Fanns det inte en lucka i taket? Mostern hade stått på en stol med huvudet genom luckan och inspekterat något, vad det nu var.

Karin trevade i skohyllan, fann sina gympaskor och tog dem på sig. Hon hade ju ingen stol att stå på men med hjälp av skohyllan, tvärslån på dörren och hängarstången, lyckades hon kravla sig upp. Det var snedtak så det gick bara att krypa. Det gällde att hålla sig på bjälkarna. Mellan dem fanns kutterspån och innertakets tunna bräder och papp. "Det håller inte alls att gå på", hade mostern sagt när Karin hade velat gå upp och leka där. Nu gällde det att ta sig mot skorstenen och takluckan i det becksvarta mörkret. Takluckan! Det fanns ju ingen. Hon hejdade sig. Då måste hon på något sätt ta sig ner genom taket.

Karin kröp tillbaka mot luckan och sedan ett par meter till, ovanför där sängen borde stå. Hon krafsade undan litet kutterspån och satte sig mellan bjälkarna. Taket höll. Knakade inte ens. Hon jämkade sig till nigsittande ställning och satte ryggen mot yttertaket och tryckte sig uppåt. Taket sviktade något men höll. Gång på gång. Hade det gått en halvtimme nu? Hade gardinerna tagit eld? Karin samlade sig till en sista ansträngning; nu eller aldrig. Taket brast med en förfärande knall och hon föll handlöst och smärtsamt ner i sin säng. De avbrutna bräderna hade gett henne skrapsår i ryggen och i midjan. De blödde inte mycket, men gjorde ordentligt ont.

Nu gällde det att gå ner och släcka ljusen innan gardinerna tog eld. Karin skyndade sig förbi den uppbrutna sovrumsdörren, ut på trappan och… OH NEJ! Det brann redan för fullt i nedervåningen och hon fick gå tillbaka till sovrummet. Hon måste ut. På något sätt måste hon ut.

Lakanet hängde kvar i det öppna fönstret. Kunde hon klättra ner så långt det gick och sedan svinga sig förbi källartrappans gapande hål? Nej, hon var ingen Tarzan. Det måste finnas ett annat sätt. Röken trängde in vid den trasiga dörren. Karin såg sig omkring. Skarva med påslakanet? Nej, det är för tjockt. Går inte. Hostande kastade hon ner sängkläderna och madrassen i källartrappan, rev åt sig så mycket hon kunde av kläderna i garderoben och slängde ovanpå. Hon klättrade ut just när lågorna med ett dån slog in i rummet. Bara inte lakanet brinner av, tänkte hon när hon firade sig ner och släppte taget för att falla de sista tre meterna ner i källartrappan. Fallet gick bra även om hon slog i huvudet lite när hon föll.

Där hon låg på rygg kunde hon se lågorna stå ut som en kvast ur fönstret. Hon kröp uppför trappan ut mot grannens staket medan brandbilens siren i ökande tonhöjd hördes på avstånd. Hettan blev för stark och hon kröp genom häcken till grannen. Där stod Sofia Eriksson och tittade förfärat på elden och fick nästan en chock när Karin kom krypande, blodig i sitt trasiga nattlinne. De drog sig längre undan och när brandkåren kom, sprang Sofia ut på gatan och talade om för brandmännen att ingen fanns i huset. Snart kom räddningspersonal och Karin kördes i ambulans till sjukhuset.

Karins sår blev omlagda, polisen fick en kort redogörelse och hon kunde åka "hem", det vill säga till Gunilla som fick fungera som närmaste anhörig. Ja, Gunilla kändes som en anhörig, så som hon hade ställt upp. En riktig vän. Vad skulle jag göra utan henne, tänkte Karin när hon somnade i de tidiga morgontimmarna.

Karin tänkte köpa lite nya kläder när hon gick ut på eftermiddan. Hon hade sovit förvånansvärt gott, men det var med en känsla av overklighet hon såg sig omkring. Ännu mera overkligt kändes det på banken när hon inte kunde få ut några pengar utan leg. Hon ringde till Olle och berättade om sina äventyr och penninglösa situation. – Jag är på macken om en timme. Kom då så får du vad du behöver. Hon gick till macken för att prata bort en stund medan hon väntade.

Det var Einar som var i tjänst. Hon såg honom fylla på hyllan med lampor. Det var det Karin hade svårast för. Alla millioner typer av lampor som skulle passa eller inte passa till tusen sorters bilar. Hon gick ner för att hälsa och Einar tittade upp. Karin stannade tvärt. Det bekanta hon tyckt sig se hos "Kniven " på uteserveringen , var ju draget över ögonen på Einar. Hon visste att han hade en yngre bror. Och det var ju Einar som skulle ha varit i tjänst vid det första rånet.

- Vad är det med dig? Ser jag ut som Frankenstein. Eller? sa Einar.

- Det är du Einar, skrek hon. -Det är du som ligger bakom rånen och alltihop. Det är du, Einar.

Telefonen ringde innan Einar hann svara. Han lyfte luren. Medan han lyssnade blev han grå i ansiktet. När samtalet var slut stod han en stund med luren i handen innan han la på.

- Vad har du gjort, Karin. Vad har du gjort? Det var polisen som ringde. Du har anmält Robert för rån och inbrott och mordbrand! Och nu ligger han på sjukhus med komplicerat benbrott. Vad har du gjort? Det är ju min bror det gäller.

Karin började bli rädd och drog sig bakåt.

- STANNA! Jag tänker inte slå ihjäl dig om det är de du tror. Fast egentligen borde jag ju göra det. Så som du har ställt till det för min bror. Och för mig. Varför skulle du plåta honom på serveringen igår. Erik, han du kallar Släggan, blev ju vansinnig när han hörde det. Vi skulle aldrig ha tagit med honom i det här. Han är ju kriminell.

- Har jag ställt till det? Jag bad inte om att bli rånad, eller att två killar skulle bryta sig in hos mig mitt i natten. - Jag sa inte åt Robert att han skulle bryta benet när han klättrade ut genom fönstret och jag bad inte Släggan att låsa in mig i garderoben och bränna ner huset. Det är ju ett under att jag inte blev kvar inne. Hon började gråta.

Einar såg på henne och fick ett mildare uttryck i ansiktet.

- Var Robert inte där när Erik tände på?

- Nej, då låg han i källartrappan och gnällde om sitt ben.

- Men då kan han ju klara sig med villkorligt!

- Men jag då. Tänker du inte på mig. Jag kunde ju ha dött, sa Karin.

- Men det gjorde du inte. Du som är en sån hjältinna klarar dig alltid. Nu är du väl på väg till tidningen och bli fotograferad igen. Du är smart du Karin. Men man ska inte vara för smart. Det var olyckligt att jag blev strandsatt uppe vid Stortjärn i måndags. Smällde igen bildörren med nycklarna i och mobilen urladdad. Och du vet ju att det inte finns nån bebyggelse där. Så jag hann inte hit i tid och du fick spela hjältinna. Jag blev tvingad att arrangera rånet. Har lånat pengar av fel människor. Dom skulle ta villan om jag inte betalade den här månaden. Så jag tog Robert och den där idioten Erik till hjälp att göra ett låtsasrån. Nu är det kört förstås. Martin vet också. Han sa det rakt ut igår men han hade ju inga bevis.. Jag ska anmäla mig själv så det ska du då inte kunna stoltsera med. Blir nog borta ett år eller så. Sen ska Robert och jag börja om på nytt på ett ställe där det inte finns några hjältinnor.