Jonas stod på perrongen vid Ljusdals station och väntade på stockholmståget. Sigbritt var också där. Egentligen var det Jonas som också var där fär den de väntade på var Sigbritts kamrat, Lilly, från Hjorthagen i Stockholm. För Jonas, arton år och volontär på Ljusdalsposten, var Sigbritt kompistjejen som han gick på bandy med, som han dansade med som ingen annan, men inte sista dansen och följa hem. På något sätt var romansen som kunde ha varit, dold av käckhet och kamratskap. Det var något helt annat med Lilly. För fyra år sedan, 1939,  hade hon kommit upp till Ljusdal för att "läsa" till konfirmation för pastor Johnsson. Med henne hade han vågat sig på sin första kyss, om man nu kan kalla en mungipesnudd för kyss. Helt resolut hade Lilly pussat honom på riktigt och sagt att det var ju ingen riktig slät och jag trodde att du aldrig skulle börja. Sommaren hade sedan blivit full av "slätar" men området nedanför halsen med sitt magra slättland hade för Jonas ganska naiva sinne saknat intresse. Då. Nu hade Jonas vissa obestämda förväntningar på Lillys ankomst medan Sigbritt såg på besöket med blandade känslor. Skulle hon bli femte hjulet igen, nu när hon egentligen ville vara första dam. Hon väntade tålmodigt på den dagen Jonas skulle upptäcka att hon faktiskt var flicka, kvinna. 

  Tåget kom, och Lilly. När hon steg ner på perrongen kunde Jonas inte formulera sina tankar bättre än att hon var ...jaa snygg, väldigt snygg. Men hon använde läppstift och doftade av puder och parfym. Litet konstlat. Men snygg. Och spännande. Tåget var fullt av soldater på väg till finska gränsen så resan hade varit ganska livlig. Med ett trött "Hej Jonas, snällt av dig att komma och möta mig, vi ses väl" var mötet över och flickorna gick ut på Järnvägsgatan dör Sigbritts pappa väntade med sin lastbil.

  Nästa dag kom Lilly cyklande och ringde på hos Jonas.

  "Hej, Sigbritt måste hjälpa till hemma idag. Ska du hänga med och bada?"

  Det var två dagar före midsommar och kanske litet kallt i vattnet men Jonas samtyckte modigt. Han hade ju semester och ett färdigtänkt program med besök på de ställen där de hade varit tillsammans förr. Kanske kunde det bli litet mer än oskyldigt kyssande nu när han visste "hur man gjorde."

  De for ner till bryggan vid Kyrksjön och tog båten över till folkparken och Älvbadet.  Det var väldigt strömt och ganska kallt men Jonas kunde sola sig i de avundsjuka blickar de andra pojkarna gav honom när de såg Lilly. Idag, utan läppstift var hon inte bara snygg. Hon var tjusig.

  Efter badet värmde de sig med en timme tennis, drack kaffe i parken och fortsatte till Per Arvids-gården och såg på de vackra vägg- och takmålningarna, nu med andra ögon än förr. De fortsatte efter älven, förbi hängbjörken som växte horisontellt ut från älvbrinken och först ett par meter ut reste sig i sin naturliga vertikal. Man kunde dyka direkt från stammen som från en söderhavspalm. Litet längre bort kom de till Grovan, kanalen som förbinder Ljusnan med Kyrksjön. Den krökte sig lummig som en tropisk flod. Och det fanns musslor där. Där hade de lekt pärlfiskare. Dykt från en flotte gjord av stockar som strandat under flottningen på våren när älven var full av timmer.

  De satte sig ner på stranden. Här skulle Jonas sätta in stöten. Han lade armen om henne och kysste henne hårt på munnen. Det gick bra. Inget motstånd men ingen riktig känsla. Ingen uppflammande passion. Sedan kysste hon honom tillbaka. Litet lätt, prövande. Hon såg på honom, litet vemodigt ömt.

  "Jonas, du och jag hade en fin tid tillsammans men det är så här. Jag kilar stadigt med en kille hemma. Han ligger i lumpen nu. Jaa....Förstår du. Vi hade ju kunnat fortsätta där vi slutade. Men det var då. Nu går det ju inte. Ja du förstår? Men jag tycker om dig. Vi kan väl vara kompisar."

  Jonas satt tyst en lång stund och arrangerade om sina känslor. Han förstod att han kanske varit litet väl sentimental när han gjorde upp sina planer beträffande Lilly. De älskande återförenas och The End som på bio. Okej, han var sentimental men egentligen hade han inte på allvar räknat med att det skulle bli något mellan honom och Lilly. Han kom tillbaka till verkligheten, kanske en pinne högre på mognadens stege mot vuxen. Samtidigt såg han sig själv nästan som han spelade en roll i en film. Lilly såg oroligt på honom.

  "Jo. Vi var ju nästan bara barn när du var här. Men du var den första som jag ...släta." Han log. "En vid varje lyktstolpe. En för varje bil som for förbi. Men vi hann inte med alla stjärnor. Men det var ju fyra år sedan och mycket har hänt. There's a war on." Och litet ologiskt: "Jag har ju ett jobb nu."

  På sätt och vis kändes det som en lättnad att få släppa den tänkta valentinorollen och det gick lätt att småprata när de gick vidare efter kanalen.

  "Titta där ligger en mössa," ropade Lilly, "och där ligger en stövel och där ligger en iiiiiiih." Hon skrek när hon förstod att det var en mänsklig fot som stack ut ur ett byxben mitt i kanalen. Resten av kroppen kunde skönjas genom det bruntonade vattnet.

  Jonas insåg att det inte fanns något att göra för mannen i byxorna. Kanske självmord eller värre. Knappast olycka. Hans spirande journalistinstinkt sade honom att här fanns chansen att göra ett scoop. De sprang bort till bron över kanalen och till Malmings hus intill för att ringa till polisen. Han ringde också till Sigbritt och bad henne ta hand om Lilly. Själv skulle han tillbaka till kroppen och vänta på poliskommissarie Henriksson. Han "glömde" att ringa till tidningen. Lilly följde med tillbaka.

  "Jag är all right nu."

  Sigbritt kom med sin pappa i lastbilen. På flaket var det fullt med folk som hoppat på under färden. Henriksson kom med en konstapel i polisbilen. Till Jonas stora fasa kom också chefredaktören, Klas Oskarsson, i sin stora Hudson.

  Konstapeln fick vada ut och dra in kroppen till stranden. Det gick ett sus av skräckfylld förvåning när alla såg att den döde var Algot Svensson, stationskarl på järnvägen. Alla såg också bajonetten som satt i ryggen.

  Jonas fick en skrapa av Oskarson som förstod motivet bakom glömskan. Som konstruktiv bestraffning fick Jonas bryta sin semester tillfälligt och skriva en ögonvittnesskildring samt ta fram bakgrund på Algot Svensson.

  Svensson var fridsam, pålitlig och omtyckt. Varken Jonas eller polisen kunde finna den minsta fläck på Svenssons anseende. Han hade aldrig ens setts i dåligt sällskap. En kusin till Sigbritt var polis och mot tysthetslöfte avslöjade han för Jonas och flickorna att det saknades tre naglar på Algots högra hand och att det fanns brännmärken under hakan.

  "En sadist har varit framme. Men här har vi ju inga av den sorten så det måste vara någon av camparna vid kyrksjön!"

  Som vanligt var midsommarfesten välbesökt. Tio tusen människor kom från när och fjärran för att dansa ringlekar och modernt och gammalt och för att höra Svend Asmussen. Många kom cyklande och slog upp sina tält på stranden av sjön.

  Sent på midsommardagen, en torsdag, satt Jonas och flickorna i gräset bredvid golfbanan i folkparken och drack termoskaffe. De var litet danströtta och trängseln hade tagit bort en del av nöjet. De hörde musiken från dansbanorna och från Parkbiografen hördes en koskälla och en högtalarröst som ropade: "Nässsta föreställning börjar halv elva. Kom och se Hopalong Cassidy och Silver!"

  "Jag tror inte alls att det är någon campare som är mördaren" sade Sigbritt, "det är nog någon härifrån. Det finns gott om elaka människor här. Algot kom nog på någon svarta-börsare som han tänkte anmäla. Han visste för mycket."

  "Nej, när jag hör om utdragna naglar och brännmärken då tänker jag på dom där tyskarna. Du vet dom där i Norge. Dom har särskilda heta cigaretter för att bränna folk med" sade Lilly. "Du vet väl dom där tyskarna. Vad kallas dom?"

  "Du menar Gestapo" sade Jonas. "Det finns ju en del tyskvänner här men knappast någon från Gestapo. Men på tågen finns det ju förstås. På tågen från Finland. Permittenttågen."

  "Men när tågen stannar här får ju tyskarna inte lämna perrongen" sade Sigbritt. Det står ju fullt av landstormare och vaktar så dom inte kommer ut i köpingen."

  "Men någon bov har ni väl även på det här stället. I Stockholm finns det ju till och med ett nazistparti."

  "Jo, en riktig nazist har vi här. Det är Klack-Erik. Så långt jag kan minnas har jag sett han slå ihop klackarna när han hälsar på folk."

  "Ja, han är en otrevlig figur" sade Jonas, "men jag tror inte han skulle delta i några våldsamheter själv. Han är en pösmunk som skulle låta andra göra grovgörat. Men jag känner honom lite. Jag ska ta och fråga han om han vet något."

  Nästa dag cyklade Jonas iväg till Nore vid älvbron där Klack-Erik bodde. Hans yrke var att göra "affärer" vilket innebar vad som helst som yppade sig; låna ut pengar, sälja gengasved, köpa skog med mera. Det ryktades att han hade en grisfarm uppe i skogarna och sålde fläsk utan kuponger. Dyrt.

  Klack-Erik tog emot i sitt kyffiga kontor med militäriskt rak rygg. Det var en pose som orsakade en del ryggproblem men som han upprätthöll även när han var ensam. Han ansågs av många vara en löjlig figur men levde trots ideell dissonans i ekonomisk samklang med flera av samhällets stöttepelare.

  "Vad bringar en sådan celeber härold till mitt enkla tjäll? Jovisstjaaa, jag har ju hört viskas att en dramatisk skildring av en händelse härom dagen kommer att publiceras. Men som du vet låter jag mig intervjuas endast av chafredaktören."

  "Nej Erik, det här är ingen intervju. Jag har semester men håller ändå på att fundera lite omkring Algot. Jag förstår inte hur han kunde gå och bli mördad. Du som kan höra en älg viska på två mils håll, har du hört något?

  "Det händer ju att jag får höra ett och annat. Men när det gäller Algot är det nog så att han var bara en liten strunt som ingen bryr sig om. Du som är ung och lovande, jo jag har hört det, du borde tänka på det nya som kommer. För det gör det. Tänk på det."

  Telefonen ringde och Jonas bedömde att det inte gick att få några upplysningar. Han gick. Men hade han ändå inte fått en upplysning? Erik borde, med sitt eget ordval, ha varit "ytterligt indignerad" om en ljusdaling mördats av någon tältande utböling. Men Algot var en strunt och den nya tiden skulle komma. Rent intuitivt kände Jonas sina misstankar stärkta till visshet. Mordet hade något med tyskarna att göra. Men vad kunde en vanlig stationskarl komma in i sammanhanget?

  Med huvudet fullt av funderingar cyklade han hemåt men av en ingivelse svängde han till vänster vid kyrkan och kom efter en backig färd till Stenhamre skola där han tagit realen året innan. Många av hans klasskamrater hade redan lämnat Ljusdal för studier eller arbete på andra orter. Jonas gissade att de flesta av övriga inte heller skulle bli kvar på orten. Han fortsatte till en liten röd stuga bortanför vattentornet. Där bodde Karin Svensson, Algots änka. Kanske visste hon någonting om vad som hänt före mordet.

  "Hej Karin" sade Jonas när han såg henne stå och tvätta kläder i en balja utanför huset. "Förlåt om jag kommer och stör men jag tänkte bara bekla...Bara säga...Jo. Ja, det var ju synd det här med Algot." Två pojkar, fem och sex år gamla, som lekt strax intill kom springande, satte varsin tumme i mun och tog ett stadigt tag i mammas kjol.

  "Jo. Som du ser så har jag inte tid å sörja idag. Polisen har vare här å fråga om Algot hade några fiender å Einar som är hos Klack-Erik kom med blommor å smila å fråga å prästen har vare här å stinsen. Å nu kommer du å ska fråga du mä."

  "Ja kanske om du orkar. Jag är väl lite klumpig som kommer så här. Men det är inte för tidningen. Jag är ledig. Behöver du någon hjälp? Jag är säker på att Sigbritt kan komma över i så fall."

  "Nej, dä bästa är väl om ja får jobba ifred. Dä känns inge än. Men dä kommer nog och då vill ja vara ensam." Hon såg trött och sliten ut och gråten var inte långt borta.

  "Vad ville Einar då?"

  "Ja vet int. Algot berättar väl mycke om tysktågena för dej sa han. Men ja sa att Algot aldri prata om jobbe hemma. Sen gick han."

  "Jag tror att.. att.. att det här med Algot har något att göra med tyskarna. Har det aldrig hänt något konstigt med dom?"

  "Konstit å konstit. Dä enda skulle väl vara Bylund då."

  "Vad var det med han då?"

  "Jo Bylund gick på baksidan av tåget. I lördas. Algot såg han å att han fick en väska av en tysk. På söndan sa Algot åt Bylund att om dä var brännvin han fick av tysken så ville han ha en flaska. Dä konstiga var att Bylund blev så rädd att han stamma och sa att en flaska skulle han få gratis på måndan."

  "Det var nog något skumt med det där. Tänk inte mer på det. Nu åker jag och hämtar Sigbritt."  "                                                 

  "Ja känner'na int så bra. Mamma hennes kanske kunde komma ett tag."

  "Tvätta färdigt du så kommer hon om en stund." Jonas for tll Sigbritts. Mamman skyndade iväg och Jonas for till tidningen. Den här gången skulle han berätta vad han visste för chefredaktören.

  "Det är bra Jonas. Den här upplysningen kan vara värdefull. Det här är stort förstår du. Jag ska åka till polisen och prata med Henriksson nu. Två kriminalare från Gävle och en militär polis kom med stockholmståget. Du kan börja ta fram bakgrund på Bylund."

  Jonas gav sig av till till Noresand dit flickorna hade åkt på förmiddagen. Den långa sandstranden hade lockat många barnfamiljer i det fina vädret. En glassförsäljare med låda på magen gjorde goda affärer. Några halvbekanta pojkar gjorde akrobatiska konster lockade av Lillys slanka raffighet. Jonas upptäckte att Sigbritts något fylligare former kändes väl så tilltalande.

  "Kom, nu ska vi ut och ro" ropade han och sprang till Olssons eka som han fick låna när han ville. Flickorna kom och de rodde ut till Prästön. "Här kan vi prata ostört." Lilly var litet rädd får fåren som betade där på sommaren. Jonas berättade vad han fått reda på.

  "Bylund vet jag en sak om" sade Sigbritt. "Svea, hon som är cigarettflicka på järnvägshotellet du vet, hon sade att Bylund brukar spela poker på ett rum där med det där kortgänget. Ja du vet. Klack-Erik är med där ibland. Bylund har spelskulder till nästan alla där."

  "Jamen då är det ju klart" sade Lilly. "Den där Klack-Erik har något skumt ihop med tyskarna men om han gick och pratade med dom själv skulle folk börja ana ugglor. Så han tvingar Bylund att hämta spiongrejor eller dynamit eller vad det kan vara. Och när han kommer med väskan frågar Klack-Erik: Det var väl ingen som såg dig? Och då kryper det fram att Algot sett alltihop. Algot good bye."

  "Det KAN vara något åt det hållet. Nu flickor får ni hjälpa till att ro. Jag ska ner till station och skrämma Bylund att gå till polisen."

  "Då följer vi med" sade Sigbritt.

Bylund stod på perrongen när de kom till stationen. Han skulle känna efter varmgång på hjulnaven på södergående snälltåg.

  "Stanna här" sade Jonas och flickorna såg honom gå fram till Bylund och säga någonting. Just då kom tåget. Bylund knuffade ner Jonas på spåret och sprang. Sigbritt stod stel med handflatorna mot tinningarna, stum, med uppspärrade ögon. Lilly skrek men hade sinnesnärvaro nog att sätta krokben för Bylund när han skulle tränga sig förbi. Två karlar höll fast honom och han ropade och skrek.

  "Det var inte jag. Det var inte jag. Det var Klack-Erik. Ja han var det. Det är han ni ska ta fast."

  Tåget stannade med skärande bromsgnissel. Efter en stund kröp Jonas fram mellan hjulen och folk hjälpte honom upp på perrongen. Sigbritt ropade "Jonas, Jonas" och rusade fram och kastade sig över honom så att de båda föll omkull. Lilly grät sakta medan hon gick fram till dem, föll på knä och kysste Jonas. Sigbritt följde hennes exempel och människorna omkring skrattade av lättnad men också roade av den synbara happyendingen.

  Klack-Erik blev arresterad sedan man funnit den tyska väskan med material för sabotage. Han fann sig godvilligt i att bli berövad friheten.

  "Jag övade upp mina färdigheter i manikyr på Algot. Därefter var han glad att få sina problem slutgiltigt lösta. Jag kan försäkra herrarna att min vistelse hos er bara är temporär. Ert agerande nu tar jag som en beställning av manikyr när den nya tiden kommer."

  Dagen efter de dramatiska händelserna satt Jonas i Olssons eka och rodde med ångestfylld förväntan när han funderade på vad hans två hängivna passagerare kunde mena med "du behöver pysslas om" och "till Prästön så vi får vara ifred."