Ett eller två                        

Förbannat också. Där gick färjan, den sista.  Nästa skulle inte gå förrän om fyra timmar, klockan fem på morgonen. Då skulle Evert komma med fisken till ICA i Åkersberga och han kommer väl att undra vad jag gör ute en lördag morgon, tänkte hon. Men han kan få undra. Han är ju karl. Även om han var hennes granne på ön, så hörde han till ett främmande släkte, som hon inte ville ha något gemensamt med.  Åtminstone inte just nu. Hon behövde behålla sin ilska, annars skulle hon sjunka ihop och bli en blöt fläck av självömkan. Man ska kunna ta en svårighet, tänkte hon. Men vad gör man. Rycker upp sig? Vad gör man när man inte duger, aldrig kommer att duga? Tar en bit i taget eller går på puben och tar en öl, pratar med folk och skiter i alltihop?  Det hon först måste göra var att ta itu med det mest akuta problemet. Naturligtvis borde hon ha tankat i stan men lät bli, löjligt nog för att hinna till färjan. Det var minusgrader ute och hon hade inte bensin nog för att ha motorn på tomgång och ha värmen på i flera timmar. Det fanns en till som missat färjan och i den bilen satt en ensam man. Kanske kunde hon få låna litet bensin av honom. Hoppas han är en riktig knöl, tänkte hon.

Hon gick fram till bilen och knackade på rutan. Mannen vände ett förvånat ansikte mot henne och vevade ner fönstret.  Han var kanske fyrtio. Hyfsat utseende, tänkte hon och blev irriterad över den instinktiva analysen. Men han var alltför prydlig.  En mammas gosse. Nu ska vi se vad du är för en, tänkte hon fientligt samtidigt som hon log.

- Får du ha flickor i bilen?

- Jag har ett stående tillstånd för flickor i bilen.  Ilskan steg inom henne men innan hon hann säga något fortsatte han. - Förlåt, det var en reaktion från ryggmärgens  jägartid.  Kom in. Det blåser kallt i natt.  Hon tvekade.  - Titta, jag har fortfarande bilbältet på mig och om du sätter dig bredvid mig och spänner på dig bältet så kan jag inte se att nånting ska kunna hända varken dig eller mig.  Martin Widman heter jag.

-  Jenny. Vi tycks vara dom enda i den här delen av världen som inte kan hålla en tid. Vad tänker du göra? 

-  Sitta här och oja mig och svära  och försöka somna till nattradion, fast jag önskar att dom kunde spela lite lugnare musik. Jag har inte varit här förut, men jag har en känsla av att det går en färja om ett par dar.

- Klockan fem. Har du en fru som väntar på dig och är orolig?

-  Nej. Ingen väntar på mig just nu, så det är bara mig själv jag oroar mig för.

- Om du hade en fästmö, hur många bröst tycker du hon skulle ha?

- Jag har hört att tjejerna på Tahiti har tre men jag tycker ett par apelsinhalvor skulle sitta bra.

- Om hon hade bara ett då?

- Ja då skulle det sitta i... Mitten hade han tänkt säga när han plötsligt med ett hugg i hjärtat kom att tänka på sin svägerska . - Jag skulle inte tänka så mycket på brösten utan på hela henne, den som hon fortfarande var.

Gråten kom och hon lät den komma.

De satt tysta länge. Den diskreta belysningen från istrumentbrädan, det svaga suset från värmefläkten, mörkret omkring dem, skapade en känsla av trygghet .  De satt i ett varmt ombonat rum utanför världen.

- Förlåt.  Jag var nog i nån sorts chocktillstånd, sa Jenny

- Jag är säker på att du har orsak att vara ledsen.  Berätta om du vill.

- Egentligen har jag berättat. Min fästman gjorde slut. På grund av... ja du vet. Ingick inte i det ursprungliga konceptet. 

- Du kanske kan vara glad att det kom fram nu.  Verkar inte som det var en kille att luta sig mot när det blåser.

- Hur skulle du ha reagerat i hans ställe?

- Om du var den som jag älskade, så tror jag  att vårt förhållande hade blivit starkare. Men jag vet egentligen inte vad det innebär att älska någon.

- Nån måste du väl ha träffat.

- Visst. Jag var förlovad tills för tio minuter sen. Skulle på fest på ön. Klockan sju senast hade jag lovat. Ja, så kom jag inte ifrån jobbet och när jag ringde och sa att jag  inte skulle komma förrän i morgon, sa hon att nu hade hon fått nog. Det här var en gång för mycket. Jag är gift med jobbet så det här var inte första gången som det strulade sig. Så satt jag här och tänkte att det var ju rätt åt mig, men det bekom mig inte särskilt mycket. Och då blev jag rädd.  När du kom, satt jag faktiskt och funderade på vilkens sorts människa jag är egentligen.  Som tur var så hann jag inte tänka till punkt, för jag skulle inte ha tyckt om svaret.

- Vad tänker du göra nu då?

- Åka sakta upp till Furusund och ta in på värdshuset i morgon bitti. Tänka. Skärgårn är bra miljö för det.

De satt tysta en stund. 

-  Du kan få bo hos mej på ön över helgen om du vill.  Jag har en stuga på yttersidan, mot vattnet. Det finns en liten gäststuga. Vinterbonad.  Hoppas han tackar ja, tänkte Jenny. Hon ville inte vara ensam, men inte heller träffa sina vänner  och utsättas för deras medömkan.

- Det kanske inte vore så dumt. Ja tack. Jag hatar att bo på hotell. Det var visserligen en vit lögn men att bo i en stuga vid vattnet att par dar var ju inte helt fel. De behövde ju inte umgås hela tiden. Det räckte nog med att han fanns där. Och han behövde verkligen tänka över sin situation.

De småpratade en stund men slumrade snart till och vaknade inte förrän fem-färjan kom.

Ingen av dem kände för att äta frukost. Martin installerade sig själv i gäststugan med sitt reseset av lakan och örngott. Jenny stupade i säng, utmattad efter vakan och sin känslostorm.  Hon vaknade vid tolvtiden och lagade lunch. Hon såg Martin stå på klippan vid stranden och ropade in honom. 

- Fantastiskt. Dom olika bergarterna har skiktat sig och ligger som ränder i berget. Underbart att se. Tror du isen lägger sig nu. Det är fem grader kallt och vindstilla.

-  Nej, det blir fem sekundmeter vind i eftermiddag, men i vikarna på insidan av ön blir det nog lite is.  Vi kan ta en promenad efter stranden sen, så får du se mera bergarter.

- Är det okej om jag stannar några dar.  Jag har varit ute att par timmar och känner att  det här kanske är rätt ställe att tänka över saker och ting. Firman, livet, universum. Mig själv.

-                              Stanna så länge du vill, jag vill ändå inte träffa några människor än.  Ja, jag menar du är ju ingen... du är ju…

 - Stopp! jag vet vad du menar.  Jag är ingen riktig människa. Jag är... Telefonen ringde. Jenny svarade och lyssnade i några sekunder.

- Nej Göran. Du och jag har inte nåt mer att prata om. Hon la på luren.

Efter lunchen tog de sin promenad.  De sa inte mycket men uppskattade ändå varandras sällskap. Det blev en vana att ta ett par promenader om dan tillsammans. Jenny tyckte att det var skönt att Martin fanns där.  Hon var ensam men ändå inte ensam.  Under luncherna som Jenny bjöd på, flöt samtalet lätt och de började känna varandra.  Trots det kände hon en stigande ångest.  Varje gång hon såg en bild av en kvinna i tidningen drogs blicken oemotståndligt till brösten.  Det ilade vid hjärtat och hon var tvungen att sluta läsa morgontidningen.  Hon måste prata om det. Hon måste få det ur sig.

Jenny hade varit tystlåten under lunchen på onsdagen.  Hon kände en ovan brist på självförtroende. Skulle hon verkligen belasta Martin med sina problem?

- När vi satt i bilen vid färjeläget i lördags morse sa du att jag kunde berätta om jag ville.

- Ja och jag tycker det är dags att du gör det.

Hon berättade om skräcken när hon fick diagnosen, tillförsikten efter läkarens förklaring om hur vanligt det var, hur rutinmässigt det var, paniken vid narkosen när hon tänkte på att någon skulle rita en ring runt hennes högra bröst och och... Rösten bar inte. När det var över och det var läkt  ville hon återuppta samlivet med Göran.

- Han var ju ändå den som jag skulle gifta mig med. Jag ville visa att jag fortfarande var kvinna.  Jag var besatt av tanken att visa att jag var frisk.  Han var så kylig  under hela kvällen att jag till  slut till och med bjöd ut mig, försökte förföra honom.  Han ville inte och förklarade tydligt varför. Jag rusade därifrån. Resten vet du.

Martin kände igen mycket av det Jenny hade berättat och han kände att stygn av gamla skuldkänslor från sin svägerska Anitas sjukdomsperiod, där han tyckte att han svikit. Hon hade velat anförtro sig till honom med sina tidiga symtom men han hade bagatelliserat hennes farhågor och nu var hon borta.  Han hade ju förstått! Vad hade han varit rädd för? Livet?   Kanske av en undermedveten önskan av botgöring, tog han till sig Jennys berättelse  med en  inlevelse han inte trott sig förmögen till.

- Det du har berättat för mig nu Jenny, det har jag lyssnat till.  Men du ska berätta det igen. I morgon  och nästa dag och nästa dag. Och för dina vänner. Dina andra vänner, tillade han och blev varm inombords. - Och varje gång du berättar blir taggen inom dig lite trubbigare.  Till slut blir den blir alldeles ofarlig.

Jenny tänkte en stund.

- Om du står ut, så gör vi som du säger.  Göran ringde i morse.

- Och?

-  Jag vet inte.

- Och?

- Han hade överreagerat och jag hade ju bra prognos.

- Hur visste han det?

- Han hade talat med min läkare.

- Då vet du. Då måste du veta!

- Kanske. Det är inte lätt.

Dagarna gick och  de fortsatte med sina promenader och att äta lunch tillsammans  och att prata.

- Hur går det för dig, Martin?

- Praktiskt så går det framåt. Jag har gjort min kompanjon lycklig genom att be honom sköta firman själv medan jag tar ett par sabbatsmånader.

- Saknar du din fästmö?

- Egentligen inte. Mina förhållanden har jag nog haft mera som avkoppling, ungefär som ett sorts starkare öl.  Men jag har insett att ett par av mina brutna förbindelser gett mig två goda vänner. Dom insåg att jag inte var den rätte, men dom hör av sig och månar om mig. Jag är säker på att det är av välvilja för dom är numera gifta båda två.  Det här upptäckte jag plötsligt och insåg att jag trots allt har ett visst värde och jag känner ett behov att återgälda deras omtanke. Vänner emellan. 

- Det är väl ett framsteg för då har du ju TRE  riktiga vänner  nu. Titta där! På måsen.  Det är otroligt vad dom kan få ner. Det där var nog en abborre. Död dessutom och inte särskilt god.

Martin såg på henne från sidan där de gick efter stranden.  Han tyckte om hennes profil. Han tyckte om hennes person. Han tyckte om henne. Vän? Mer än så.

- Vet du hur en telegrafist arbetar, sa Martin.

- Han eller hon lyssnar väl på en massa långa och korta tecken och skriver ner dom.

- Det stämmer. Men när tecknen strömmar emot en med riktigt hög fart, uppfattar hjärnan inte alltihop på en gång utan släpar efter. Så när sändningen är slut strömmar det ut kanske åtta tio ord ur huvet i efterskott. Så är det nu för mig. Saker jag borde ha märkt, signaler jag borde ha uppfattat från människor omkring mig, kommer fram som eftertankar men dom skulle ha varit då-tankar.  Jag har bara rusat på. Förstår du?

När de kom tillbaka efter promenaden satt Göran på förstutrappan.   Martin gick till sin stuga.

- Kom med in så gör jag kaffe, sa Jenny.

- Vem var den där som gick in i lillstugan?

- Det är en god vän till mig som heter Martin. Han är ledig några dar och då passar det ju bra att han är här. Men det var väl inte det vi skulle prata om.

 - Nej föralldel. Men man undrar ju. Du bor ju ensam här.  Ja, hrm Jenny, jag vill först och främst be om ursäkt för vad jag kan ha sagt som sårat dig.  Jag hoppas du förstår att det var en ovan situation för mig. Jag vill att vi låter det här vara glömt och fortsätter som förut. 

- Jaa Göran, det var nog ovant för dig. Det jag behövde när jag kom till dig i fredagskväll var omtanke och kärlek.

- Du kan inte säga att jag inte är omtänksam. Jag kommer ju till dig nu. 

- Ja du kommer till mig nu, ända hit. Och ledigt från jobbet har du tagit.

- Ja, jag gick lite ti... var inte ironisk nu Jenny. Jag har tänkt på hur det var i fredags och jag förstår ju att du, ja att du tycker om mig ganska mycket. Egentligen. Jag menar det visade du ju tydligt.  Bara du kommer över den kvällen.

- Nej Göran, du vet hur nyckfulla vi kvinnor är. Ena dan kastar vi oss i armarna på en karl och nästa dag låter vi en liten förnedring förstöra alltihop. Permanent.

- Förstår du vad du säger nu?

- Ja, det är genomtänkt.  Tro på en skärgårdsjänta Göran. När en båt börjar läcka innan man kommit ut på öppet vatten, då ska man vända.

-  Och det  där menar du?

- Ja.

- Jag har då gjort vad man rimligtvis kan begära. Skyll dig själv. Kaffet kan du ju bjuda din nya vän på.

Göran gick och Jenny hörde hur bilen rivstartade.  Hon drack kaffet ensam och satt och funderade till skymningen kom.  Hon tog bilen och for till affären vid färjeläget.  När hon kom tillbaka gick hon in till Martin.

- Jag blev lite orolig när jag hörde att du for iväg med bilen. Gick allting bra Jenny?

- Jaa Martin. Allting gick bra. Göran försvann snett ut åt vänster. För gott.

- Då gratulerar jag dig.

-  Om du pallrar dig upp någorlunda tidigt i morgon Martin, så bjuder jag på frukost. Nine o´clock.

Martin blev förvånad när ha på söndagsmorgonen satte sig vid vad som såg ut som ett smörgårdsbord. Själv hade han nöjt sig med kaffe och smörgås på morgnarna i sin lilla stuga.

- Jenny, du sa igår att du bestämt dig. Nu förstår jag att du hädanefter tänker äta en gång i veckan. Bacon, plättar, korv, flingor och ... och så vidare sa han när blicken svepte över det dignande bordet.  Du menar väl inte att vi ska sätta i oss allt det här?

- Jo det måste vi. Åtminstone jag, för jag ska födas på nytt.  Det här är en rit.

- Tänker du öppna ett värdshus?

- Nej. Du förstår mamma var i USA när hon skulle ha mig. Hon trodde det var en vecka kvar till förlossningen, men jag kom litet tidigare, förmodligen lockad av dom här härliga dofterna. För mamma satt vid just ett sånt här frukostbord. Du vet hur det är på amerikanska hotell. Det enda hon beklagade var att hon inte hann få i sig en pannkaka till innan jag ploppade ut.  Du behöver ju också en startpunkt. Låt det här bli den punkten.

De började tappert och med stigande aptit, äta sig igenom frukosten.  Vid kaffet satte de sig på den lilla glasverandan. Jenny skämtade och var glad och Martin rycktes med.

- Är det en ny Jenny eller den gamla som jag har den äran att umgås med?

-  Det är faktiskt den gamla Jenny. Finns det nån gammal Martin? Inte för jag har nåt emot den som sitter här.

-  Nej, det finns nog ingen gammal Martin, men  om jag var på Zoo bland schimpanser och babianer, skulle du numera kanske, även om det var med viss svårighet, kunna urskilja mig som människa.      

- Förhoppningsvis blir det inte alls svårt. Efter en stunds funderande, när jag sett allihop äta bananer utom en som åt ett äpple, då måste väl det vara du. Eller?

-  Säkert. Jag har smakat men aldrig velat äta hela. Förrän nu.