Husföreståndaren     

Bertil satt hos Karin, hans handläggare på arbetsförmedlingen. Det var ett rutinbesök men han insisterade ändå på att noggrant gå igenom de möjligheter till jobb som kunde finnas. De senaste månaderna hade han lärt känna Karin och han behövde den sociala kontakten men han var också en obotlig optimist. Det kunde ju finnas något för honom runt hörnet.

   -Nej Bertil, sa Karin. Du vet ju hur byggbranschen är och dessutom är det ju ingen som sätter kakel i badrummet nu för tiden. Och inte i köket heller som förr. Du får nog flytta till Italien. Det finns bidrag för det.

   -Men nånting har du väl. Piga då. Jag får väl bli piga. Det är snart det enda jag kan nu när jag är hemma och tar hand om ungarna.

   -Du får inte säga så fula ord. Husföreståndare heter det. Ett sånt jobb har jag faktiskt. Helga Eriksson. Två barn, nio och tretton. Städa, laga mat, vara till hands. Från sju till sju. Fyra timmars lunch mens barnen är i skolan. Lön tio procent över a-kassa.   Ja. Vad säger du. 

   -No problem. Jag tar det. Men då måste vi få tillbaka dagisplatserna för barnen.

   -Vi har bokat reservplatser just för såna här situationer. Det ordnar jag på stubben. Du inställer dig hos Helga E i morgon sju o'clock. Men du ska komma ihåg en sak. Du utför ett yrkesarbete i deras hem. Du är inte pappa, du är inte vän. Du umgås inte. Det är som när du sätter plattor i ett badrum; om kranen droppar så skiter du i det.

Det tog en lång stund innan någon öppnade sedan han ringt på dörren i radhuset. Helga E öppnade och klockan var tio minuter i sju.

   -Hej, är det du som är den nya?

   -Ja helt ny är jag ju inte men ganska välbehållen. AMS har i alla fall utnämnt mig till husföreståndare här.

  -Du är välkommen. Dä ba å åk som Pernilla säger. Käket ligger till vänster. Jag måste bli klar med min work out.

Han fick ändå reda på att det skulle vara fil, flingor och hemgjord sylt på självplockade hjortron eller jordgubbar.

Barnen kom ner. Flickan var tretton  pojken nio.

   -Hej jag heter Safira. Hon suckade inför hans frågande min. Så här är det, jag är döpt efter farmor. Hon hette Safira Emerentia Emilia . Det är inte så dumt som det kunde ha varit. Ganska bra faktiskt.

   -Hej jag heter Måns. Ska du stanna länge?

   -Tills vidare i alla fall. Har det varit andra före mig?

   -Ja först var det Svea, sa Måns.

   -Sen var det Anita, sa Safira. Och sen var det Sven men han var bara hör i fyra dar.

   -Jävlas ni med dom?

   -Vuxna ska inte svära när dom talar med barn, sa Måns.

   -Ja det var ett övertramp. Vi stryker det. Jag trodde jag var på bygget. Varför slutade dom då?

   -Jag tror dom fick andra jobb. Safira tänkte en stund.   

   Egentligen är vi snälla.

Helga kom in. Hon såg prydlig och fräsch ut.

   -Jag ser att ni har hunnit bekanta er.

   -Ja vi kommer bra överens, sa Bertil.

   -Så här ligger det till. Jag har jobbat på en firma i tio år. Så flyttar dom till Solåker för att få billigare lokaler. Med restid får jag en bortavaro från hemmet av tolv timmar. Då behöver jag hjälp. Du. Okej.

   -Varför flyttar du inte till Solåker?

   -Firman flyttade dit för att få lägre hyra. Jag litar inte riktigt på att dom kommer att vara kvar. Då sitter jag där. Okej? Jag söker nåt här.

Bertil märkte snart att barnen inte mådde bra. Safira verkade dyster och nedstämd ibland när hon kom från ridskolan och Måns var rastlös. En morgon när Bertil upptäckte att fickan i hans nya skinnjacka var full av filmjölk gick han upp till Måns rum. Måns häll just på att klä sig och var naken på överkroppen. Det syntes flera blåmärken på bröstet. Bertil fick inte ur sig något annat än "Skynda dig så du inte kommer för sent."

Det var tydligt att kranen droppade men vad kunde han göra?

På eftermiddan, en stund efter sedan Måns sprungit ut till sina kompisar kom han tillbaka med sin radiostyrda modellbil.

   -Du Bert, kan du laga den här. Den styr bara åt höger hela tiden.

   -Ja, jag är ju inte så bra på bilar. Men jag tror att i morgon när fickan på min jacka har torkat, då kommer jag på ett sätt att laga bilen åt dig.

När Måns nästa dag gick till skolan följde Bertil efter på behörigt avstånd. Måns fick sällskap med ett par andra nioåringar. Där gångvägen gick genom en klunga träd sprang en litet större pojke fram. Måns två kamrater flydde sin väg men själv blev han kvar och fick ta emot ett hårt slag i magen och blev omkullknuffad. Han reste sig och sprang framåtlutad vidare. Bertil skyndade fram och tog pojken i armen innan han hann smita sin väg. En dam med hund kom fram mellan träden.

   -Varför är du så stygg Olle?

   -Släpp mig gubbjävel, sa Olle.

Bertil vände sig till damen.

   -Känner du den här grabben?  

   -Vi bor i samma trappuppgång.

   -Jaa Olle, då vet jag vad du heter och var du bor, sa Bertil. Då får du välja själv. Ska vi gå till polisen eller till dina föräldrar. Olle såg skräckslagen ut.

   -Nej nej. Inte hem. Farsan slår ihjäl mig.

   -Slår han dig ofta pappa din?

   -Näej. Bara när jag är dum. Och på lördagarna.

Bertil var glad att han inte hotat med stryk som han tänkt.

   -Då säger vi så här Olle. Om jag hör att du har varit på småkillarna igen då får polisen ta hand om dig så får det gå som det går. Skynda dig till skolan nu så du inte kommer fär sent.

Måns och hans kamrater stod en bit bort och såg på.

När han kom hem gick Bertil upp till Måns rum och tog bort tejpbiten han satt i styrkontakten i radiobilen.

Nästa dag när Bertil var på väg från affären såg han Safira. Hon gick några steg bakom sina två kamrater som nojsade med ett par killar. Han tyckte sig förstå hennes problem och på kvällen talade han med Helga.

   -Safira är i skarven mellan hästar och killar. Hormonerna vet inte vart dom ska ta vägen. Och hon är ju klädd som om hon kom direkt från stallet. Du som är så ärtig borde väl kunna hjälpa henne att få på sig nåt vettigt. Och du, få  henne att sköta håret bättre.

Helgas åtgärder verkade fungera. Redan efter någon vecka tycktes Safira ha fått bättre självfärtroende.

En dag när Bertil jobbat hos Helga i två månader kom hon hem tidigare. Hon åt med de övriga och när de var klara sa hon:

   -Nu Bertil ska vi göra ett bokslut. Nå barn har ni kommit fram till nåt?

   -Ja det har vi, sa Safira. Vi tycker att Bertil är toppen så vi röstar ja ja.

   -Nu kan du känna dig stolt Bertil. Jag har försökt få ungarna att acceptera nån av mina älskare i tre år nu men det har inte gått. Personkemin. Men nu har det hänt. Du är vald till pappa i det här huset.

   -Nej men det går ju inte, sa Bertil.

   -Jo visst går det. Det är ordnat. Vi kan gifta oss nu. Pastor Eriksson! Kom in!

En prästklädd person kom in från hallen. Han log och höll ut armarna som ville han ta alla i famn. Dörren till uteplatsen öppnades och där stod Bertils fru med deras barn. Alla g rät. Bertil såg sig om. Enda vägen att fly var uppåt. Han reste sig.

   -Bertil, Bertil.

Han blinkade färvånat och yrvaket och såg Karin.

   -Jag har sett en och annan som nickat till här men ingen som tänkte stå och sova. Fick du träsmak?

   -Med dom kötider du har här, vad kan du vänta dig? Kom nu går vi in i balsalen.

De gick in i Karins lilla krypin till kontor och satte sig.

   -Same procedure?, sa Karin.

   -Ja du ska göra skäl fär din lön. Vi går igenom rubbet.

   -Om vi töjer på det till våtrum och gångtunnlar så är det ändå noll. Om du inte vill börja som Sales Manager. Men då måste du ha tre betyg i engelska för att förstå vad dom säger.

  -Ja det verkar ju lika hoppläst som vanligt. Jag får väl söka som piga.

  -Det ordet har en sån tråkig klang. Men jag har faktiskt ett jobb som husföreståndare. Två barn. Städning och matlagning.

Bertil var tyst en lång stund. Hans ansikte lyste upp i ett leende.

   -Jag tar det!