Ditt, Mitt, Vårt?              

Bertil parkerade bilen utanför Fritis. Som alltid hade den sista timmen, mellan tre och fyra på jobbet, gått långsamt. Arbetet var ganska monotont, men det hade han i och för sig inget emot. Det gav plats åt egna tankar. Idag hade de mest handlat om Britt. Hon hade varit tyst och sluten igår kväll och han förstod henne. Men vad skulle han göra? -Vi måste prata- hade hon sagt i morse innan han gick till jobbet och hon for iväg med barnen. Hon lämnade, han hämtade, eftersom det passade bäst så med deras arbetstider. Lämnandet innebar alltid lite stress, åtminstone för Simons del som skulle till dagis. För Wendela var det bara naturligt, eftersom hon skulle till skolan. Wendela ja. Han såg fram mot att hämta henne så intensivt att han frågade sig om han älskade henne för mycket. Det är bara naturligt tänkte han. Hon som miste både sin mamma och lillebror när hon var fem. Hon hade aldrig visat svartsjuka mot sin lillebror. I stället slutade hon med dockor när Jonas föddes och blev som en andra mor för honom. Så kom bilolyckan och de blev ensamma. Sedan träffade han Britt som hade Simon, fyra år, en ny lillebror till Wendela. Var det därför han flyttade ihop med henne? Nej det var inte en fråga om en lillebror till Wendela. Det var en fråga om en partner till honom själv och han kände...tyckte mycket om henne. Han hoppades att Britt med sitt sunda förnuft skulle inse att deras -problem- bara skulle föra familjen tätare tillsammans.

 Britt hade svårt att koncentrera sig. Bara rutinen hjälpte henne igenom dagens ändlösa lektioner. Hoppas barnen inte märker nåt, tänkte hon. Naturligtvis märkte barnen något, förmodligen i positiv bemärkelse. De fick arbeta mera på egen hand, mera självständigt idag. Det gav henne tid att tänka på kvällen. Hon måste tala med Bertil. Hon kunde inte låta honom och Wendela ta Simon ifrån henne. Jag får inte vara för känslosam, tänkte hon, bara lägga fram fakta och få Bertil att förstå . Och Wendela. Hur skulle hon kunna förmås att vara mera återhållsam. Det gick ju inte. Men Simon var HENNES! Ja han var ju också Görans barn. Göran som hon hade älskat, älskade? men som lämnat henne och Simon när han var två år.  Som älskade Simon och band honom så hårt till sig. Men. Ja hur kommer det sig att en lyckligt gift familjefar lämnar allt för att beta på en grönare äng? Kanske gifte dom sig för tidigt, så att han inte hann leka rommen av sig. Men måste en man det? Nej! Det var något som inte stämde för honom.  Men inte för mig tänkte Britt med ett sting i hjärtat. Jag kunde ha förlåtit honom för ett skakelhopp, men det var allvarligare än så. Det fanns ett obestämt plan där de inte kunde umgås. Så gick han till ett nytt förhållande och ett nytt barn. Punkt. Den tvådelade lojaliteten och kärleken till Simon hade kantrat över till det nyas fördel och han avstod allt oftare umgängesrätten. Kanske beroende på att Simons nästan maniska tillgivenhet och glädje vid varannanhelgsträffarna hade spätt på hans skuldkänslor. Simon var hennes men hon såg Göran i honom med vemod och saknad. Nu hade också hon ett nytt liv. Hon hade kastat sig ut i det med en desperat frihetskänsla. Efter ett par snabba förbindelser där Simon fått vara med på några utflykter och träffa den nya, fick hon en dag en  chock. När Göran kom dagen före julafton för att lämna en present frågade Simon: -Är du pappa Erik eller pappa Göran? Hon bestämde sig för att ett eventuellt nästa förhållande skulle vara permanent och moget övervägt. Hon träffade Bertil som hade ett oemotståndligt sorgset drag över ögonen och en rar liten dotter, som så snart de träffats familjevis, blev som en storasyster till Simon. De gifte sig hux flux och Britt kände att hon nu hittat rätt och hade sitt permanenta förhållande. Hon kände sig lycklig och trygg. Trygg? Åtminstone till igår kväll!  Då hade de höjt rösten ordentligt när barnen var med och börjat ett gräl.

Britt kunde vara bitsk ibland och Bertil kunde brusa upp, men hon kände att de var jämspelta . Det var egentligen bara markeringar och skadade inte deras förhållande och urartade aldrig. Nu skulle hon vilja gräla och bråka och ruska om, men inte hemma.

När Bertil kom hem med barnen hade Britt skaffat barnvakt och hon bad honom följa med på en tur med bilen.  Britt körde och de åkte under tystnad. Bertil märkte snart att de var på väg mot campingplatsen vid sjön. Där hade de träffats första gången, inte mer än för drygt ett år sedan.  En äventyrshelg med barnen med bad,  tipsvandring, skattspår,  grillning och övernattning i tält. Så hade det börjat.  Nu på vintern verkade platsen så främmande, så långt ifrån bad och sol. Men helt övergiven var den inte. Längst bak, upp mot skogen, stod en rad husvagnar med stora förtält, staket och vissnade rabatter. Där fanns de fastboende, övervintrarna, de som älskade att ha ett rörligt hem men som ändå var kvar år ut och år in.  Det räckte med att vingarna fanns. Man behövde inte flyga. Britt stannade vid bommen på infarten.  De inte alls gamla minnena strömmade emot henne och samhörigheten med Bertil kändes så stark att hon nästan inte kunde tala. Hon ville inte förstöra något.

- Förstår du mig? För första gången börjar vi något som liknar gräl och då säger Simon, -Ska ni skiljas så vill jag följa med Wendela och Bertil-. Förstår du? Simon är ju MITT barn!

- Visst förstår jag. Jag blev också förvånad när Simon sa det där.  Men du får inte överreagera.

- Överreagera! Jag skulle vilja skrika rakt ut. Jag känner det som jag håller på att förlora honom. Att jag inte finns.  Att jag inte behövs. Vi måste göra nåt. Tala med Wendela. Hon knyter honom till sig alldeles för hårt.

- Du förstår väl själv att det inte går att säga åt henne att  bry sig mindre om Simon. Det bästa är att låta naturen ha sin gång.

- Vad menar du med det. Ska jag försvinna diskret ut till vänster?

- Wendela har gått i skolan bara ett par månader.  Har du inte märkt… Han skärpte rösten. - Du borde väl ha märkt att hon pratar mer och mer om kompisarna i klassen. Om Eva som har en egen häst. Om Emma som får använda nagellack. Snart har hon en bästis och får mindre tid för Simon.

Britt kände ett sting av skuld eller kanske rädsla. Visst kom hon ihåg Wendelas prat om skolkamraterna. Men hade hon tagit det till sig? Som om Simon hade sagt något motsvarande? Visst hade hon det! Men kanske inte så engagerat som hon borde. Hon insåg plötsligt att mitt i glädjen över att ha en familj igen, kärleken till Bertil, tacksamheten att Simon fått ett syskon, fanns en sorts svartsjuka mot Wendela. Men det var ju sjukt! Nej det var berättigat. Med tillkämpat lugn men med paniken strax under ytan, sa hon…

- Men vi måste göra något!  Vi kan åtminstone ändra lämning och hämtning. Jag hämtar på eftermiddan när Simon är glad att få komma hem. Då är det mej han ser.  Är du med?

Jo, Bertil var med.  Han var minst lika angelägen som Britt att familjen skulle hålla ihop. Var hade han varit utan Britt och Simon. De hade hejdat fallet i den avgrund som öppnat sig efter Karins bortgång. Bara han snuddade vid namnet , hörde talas om, träffade någon med det namnet , högg det till i bröstet.  Det skulle mildras med tiden men skulle det någonsin bli likadant som då?

De satt kvar i bilen, tysta. Britt sökte hans hand och han kramade den. Hon såg den avlövade sommaridyllens  regnvåta gråhet med nostalgisk värme och kände att hon hittat rätt i livet.

Det närmade sig jul. Britt var på väg för att hämta barnen. Det hade gått bra. Simons glädje när hon kom, värmde henne och hon tyckte att hon vunnit honom tillbaka.  Förhållandet till Wendela hade också blivit mer förtroligt. Med dagens upplevelser helt färska var flickan full av berättarglädje. Färden hem var alltid livlig med prat i mun och skratt och stoj. Britt tänkte tillbaka på de gångna veckorna. Wendela hade varit litet reserverad de första dagarna efter bytet med hämta/lämna, men de hade efter hand kommit varandra närmare.  Britt hade ansträngt sig att vara lyhörd och intresserad, tänkt sig in i Wendelas intressen och återupptäckt sin egen flickdom. Det hade gett resultat. Hade hon manipulerat Wendela?  Jag är inte sån, tänkte hon. Till en början kanske. Men hennes engagemang i Wendela nu var äkta. I dag var Britt litet tidig.

-  Hej Britt !

Görans röst hördes genom den lilla glänt på rutan som Britt dragit ner för att förhindra imma .

- Vi kan väl prata lite.

Överraskad och med omedelbara onda föraningar blandade med återseendeglädje och plötsliga, snabba glimtar från deras liv tillsammans, öppnade Britt dörren på passagerarsidan så han kunde komma in.

-  Du förstår, jag har väntat här länge på att få träffa Simon, men det har ju alltid varit din nya som har kommit för att hämta honom, så jag har inte vågat mig fram, inte velat störa. Men idag ska det bli av. Så får han se oss tillsammans.

Var det här hennes Göran, tänkte Britt. Falsk och insmickrande. Hon hade hämtat barnen i tre veckor nu och ingen Göran.

-  Har du varit på Maldiverna?

-  Varför tror du det?

 -  Det är jättelänge sen jag började hämta barnen  men du har inte märkt det utan tyckt att jag sett ut som Bertil, eller....

-  Nä, jag ...jag har inte varit här varje dag, men jag längtar efter att få vara med Simon. Ja ja, jag vet. Jag har inte utnyttjat min vårdnadsrätt men du vet, jag hade ju ett nytt barn, ett nytt liv, det som skulle bli mitt liv.

-  Och det blev det inte?

-  Ja, det är ju lite åldersskillnad på oss, ja Lena och mig, så ibland känner jag mig lite rotlös, behöver lite förankring.  Du har betytt mycket för mig. Betyder. Och Simon, ja du vet Simon.....Han är ju en del av mig. Jag vill träffa honom. Jag har ju rätt till det, eller hur?

-  Jo, det har du, ju även om det är lite nykommet det här intresset för Simon.  Men du får inte luta dig mot honom för att räta upp ditt liv. Du, och för all del jag också, har gett Simon identitetsproblem. Han har inte vetat riktigt var han hör hemma. Nu vet han det och är trygg.  Då kan du inte klampa in plötsligt . Du får naturligtvis träffa honom. Men inte idag. Inte oförberett.  Du får beställa tid… Ser du därborta. I porten. Där kommer dom. Simon och Wendela . Ser du så glada dom är?  Förstör inte för oss. Du kan väl komma en annan dag. Jag går och möter dom.

Göran såg med vemod i hjärtat Britts möte med barnen. Förtroligheten, glädjen.  Han ville vara en del av den, men han var det inte. Skulle han någonsin kunna bli det?

Britt talade med Simon redan nästa dag.  Ville han träffa sin riktiga pappa? Göran? Kunde han väl. Men nu hade han bråttom. Skulle ut och leka.

Det gick ett par veckor innan Göran hörde av sig. Han kände sig utanför i sin nya familj och han kände sig utanför när han tänkte på Simon och hans nya förhållanden. Han tvekade att bryta sig in i Britts och Simons krets. Var det bra för Simon? Var det bra för honom själv? Hans unga fru visade en motvilja mot att ha Simon i familjen de gånger Göran utövat sin umgängesrätt tidigare och var inte heller positivt inställd nu.  Men han måste ju kunna få träffa sin egen son!

Hemma hos Britt, Bertil, Wendela och Simon var det familjeråd en tisdag i november.

- Simon, sa Britt. - På lördag klockan tio kommer din pappa och hämtar dig. Så är du hos honom tills på söndag klockan sex. Det blir väl roligt.

- Ska jag sova där?

- Ja, men bara en natt.

- Måste jag leka med den där ungen han har?

- Nejdå, den där ungen som du säger, är din halvbror och han är för liten nu för att kunna leka med dig.

- Men tanten då. Ska hon vara där?

- Görans fru. Hon ska laga köttbullar och du och Göran ska gå till äventyrsbadet och ha roligt. Det blir väl bra?

- Får Wendela vara med?

Simon var till slut överens om att träffa Göran, bara han slapp leka med ungen och om Wendela lekte med honom när han kom hem.

Göran kände sig litet generad där han stod i hallen sedan Britt och Bertil välkomnat honom. Nyfiken på vem som kommit sprang Simon ut i hallen.

      - Simon, sa Britt, - Hämta väskan som vi packade, så får du följa med din pappa över helgen och gå på Äventyrsbadet. Britt var irriterad på sig själv. Varför måste hon sockra?

-  Men det var ju inte förrän på lördag. Det är jättelångt dit, sa Simon. Och Wendela ska leka med mig och vi ska se på Bollibompa.

   Göran fick nästan panik. Det här var ju hans son. En son som inte såg fram emot att träffa honom. Han kände en sorg inom sig men samtidigt en beslutsamhet. Han skulle inte mista Simon. Inte vara en främling för honom. Samtidigt ville han inte störa Simons trygghet i den nya familjen. Jag måste ge Simon lite tid. Mig själv också. Enbart dagträffar till att börja med. Inte blanda in sin egen nya familj ännu. Komma överens med Britt och Bertil.

      -Det är en annan lördag som…                                          

GÖRAN:  Näe, jag kan inte säga den repliken. Jag kan inte i ett förtvivlat ögonblick tänka som en social rådgivare. Det är inte trovärdigt. Jag måste få höja rösten. Jag är väl också människa, även om jag framställs i dålig dager. Och det var ju inte bara mitt fel att det blev skilsmässa.

ÖDESGUDINNAN:  Britt hade ju inte hittat nån annan, eller hur.          

 GÖRAN:   Nej, hon var inte sån. Vi hade det lättsamt och trevligt tillsammans innan vi gifte oss. Sen blev hon så präktig. Var inte med på några glada förslag. Och lite småsnål och inte-nu-ig.

ÖDESGUDINNAN: Så kom Lena. Ung, snygg, sprallig och alltid redo. Men inte som nån att ha på sidan i längden. Äktenskap och barn var ett krav. 

GÖRAN:   Det var svårt att lämna Simon. Jag älskade honom och vi hade roligt tillsammans, så liten han var. Men livet med Lena var så härligt att Simon och Britt tonade bort. Men nu har Lena också blivit så där präktig. Och tyglarna är strama. Det känns trångt.

ÖDESGUDINNAN:  Ibland tycker jag det är svårt att vara den som ska hålla i ditt öde. Du måste lära dig förstå människorna omkring dig. Lena är en osäker flicka och har just nu dåligt självförtroende. Nybliven mor och med en man som börjar rycka i kopplet. Du vet det inte, men umgänget med Simon är inkörsporten till ett bra liv för er alla. Efter en kort tid av ängslan kommer Lena att tolka din omsorg om Simon, som att du är ansvarsfull. Det ger henne den trygghet hon behöver för att öppna sig igen. Britt och Lena kommer att bli bästa vänner och ni ska umgås familjevis. Utan Simon hittar du snart en ny kvinna och det vill jag inte vara med om. Du anar inte vad krångligt det kan bli. Jag kan justera slutet lite. Sen gör du som jag har bestämt: säger slutrepliken. Och kom ihåg: Det här samtalet är glömt…NU!

     Göran fick nästan panik. Det här var ju hans son. En son som inte såg fram emot att träffa honom. Han blev arg men också ledsen och kvävde ilske-impulsen. Nånting måste han säga, behålla kontakten! Han fick en förtvivlans ingivelse.

       - Det är en annan lördag vi ska gå till äventyrsbadet Simon.  Idag ska mamma och Bertil och jag prata och dricka kaffe och så tänkte jag att du skulle berätta lite om dagis och visa mig dina leksaker. För du har väl några nya.

 -Jaaa, ropade Simon. – Kom med in i mitt rum. Jag har en ny bil som kan fara till månen om man har lösenordet.

-