Kåseri av       Malte Ellström

Det omöjliga      

Det var här allt började. Lägenheten han skaffade när han fick sitt första jobb, som de bodde i de första åren som gifta, som han inredde till kontor och mötesrum när han startade eget. Hur skulle det gå nu?

Dörrklockan bröt lämpligt hans mörka funderingar. Det var ju knappast någon ny kund med ett nytt uppdrag. Hur skulle det kunna vara det? Han plockade ändå bort tidningarna från skrivbordet och hängde upp kavajen. Tog kaffekoppen till diskbänken och öppnade dörren i hallen.

- Hej, Jag heter Karin Ohlsson och har kommit för att söka jobbet. Ja, Arbetsförmedlingen bad mig komma direkt eftersom det var ganska bråttom.

- Jag tror arbetsförmedlingen har en egen definition på bråttom, sa Martin. Hennes pigga bruna ögon och uttryck av glad förväntan ingav honom känsla av lättsinne. - Det är bara tre månader sen jag bad dom att hitta en hjälpreda kunnig i allt. Men kom in och ta en kopp kaffe så kan vi resonera om nödvändigheten av ordet bråttom.

-Jag har specialiserat mig på ordens innebörd och fastnat för Anställning. Det är ett ord som ger avkastning, sa Karin.

Hon hängde sin röda jacka i hallen och de gick in i vardagsrummet till soffgruppen. Martin hämtade två koppar med kaffe som stått på i bryggaren sen morgonen. Han gick ut till köket igen och kom tillbaka med en chokladkaka och fyra kex på ett smuligt fat.

- Grädde? Jag har inget socker. Ja, varsågod och hugg in. En sak känns lite konstig. Jag ber arbetsförmedlingen rekommendera en person till mig som kan ta itu med ett antal sysslor. Det kommer en ström av folk med alla möjliga färdigheter, men ingen som passar. Så kommer du som ett sladdbarn och kanske är du världens bästa, men jobbet har tagit slut. Jag var själv just på väg att söka ett trevligt, välbetalt arbete.

- Men du har ju ett företag. Blomstrande fick jag höra. Har bolaget vissnat? I så fall behöver du ha någon som jag här. Jag är ju utbildad till praktiskt taget allting.

- Och därför blir du min räddning? Men jag tror inte att arbetsförmedlingen har ett sjätte sinne och har skickat dig idag.

- Jo, jag fick en lapp i handen för några veckor sen, sa Karin. Men namnet, Work Assist! Det kändes som koka kaffe och passa telefon. Så jag rusade inte iväg så där direkt. Men här behövs faktiskt nån som kokar KAFFE . Och nån som byter namn på firman. Jag kan tänka mig att ta det här jobbet.

- Om du är så desperat att du tar ett obefintligt jobb som inkluderar att koka kaffe, sekreterarnas röda skynke, då måste det ligga någonting bakom.

- Jag måste ju sockra lite för att få in en fot. Men allvarligt talat, jag har sökt tjugo jobb de senaste fem veckorna. Alla hade jag kunnat sköta lätt som en plätt. Men folk vill inte ha mig. Åtminstone inte som medarbetare. Jag har försörjt mig på ströjobb och inhopp. Så hittade jag din lapp när jag städade och talade med arbetsförmedlingen om dom hittat nån. Jodå, dom hade hittat många, men du var så kräsen att dom gett upp. Jag som blivit ratad överallt, ja då kändes det som en utmaning att komma till en proffsratare. Och när det nu visar sig att du står på ruinens branter och att firman är kaputt, då förstår jag att jag kommit rätt. Jag har länge väntat på att få ta itu men nåt riktigt saftigt.

- Det var värst. Av alla utmaningar du mött, så är det bara Work Assist som är värdig ditt stora självförtroende.

- Ja, så är det.

- Vad har du att komma med då. Vad kan du?

- Konsthistoria, antik historia, arkeologi och så vidare. En lång lista.

- Och här sitter jag med ingenjörskonst. Lägg märke till den lätt nedlåtande tonen. Och de två ska mötas?

- Det är just det bevingade ord är till för. Att trotsas. Och Work Assist har inga vingar. Assist betyder hjälpa till. Du träffar på Lazarus och erbjuder din assist och menar att skaffar han mat, så kan du duka bordet. Jag kommer och säger -Jag ska hjälpa dig-. Vem väljer han?

- Dej förstås, för han blir imponerad av receptet på kilskrift som botar honom.

- Kilskrift var inte i bruk på den tiden.

- Han hade naturligtvis läst antik historia och förstod. Men ändå. Ett firmanamn med undermening som alla känner till? Kanske inte så dumt. Föreslå nåt.

-Där ser du! Men du vet hur det är med mirakler, dom tar nån timme och utförs i det här fallet bara av anställda. Och jag borde ju ha någon ledtråd till vad firman gör.

- Jo, jag är avknoppad från den stora Mining AB och skötte en speciell teknik åt dom. Det var en tid när bolagen la ut alla jobb på underleverantörer och konsulter. Förra veckan la dom ner min verksamhet. Sen dess har jag helhjärtat skött deppandet. Det som behöver göras är att hitta nån som har en skruvnyckel och vill tillverka cyklar till exempel. Jag ordnar med tio småföretag som gör ekrar och styrstänger med mera. Vår kund skruvar ihop och säljer. Det blir många bollar i luften att samordna och det är till sånt jag behövt hjälp. Och du kan skaffa tavlor till kontoret kanske? Men du kan väl mer. Du har en hake nånstans.

-Jo jag har väl det. Jag är egentligen skådespelare. Rättare sagt har jag trott det. Länge. Jag har fått ett antal småroller på ett par teatrar och väntat på Chansen. Därav ströjobb för att överleva. Till säsongens nya uppsättningar är jag inte tillfrågad. I ett ögonblick av klarsyn insåg jag att alla mina roller har varit -glad flicka- med status strax ovanför statist. När jag sökt jobb och visat min långa CV, har folk förstått att jag inte kommit för att stanna tills jag får en guldklocka. Så dom spolar mig. Karins ögon blev litet glansiga och de satt tysta en stund. - Men nu vill jag stanna... Inte bara ränna omkring och jaga en dröm. Men du har väl också en dröm. Nånting du inte uppnått. Men en STOOR hake har hindrat dig. (och nu glittrade ögonen) Det är inte alla som avvisar arton, jo det var arton och på den nittonde, duktiga arbetslösa människan.

- Ja, det är som du säger. Jag vill ha saker gjorda på mitt sätt. Dom som jobbat åt mig har ibland velat ändra, byta system. Det har jag svårt för och det blir otrivsamt. Och så deras mantra; Inflytande över arbetet, meningsfullt och … och, ja du vet. Anpassning är ett okänt ord. Min dröm har alltid varit att ha ett bra, kreativt jobb med trygghet och jag har levt med den drömmen uppfylld i flera år. Tills för några dar sen.

- Oj oj, Du har levt med tre fötter på marken och jag har hoppat omkring med ett ben i det blå. Och nu har himmel och jord försvunnit! God save our souls.

De satt tysta. Ljuden i lägenheten växte; väggklocksticket, den avlägsna trafiken, en flugas kamp. Overklighet.

- Nej, nu får vi rycka upp oss, nästan ropade Martin. Du ska inte sitta i ett hörn här med pappersarbete. Du måste ha folk omkring dej där du jobbar. Med dina meriter i den långa listan du nämnde, finns det mycket att välja på om du går in för det. Ställ upp i Nyårsrevyn, dom söker förmågor nu, så har du i alla fall en anknytning till din dröm. Jag kan gå till andra företag i min bransch eller till kommunen. Jag har ju en färdig infrastruktur som råg i ryggen. I princip kan jag ta upp kärran ur diket, sätta ner den i hjulspåren och fortsätta. Jag förstår inte att det inte stått klart för mig förrän nu.

- Usch, nu förstörde du alltihop. Det var så fantastiskt med den där stunden av absolut hopplöshet och livet som förgäves tränger sig på. Vi skulle ha haft den lite längre. Att ta sats ifrån.

- Men jag blev rädd. Och jag kom inte ut tomhänt.

- Hur blev det nu då. Har jag blivit en vanlig desillusionerad nio-till-femmare och du en djävul till entreprenör?

- Det fina med framtiden är att den alltid är öppen för förslag och kastar sin tärning. På din är det nog bara sexor runt om.

- Nej, nä-äj det duger inte. Det låter rimligt att du återfår ditt liv med riskfaktor noll. Men du kan inte lämna mig hos Ödet med fejkade tärningar för att jag ser glad ut. En sån klyscha är jag inte värd. Och vår tysta minut. Upplevde inte du något också då?

- Det var därför jag blev rädd. Jag såg på mig själv och mitt liv med ditt sinne. Torftigt! Jämtjockt! Ändå är det så jag vill ha det och jag upplever det som rikt. Är det fel? Eller är jag någon sorts fossil som lever kvar förstenad.

- Kanske är livsnöjdheten relativ. Naturligtvis är den det. Men det beror på hur högt taket är. Eller hur högt man tror att det är. Själv har jag levt under bar himmel. Mina ströjobb har varit känsloneutrala, bara relaterade till äta-bo. Jag har inte fått nån referens till ett normalt arbetsliv. Jag vet inte ens hur en stegpinne ser ut. Men har du tänkt på att spåret du tänker sätta ner kärran i, slutar i en mur som du redan stött pannan mot och ligger halvt avsvimmad. Du ska in på i ett nytt spår och det blir massor av saker som du måste ändra eller lägga till. Min guldklocka finns väl någon annanstans, men under inkörningstiden behöver du någon som jag.

Rasslet av en nyckel hördes i ytterdörren. En kvinna i övre medelåldern kom in. - Åh, ursäkta. Jag visste inte att du hade besök, sa hon.

- Hej Elsa, sa Martin och vände sig till Karin. - Det här är kvinnan som håller ordning i mitt liv, Elsa Lind som städar här två gånger i veckan.

- Men... men är du inte Karin Ohlsson , sa hon när hon såg Karin. - Åh vad jag beundrar dig. Jag såg en pjäs på teatern i Luleå i vintras. Den var så konstig och tråkig. Så kom du in på scenen. Å vad glad du var. Du lyste upp hela salongen. Jag kommer inte ihåg vad pjäsen hette och förstod inte vad den handlade om, men dig glömmer jag aldrig. Du var så glaad!

- Tack Elsa för att du säger så. Men jag undrar ibland om det är någon mening med att hålla på med teater. Är du nöjd med det du gör?

- Ja-a, det är jag. Jag städar på förmiddagarna halvtid på Mining du vet. Folk sitter och jobbar och vi pratar lite jag blir bekant med dom. Hör liksom till. Man hittar på små knep för att göra städningen utan att störa. Och bolaget tar det tills sig om man föreslår nåt. Då känns det litet extra. Så har jag ett par andra hushåll som jag går till. Kanske gör man lite utanför det vanliga ibland för man vet ju att man behövs. Och folk blir glada. Nej, jag ska inte störa. Härligt att ha träffat dig Karin. Jag skulle bara hämta dans-skorna som jag glömde i går. Line Dance vet du. Hej.

De satt stilla. Tittade rakt fram tills ytterdörren stängdes.

- Säg nu inte att du släppte in mig idag för att jag såg glad ut!

- Nej, det var inte därför. Om jag får efterkonstruera lite, som i en roman så... Nej. Hursomhelst, jag var nere i botten och när det ringde på dörren var jag beredd att välkomna vem som helst för ett avbrott. Så stod du där och sökte jobb, det mest avlägsna i min tankevärld just då. Men du hade en trotsglimt i dina ögon; jag mot världen. Där det inte fanns nån värld. Det var så absurt att jag spelade med. Det var din attityd som fick mej i ett galghumorläge.

- Kanske var jag lite desperat. Inte bara kanske. Jag hade ju följt reglerna. Sökt anvisade jobb inom anvisade tider. Många och länge. Drömjobbet fösvunnet. Oönskad på alla stödbensjobb. Noll både uppåt och neråt. Det möjliga var förbrukat. Alltså återstår bara det omöjliga. Hon såg Martin i ögonen. - Det omöjliga?

- Ja, och jag handlar spontant nu Karin, det omöjliga är, tror jag det enda möjliga för dig och mig. Du behöver lite svensson i dig och jag behöver laka ur mig lite svensson. Jag tror att du har en uppdämd arbetsglädje som kommer att ge idéer om firmanamn och reklam och annat. Ett helt fyrverkeri väntar jag mig.

- Och jag som aldrig velat spela pangbrud! Nej, nej förlåt, förlåt. Hrm. (och hon reste sig upp) - Jag antager härmed ditt anbud med viss glädje och förväntan. Jag är glad Martin. Glaad!