Utställningen       

Vi stod i kön utanför Nationalmuseum sista dagen för museets utställning av impressionisterna. Det är ett måste, hade Karin sagt. Trots att det var vinter och kallt, var stämningen lättsam och gemytlig. Vi kom i samspråk med ett yngre par framför oss, Tom och Vera.

-  Vi ska dricka kaffe med avec framför ett landskap av Renoir och återuppleva vår semester i somras, sa Tom och  klappade på Veras stora handväska. – Det räcker nog till er också. Åtminstone kaffet.

Vi kom in i museets entré och vi karlar drog oss något till vänster mot kassan, medan damerna lät sig föras mot hissen upp till själva utställningen. Det var trångt och jag menar trångt. Med färska biljetter maldes vi mot hissen och såg med fasa hur damerna , trots tapper kamp som käringar mot strömmen, fördes in i hissen och försvann.

Ett par hisslaster senare var vi framme vid de första tavlorna. De var säkert intressanta, men vårt allt överskuggande intresse gällde damerna. VAR VAR DOM? Här gled vi sakta förbi konst som är ett världsarv, men vi kunde inte peka och säga: "titta där!"  Det vill säga; jag kunde peka, eftersom jag strök bort en svettpärla i pannan just som vi kom ut ur hissen, men Toms armar var låsta i  nedfällt läge i trängseln. Jag kände mig som ett snökorn i en glaciär, hjälplöst drivande mot havet.

Det gick faktiskt ganska bra att se tavlorna. Vi drevs framåt i en roterande rörelse, så vi kunde se konstverken på båda sidor om vår färdväg. Plötsligt hördes ett förfärande ljud av skrikande bildäck. Folk skyggade och för att ögonblick fick Tom armarna fria.

-  Det är  Vera som ringer. Jag säljer dubbdäck, sa Tom ursäktande och började fiska upp mobilen ur sin jackficka, men folkhavet slöt sig innan han fick upp den helt. Jag såg antennstumpen sticka upp mellan Toms vänstra axel och en plym från en kortväxt kvinnas hatt och därunder  två stora, nysnödiga näsborrar.

- Svara du, sa Tom lugnt.

Jag lyckades vika ner armen och med fingertopparna få tag på spetsen av antennen och bärga mobilen innan nysningen kom. Jag kände mig lättsinnig och la telefonen mot örat.

- Hej, hör du mig, sa jag.

- Jodå. Är Tom där?

- Jo, men han klarar just nu bara verksamhet under brösthöjd. Jag är hans tolk och förtrogna stand in. Kalle om du kommer ihåg birollerna.

- Hej Kalle. Din hustru hälsar. Vi passerade Renoir för fem minuter sen och vi var förstås tvungna att ta avecen. Toms finkonjak. Vi är glada och jag hoppas du kan brejka det här gradvis för att mildra chocken.

- Om jag kommer ihåg rätt låg konjaken i en stor väska i höfthöjd. Hur kom du åt den

- Jo, då och då kommer vi ansikte mot ansikte Det vill säga bröst mot bröst.  Som du säkert lagt märke till är Karin extremt bysthög och jag har sån där push up, så det blir ett bra utrymme under där om du förstår.

-  Okej, du kan öppna väskan och få upp konjaken. Men hur får du upp den i läpphöjd?

- Karin hade ju med sig sugrör till erat mineralvatten. Vi bjuder på kaffe vid landskapen om vi strålar ihop. Annars i vårt nästa liv. Hälsa Tom. Klart slut.

- Damerna hälsar. Tyvärr har dom passerat Renoir.

- Dom har väl inte druckit upp konjaken, sa Tom ångestfyllt.

- Nejdå. inte alls. Men den blev väldigt varm och visade tecken på att dunsta bort. Men dom fixade det.

- Hurdå?

- Dom bytte förvaringsplats och har inlemmat den i sin ämnesomsättning och vi kommer att få del av den genom deras glada chosefria sätt när vi träffar dom. Och kaffet är intakt.

- Herregud vad livet är orättvist. Men vi måste ha tag på dom. Du får ringa upp Vera så hör vi var det ringer. Dom är kanske strax intill.

Jag har ofta med förvåning sett folk trycka nummer på sina mobiler med tummen. Fort och utan ansträngning.  Min arm hade börjat domna av sin ovant höga ställning och vid första försöket att tumma numret, höll jag på att tappa telefonen. Det var inte värt att fortsätta. Men vänta! Inte alls långt bort fanns en annan höjd arm. Den var späd och i handen fanns ett rött äpple. Med lite mottryck här och där lyckades vi bromsa vår drift, så att armen med tillhörande ung flicka var inom räckhåll. Hon var villig att hjälpa oss.

- Men jag måste bli av med äpplet om jag ska kunna ta emot mobilen. Gapa! sa hon åt mig och tryckte in äpplet i min mun. Flickan, Eva,  fick numret av Tom och ringde upp.

- Signalen går ut, sa hon.

Ingenting hördes över sorlet.

- TYST! skrek Tom och sorlet avstannade tvärt i vårt närområde. Veras ringsignal, "Ju mer vi är tillsammans", hördes svagt från nästa rum. Folk tog det som en upptakt och under några vidunderliga sekunder, hördes sången från världens tätaste kör.

- Säg åt Vera att bara följa med strömmen. Inte försöka dra åt något håll så träffas vi om tolv minuter, sa Tom.

Eva gjorde sin plikt och lämnade tillbaka telefonen men tog inte äpplet ur min mun. – Jaa Adam. Vi är i lustgården nu och du vet vad som händer om du äter upp äpplet, sa Eva. - Lämna det i garderoben. 

Det var inte lätt att likt en korsning mellan frihetsgudinnan och en julgris, glida omkring och konfronteras med det ena efter det andra förvånade ansiktet med bara mina rynkade ögonbryn som skydd mot lustiga kommentarer. Efter en kvart träffade vi på våra damer på ett lugnt ställe. Där fanns till och med plats att ta ner armen och ut äpplet.

- Hur kunde ni hitta oss, frågade Vera.

- Liksom i oceanen finns ett ställe dit allt driver; alla strömmars eda. Här är vi i utställningens Sargassohav. Plocka fram kaffet, andas på oss och var väldigt glada, sa Tom tappert leende.

Hur vi tog oss ut är en annan historia.