Novell av      Malte Ellström

Den vänlige mördaren   

   Hotellet var byggt som en stor sportstuga. Det hade två våningar, starkt sluttande tak och en ytterbeklädnad av stockpanel. Inomhus hade man bemödat sig att skapa en intim miljö med rustika möbler, textilier i varma färger och öppna spisar både i storstugan och i en del av rummen. Anna satt vid brasan i storstugan och skissade på kläder. Hon tänkte tillbaka på när regissören, Anders Dalman, hade sammankallat alla medverkande till genomgång och presentation på Strand hotell i Stockholm. Anna hade varit med i två filmer förut som sömmerska men nu hade hon fått chansen att stå för alla kläder med egen design. Kostym: Anna Grundin skulle det stå i förtexten. Hon fick gåshud när hon tänkte på det, både av oro och förväntad stolthet. Hon visste att hon skulle klara av det.

   "Filmen kommer att bli stilbildande och jag vet att du är den rätta för jobbet." Anders var entusiastisk och Anna rycktes med. "Den blir nånting mitt emellan Bergman och ett seriemagasin. Väldigt tydlig. Helge Carlberg har ena huvudrollen. Han är naturligtvis den gode, den ädle prinsen. Hans kläder ska lysa. Han ska stå ut som en relief i guld mot en grå och svart värld. Olle Westin är lika naturligtvis den onde, falske men skenbart charmige. Han ska vara elegant men med en antydan av vulgaritet, tydlig för publiken men inte värre än att hjältinnan, du vet Vera Sellberg, ska kunna lockas och slitas mellan de två. Du får läsa manuset och komma med förslag."

   Anna hade kommit med förslag som för det mesta föll i god jord. De ändringar som Anders föreslog tyckte hon själv var berättigade och kände samtidigt att hon lärde sig någonting.

Anders som var känd som demonregissör var inte alls så besvärlig som man kunde ha väntat sig tyckte Anna. Då. Nu när hela filmteamet varit en vecka i Fjällby, nära norska gränsen i Härjedalen, hade Anders levt upp till sitt rykte med råge. Filmens ekonomi var beroende av kommande kvalitetsstöd och av sponsorns, Eric Wedberg, välvilja. I sitt umgänge med Eric försökte Anders vara diplomatisk men för skådespelare och teknisk personal var han en tyrann med en vilja av stål, oförmåga att lyssna på andra och med en tendens till förföljelse, nästan mobbning, av personer där personkemin inte stämde.

   "Jag brukar kunna få mediokra skådespelare att göra en hyfsad insats men med dig tycks det vara omöjligt" kunde han säga eller "Om det fanns en gata här kunde jag be någon komma in och ta din roll. Det skulle inte bli bra men bättre."

   Anders dåliga humör gick också ut över Anna. Dräkter som han tidigare godkänt dög plötsligt inte utan måste ändras. Han vägrade att skaffa någon sömmerska till hjälp så Anna fick ibland sitta uppe på nätterna och sy för att hinna med alla ändringar. De många provningarna gjorde att Anna blev bekant med de flesta skådespelarna. Alla beklagade sig över Anders sätt att sköta inspelningen. Hon fick också höra mycket skvaller.

   Det var lördag kväll och de flesta i filmteamet samlades i storstugan. Det serverades många drinkar, både medhavda och av hotellet. Stämningen steg. Anna visste att vid alla inspelningar när man jobbade intensivt och under stress blev det tillfälliga romanser. Hon roade sig under kvällen med att se vilka som gick iväg med vilka. Anders var känd för att alltid ge en roll åt någon skådespelerska som var extra tillmötesgånde. Anna såg att Anders hade lämnat lokalen men vem hade han haft med sig? Nåja det kunde göra detsamma. Hon hade många ändringar att göra i morgon så det var bäst att lägga sig tidigt.

   Anna steg upp tidigt nästa morgon och åt frukost ensam. Nästan inga av de andra var där. Hon gick upp på sitt rum som också fick tjäna som syatelje och jobbade med ändringar tills det var dags för lunch. Nästan alla i filmteamet var i matsalen. Många stod i grupper och samtalade lågmält. Stämningen verkade tryckt. Hon satte sig hos Åke Hansson, en av fotograferna som hon kände samhörighet med. Då fick hon höra det. Anders Dalman var död. Hotellets personal hade hittat honom i en snödriva runt hörnet på huvudbyggnaden. Polis och läkare var tillkallade. Polisen hade lång väg att köra från Sveg men doktorn hade redan varit där en timme. Han kom just in i matsalen, en något rund äldre herre i sportkläder.

   "Hör upp allesammans. Jag heter doktor Mellander. Som ni vet hittades er regissör, Dalman, död i morse. En hastig undersökning visar att Dalman blivit utsatt för våld. Han har fått ett slag i ansiktet, ramlat baklänges och slagits medvetslös mot en isklump i en snödriva. Han har sedan frusit ihjäl. Som ni förstår så är det här ett fall för kriminalpolisen. Dom kommer från Östersund så det dröjer några timmar. Tills dess vill jag uppmana er att inte ge er iväg på några skidturer utan stanna på hotellet så ni finns till hands när polisen kommer. Det var allt." Det blev ett allmänt sorl i lokalen.

   "Nog har man önskat Anders dit pepparn växer flera gånger" sade Åke, "men inte förtjänade han väl att dö. Det är väl nån som har blivit förolämpad en gång för mycket. Men vem?"

   "Jag försökte hålla reda på folk i går kväll. Men när jag gick upp klockan tio då hade Anders redan försvunnit. Kanske han låg och frös ihjäl just då. Vad skulle han ut och göra. Det var ju tio grader kallt igår kväll så ingen annan var väl ute. Och så låg han ju bakom knuten så ingen hade väl sett honom ändå. Om han skulle hångla med nån kunde han ju ha gått upp på rummet. Men jag har inte kommit på vem han har den här gången."

   Åke gick och Vera Sellberg kom fram.

   "Anna, du som är en lugn och stabil person, kan du inte följa med mig ut till skidskjulet och titta på honom. Han ligger där. Han har gjort mig så mycket ont så jag måste se att han verkligen är död men jag vågar inte gå ensam."

   Anna kände verkligen inte för att gå och se på en död person. Hon hade aldrig sett ett lik förut så under motviljan fanns en skymt av nyfikenhet. Vera verkade alldeles uppriven. Osminkad syntes det att hon hade mörka ringar under ögonen. Kanske hade hon sovit dåligt under natten. Kände hon till något om Anders död? Efter en stunds tvekan gick Anna med på att följa Vera ut till skjulet.

   "Du ska inte tro att det är av skadeglädje som jag vill se honom men som du vet så var vi ett par en gång. Vi träffades när han gjorde sin första film. Jag var hans stora fynd och jag föll som en sten. Men han var en lika stor buffel privat som när han regisserade. Han måste dominera och förnedra. JAG gjorde slut och det kunde han aldrig förlåta mig. Han gav mig den här rollen bara för chansen att få härska och ge igen. Det gäller förresten för både Helge och Olle också. Som du har sett har han verkligen varit infam mot dom flera gånger. Kanske en av dom fick nog och smockade till honom i går kväll."

   De kom fram till skjulet och gick in. Runt väggarna stod skidor och stavar och det fanns en hundsläde med seldon. Det var bistert kallt i rummet. Anders låg under en renfäll i en pulka. Vera lyfte fällen så de kunde se ansiktet. Han såg ut som han sov men Anna såg att han hade ett blåöga och en rispa på kinden. Rädslan och känslan av obehag försvann när hon tänkte på vad det innebar. Den som slagit honom hade antagligen en ring på fingret.

   "Adjö Anders." Vera började gråta. Kanske fanns det litet kärlek kvar under hatet. De gick tillbaka till hotellet. Vera stannade i vestibulen för att ta bort spåren av tårarna och Anna satte sig vid ett bord i storstugan med en kopp kaffe. Rummet ingav en känsla av trivsel med sin flammande brasa i öppna spisen och människor i förtroliga samtal i soffgrupper. Ett nervöst skratt hördes från ett bord. Samtalsämnet är naturligtvis givet tänkte Anna. Kanske inte alla sörjer.          

   Helge Carlberg kom och satte sig hos henne. Hon lade märke

till att han hade en stor klackring på högra ringfingret.

   "Det känns väl som en lättnad för dig också. Nu slipper du ju slita på nätterna med våra kläder."

   "Jag skulle gärna ha fortsatt att slita. Jag är inte så blaserad på filminspelningar som ni kända skådespelare är. Även om Anders var illa omtyckt så var det väl att gå till överdrift att slå ihjäl honom."

   "Jo det var det nog. Men tänk inte för illa om den som gjorde det. Anders frös ju ihjäl och dog inte av något slag. Men okej. Det jag helst önskade honom var att totalt misslyckas med en film. En som jag inte var med i förstås. På sätt och vis kom han ju lindrigt undan för alla människor han gjort olyckliga. En skön smärtfri död."

   "Finns det någon i teamet som hade extra orsak att hata honom?"

   "Orsak att hata honom hade vi nog allihop. Inte för jag tror det kan vara hon, men flickan Olsson som han tog från elevskolan som fynd har nog inte varit så tillmötesgående som han trott. Och hon var för omogen för sin roll. Jag hörde hur dom grälade häromdan. Hon har skinn på näsan den flickan. Men hördu. Du som fått oss alla att mer eller mindre lätta våra hjärtan under provningarna, du kan väl berätta om du hör något av dom andra."

   Anna kände sig rastlös och gick upp på sitt rum för att städa undan tyger och dräkter som låg framme. Så blev det ingen chans till genombrott för mig tänkte hon. Frågan var om hon ens skulle få betalt. För nu skulle väl inspelningen läggas ner. Det knackade på dörren. Det var Olle Westin som kom. Hjärtat började slå fortare i Annas bröst. I hemlighet hade hon tänkt att om det var nån hon skulle vilja ha en affär med så var det Olle Westin. Han var trevlig och öppen och var ursnygg. Med ett sting i bröstet såg hon att han hade en klackring på sig. Men det kan ju ändå inte vara han, tänkte hon ologiskt. Han som är så lugn och trevlig.

   "Hoppas jag inte stör dig Anna. Jag kände behov av att prata med någon och det måste ju bli du."

   "Du är alltid välkommen hos mig ,"sade Anna djärvt.

   "Ja du har ju fått höra en del om mina tankar och bekymmer förut. Du förstår jag har inte haft en ordentlig filmroll på länge och såg verkligen fram mot den här inspelningen trots att jag visste att det skulle bli besvärligt. Som vanligt fick jag ju en sån här lite sliskig roll. Det tycks vara mitt öde. Men det är väl mitt utseende som får regissörerna att ta ut mig till såna roller. Men jag kan och vill mycket mer. Också för dig måste det väl vara en stor besvikelse om filmen läggs ner. Synd för jag tror du passar för det här jobbet. Inte bara för designen på våra kläder utan för att du är en passar in som människa."

   De satt och pratade i över en timme och när han gick höll han hennes hand länge och gav henne en fjunlätt kyss. Var det kamratligt eller något mer? Anna kände sig upprymd samtidigt som hon hade ännu ett skäl att beklaga att filmen skulle läggas ner.

   Vid middagen var stämningen dämpad. Även om många kände en skamsen lättnad över att vara fria från Anders Dalmans giftiga tunga och skarpa röst så var man också arbetslösa. Någon sade att facket säkert skulle tvinga sponsorn, Eric Wedberg att ge kompensation. Han förekom dem. När middagen var slut slog han på gonggongen som hängde innanför dörren.

   "Hör på allesammans. Jag förstår att ni är oroliga för hur det ska gå med inspelningen och med era gager. Jag har själv varit mycket orolig för att en hel del av mina pengar skulle rinna bort till ingen nytta. Nu kan jag tala om för er att jag hela dagen har varit i kontakt med regissör Mats Oskarsson. Han har gått med på att överta jobbet som regissör. Ni får först en veckas semester här medan han läser in manuset. Sedan tar vi alla utomhusscener. Resten ska vi ta i studio. Blir det bra?"

   Spridda bravorop hördes och någon utbringade ett leve. Wedberg blev kvällens populäraste person och han tog välvilligt emot både dunkar i ryggen och drinkar som många ville bjuda på. Det var nästan som om man glömt dödsfallet.

   Polisen kom men störde inte sällskapet i storstugan. Man besiktigade liket och förhörde hotellets personal vilket tog hela kvällen. Förhören med filmsällskapet tog hela nästa dag. Anna fick redogöra för sitt förhållande till Anders Dalman, antipatier eller sympatier, vad hon gjort under lördagskvällen och om hon sett något misstänkt. "Kan någon intyga att ni inte lämnade storstugan någon gång mellan klockan åtta och tio på kvällen?".... "Inte det. Det var ju synd. Ni har alltså inget alibi för den kritiska tidpunkten." Anna kände det som om hon bev anklagad.

   På tisdag förmiddag blev Anna kallad till det speciella rum som reserverats för polisens arbete. När hon kom dit var var Helge Carlberg, Olle Westin, Vera Sellberg och Eric Wedberg redan där. Poliskommissarie Lindberg som ledde utredningen tog till orda.

   "Jag har kallat er fem därför att det är bara ni som inte har alibi för tidpunkten för gärningen. Genom en iakttagelse av kökspersonalen vet vi tidpunkten för den händelse som ledde till Dalmans död. Det var klockan tjugoett och tio. Man hörde då Dalmans arga upphetsade röst utanför köket. Tyvärr såg man inget och hade ingen anledning att tro att ett brott skulle begås. Men vi vet att en av er är gärningsmannen. Den skyldige kan besvara oss en del besvär genom att träda fram frivilligt."

   Tystnad.

   "Nähä. Då kan jag berätta att den helikopter ni hörde i morse hade med sig en kriminaltekniker. Han ska undersöka de ringar ni har på er. På en av dom ringarna finns blod och hudavskrap från Dalmans kind. Det hjälper inte att den är tvättad. Det finns ändå rester kvar som upptäcks i mikroskop. Såja, lämna fram ringarna nu."

   Anna såg hur Wedman smusslade ner en ring i kavajfickan och bytte en från vänster till höger hand. Kommissarien såg också bytet.

   "Jag tror vi tar den som ni har i fickan. Och så kanske vi kan få en förklaring."

   "Ja, det är mitt fel att Dalman frös ihjäl men det var verkligen inte meningen. Jag bor ju in av stugorna på baksidan av hotellet och hade bett honom komma dit för att resonera om inspelningen. När jag kritiserade hans sätt att handskas med personalen blev han arg och vi började gräla. Jag sa mitt hjärtas mening och han blev alldeles vild och ville gå ut för att göra upp. Jag är ganska vältränad och tänkte att det skulle vara skönt att ge honom en knäpp på näsan. Han började slå vilt och obehärskat och jag hade ingen svårighet att ge honom en smäll över ögat. Han föll baklänges i en snödriva. Mjukt som jag tyckte så jag lät honom ligga och gick in till mig. Det var ju inget hårt slag. Det var egentligen en olyckshändelse."

   "Det kanske finns förmildrande omständigheter men jag måste ändå anhålla er. Ni får följa med helikoptern tillbaka till Östersund."

   Wedman vände sig till skådespelarna.

   "Jag blir tydligen borta en tid men mina pengar stannar kvar. Ni kan hälsa de övriga att det jag sa i matsalen fortfarande gäller."

   Alla såg lättade ut. Anna såg på Olle och mötte hans varma blick.