Efter avslutat arbetsliv behöver man ju sakta in, ha en bromssträcka. Man kan inte genast slå sig till ro i fåtöljen, se på TV och läsa deckare. Så man skaffar sig en snickarbod och svarv och knivar och stämjärn. Man lär sig hur olika träslag lämpar sig för det ena och det andra. Man får fina ideer om slöjdobjekt som tacksamt ska tas emot av vänner och släkt, som motvikt mot tulpaner och pengalistor. Men man är ingen svarvare. Täljer dåligt med blicken mot horisonten. Inte att undra på. Egentligen är man  ju deckarförfattare! Det är bara att sätta igång.

Glasveranda, tända ljus i skymningen, bra uppslag, ett glas vin. Det gick som en dans. Tio, tjugo, trettio sidor. Vid femtio var det dags för upplösningen. På tvåhundra sidor? Nej, det gick ju inte. Inte att undra på. Egentligen är man ju novellförfattare. Dessutom med romantisk läggning. Veckotidningar!!!

Den första kom in i Hemmets Veckotidning direkt. En deckare. Lätt som en plätt?  Nej. Den hade rätt ton i rätt ögonblick. De följande fyra novellerna blev refuserade i tur och ordning av alla våra vanligaste veckotidningar och återsändes med bifogade tyvärrkort.  Så blev det. Skriva, skicka runt och ibland, fast glest, en träff. Men det är spännande att ha ett par noveller -ute- i väntan på nej tack. ELLER? Ellret är i versaler i tanken men finstilt i verkligheten som ändå innehåller ett skönt, lite bävande kanske.

Men alla historier som inte dög eller inte passade eller ens var menade för veckotidnngar. Ska dom ligga här och gulna i den allt stinnare byrålådan? Nej! Dom ska få framträda i skärmljuset på nätet och jantelagas och sågas eller kanske förnöja. Vem vet.

                                                              ÅTER