Efter
avslutat
arbetsliv behöver man ju sakta in, ha en bromssträcka. Man kan inte
genast slå sig till ro i fåtöljen, se på TV och läsa deckare. Så man
skaffar en snickarbod och svarv och knivar och borrar. Man lär sig hur
olika träslag lämpar sig för det ena och det andra. Man får fina ideer
om slöjdobjekt som tacksamt ska tas emot av vänner och släkt som
motvikt mot tulpaner och pengalistor. Men man är ingen svarvare. Täljer
dåligt med blicken mot horisonten. Inte att undra på. Egentligen är man
ju deckarförfattare! Det är bara att sätta igång. Glasveranda, tända ljus i skymningen, bra uppslag, ett glas
vin. Det gick som en dans. Tio, tjugo, trettio sidor. Vid femtio var det
dags för upplösningen. På tvåhundra sidor? Nej, det gick ju inte.
Egentligen är man ju novellförfattare. Dessutom med romantisk läggning.
Veckotidningar! Den första deckarnovellen jag skrev, kom in i Hemmets Veckotidning i slutet av förra seklet. Lätt som en plätt? Nej. Jag hade hittat rätt ton i rätt ögonblick. De följande novellerna blev refuserade i tur och ordning av alla våra vanligaste veckotidningar och återsändes med bifogade tyvärrkort. Det tog två år till nästa publicering och så har det fortgått. Skriva, skicka runt och ibland en träff. Men alla som inte dög då eller inte passade. Ska dom ligga här och gulna i byrålådan?
|