novell

Kontakt sökes                

   "Om det ändå inte gjorde så ont i tårna!" Robert lossade protesen och strök över änden på benstumpen. Han hade inte hunnit vänja sig vid sin oumbärliga reservdel. Ett hugg i bröstet och en kort ångestvåg blixtrade till när han tänkte på olyckan. Det gjorde inte så ont numera, ett år efteråt. Men bilderna dyker upp oombedda. Han och hans bäste vän Eric står i kön till en krog. Kön är lång och viker sig efter trottoaren. På gatan är trafiken livlig. Klockan är elva på kvällen och det är oro i kön. Plötsligt får han en knuff och faller raklång ut på gatan just när en taxi ska passera. Med en sinnesnärvaro tagen från en intuitiv överlevnadsvilja, lyckas han nästan kravla sig helt fri till mitten av gatan. Men vänster fot blir kvar. Bokstavligen. Överkörd och krossad av två hjul. Det var svårt att acceptera att foten var borta för alltid. Det var smärtsamt och svårt att träna sig att gå med protesen, men det svåraste hade han framför sig; att återfå självförtroendet. Han kände sig som en halv människa och tyckte att alla genast såg att han var handikappad trots att han gick bra med sin konstgjorda fot. Han fick speciella ögon för andra människors spänstighet. Ett litet hopp i trappan, ett snabbt sidosteg registrerade han med ett stygn i bröstet som en omöjlighet för honom själv.

   Robert och Eric hade varit kurskamrater när de utbildade sig till datatekniker. Eric hade en speciell talang för programmering och blev snart stjärna på ett stort dataföretag. Robert började på samma företag men startade eget efter något år. Där hittade han sin nisch och gjorde sig ett namn som konsult och anordnare av kurser. Bara några månader efter olyckan hade han med Erics hjälp fått jobb i det stora företaget igen. Den egna firman fick vila tills vidare. Nu när den fysiska rehabiliteringen var bra på väg, var det dags att ta itu med den känslomässiga delen.

   "Men förstår du inte, Robert" sa Eric när de satt vid lunchen i matsalen, "det är för tidigt att starta upp din firma nu. Det behövdes ju bara att du blev sjukskriven ett tag så gick det åt pipan."

   "Det gick inte åt pipan. Jag lade bara ner verksamheten tills vidare och nu är tills-vidaret slut. Mer än så är det inte."

   "Och vad tror du att dina gamla kunder har gjort under tiden? Har dom också lagt ner verksamheten ett tag?"

   "Ett par av dom har vänt sig till det här företaget och jag har skött om dom trots att den servicen egentligen inte finns här. Men jag har gjort det med VD:s gillande. Han vill att jag sätter igång själv,  så att han kan hänvisa till mig, när kunderna vill ha kurser på lägre nivå. Han sa själv att om jag pratade med bönderna på deras språk,  skulle han och du ta hand om grevarna. Så det är okej."

   "Sa han det? Han som alltid visat ett bra omdöme. Men det här att du ska skaffa dig en tjej, vad är det för löjl. Sonja stack ju så fort hon såg din benstump. Du vill väl inte ha tillbaka sånt trubbel?

   "Nu går du för nära kanten, Eric." Det hettade i Roberts kinder. ”Det är ju.. ju foten..." Han fick en klump i halsen. ”Det är ju det jag måste komma över. Förstår du inte det. Jag trodde du var min vän."

   "Det är ju därför jag kan säga som det är. Du ser ju själv vad känsligt det är. Du borde vänta ett tag."

   "Jag behöver sällskapsträning. Och kontaktannonsen i tidningen. Något handikappad stod det. Jag behöver prata med andra i liknande situation. Det är väl inte så konstigt?

   Kontaktannonser sköts ju numera helt elektroniskt. Robert hade talat in sitt svar i Marknadstidningens system på onsdagen, samma dag som den kom ut. Den som satt in annonsen kunde lyssna av svaren per telefon under hela vecken. Robert räknade med att hon skulle vänta åtminstone till fredagen,  innan hon valde bland svaren. Förhoppningsvis skulle hon välja honom.  Det var naturligtvis ett lotteri, men hans nummer kom upp och på fredag kväll ringde telefonen.

   "Hej, jag heter Lotta. Du har svarat på min annons och jag tänkte att vi kunde träffas."

   "Hej. Va roligt att du ringde. Jag har gått här och varit lite nervös. Du är medveten om att jag är lite handikappad. I foten."

   "Du ska inte be om ursäkt för det. Det har nyss hänt antar jag."

   "Ja det är ett år sen nu. Jag börjar vänja mig nu"

   "Det verkar som ditt huvud inte har vant sig riktigt, eller hur?"

   "Jo, den delen tycks vara svårare än jag trodde," Han svalde klumpen i halsen. Satan, jag tål inte ens höra en vänlighet, tänkte han. "Vi kan väl gå ut nånstans och äta imorgon."

   "Jag hade också tänkt det. Men jag hör på dig... Jag är också lite ovan. I huvet. Fast benet är ganska bra. Men väldigt rakt. Stelopererat. Kan du komma hem till mig på middag. Middag och prat. Inget mer. Klockan fem. Är det okej." Jo, det var okej.

   Robert gick som vanligt till jobbet på lördag morgon för att jobba ett par timmar. Eric var också där som vanligt. De pratade om den förestående träffen.

   "Att hon bjuder hem dig så där utan vidare tyder på att hon är kåt. Det blir nog ett bra ligg. Det kan du ju behöva. För det har väl varit magert på den fronten ett tag. Lycka till.” Därmed gick han tillbaka till sitt rum.

   Robert svalde ilskan. Du är allt en cynisk jävel du Eric,  tänkte han. Ibland undrar jag hur du och jag kan vara så goda vänner  när vi är så olika. Å andra sidan har du ju varit så hjälpsam som bara en god vän kan vara. Hjälpt mig upp ur gropen. Nej ur avgrunden. Det är bara när det gäller fruntimmer som vi glider isär. Så var det ju också med Sonja. Du är kanske rädd att vänskapen ska tunnas ut om jag träffar en ny tjej.

   När Robert kommit till Lottas adress, öppnades dörren av en kvinna i trettioårsåldern. Hon såg trevlig ut och verkade inte vara handikappad.

   "Hej, jag heter Karin Sundin och ska se till att den som träffar Lotta är nykter, skötsam, snygg och en vanlig hygglig kille. Jag tyckte det var litet vågat att bjuda hem en okänd person och vara ensam."

   "Det var roligt att höra att Lotta har en sån god vän."

   "Kom nu får du träffa henne."

   Lotta satt i soffan i vardagsrummet och reste sig upp med visst besvär när de kom. Lite för lång för mig, ganska kurvig, ser sympatisk ut med sitt röda hår, tänkte Robert. Rummet var kanske litet överdekorerat med souvenirer från resor och med mysbelysningar här och där. Romantisk? Karin gick efter en kvart och de blev ensamma.  

   De kom bra överens redan från början och samtalet flöt fint genom hela middagen.  Robert förstod ganska snart att de inte skulle bli ett par. De hade samma sorts humor och samma litet sorglösa förhållande till livet. Men Lotta skulle nog ha en litet rivigare och mer dominant man. Och ändå... Och ändå hamnade de i sängen efter bara ett par timmar. När de hjälptes åt att duka av och stötte ihop i dörren till köket, kysste han henne och signalerna var så starka att de genast började klä av sig. Inte ivrigt och hafsigt utan lugnt och överlagt. Ömhetsbehovet var så stort och sedan länge så svultet, att de en lång stund bara låg och höll om varandra och kände värmen från varandras kroppar. Sedan började de kela och skoja som barn och att de sedan älskade med varandra var nästan en bisak. Att ge och få ömhet, hudkontakten och värmen, det var det som kändes viktigast.

   Efteråt satt de i köket och drack kaffe med smörgås. Samtalet gick trögt, det var nästan så att de kände sig litet blyga för varandra.

   "Tror du att vi kommer att träffas i fortsättningen eller är det här bara tillfälligt för dig," frågade Lotta.

   "Jag tror att idag var vi perfekta för varann. Vi har gett varann något vi behövde. Värme och ömhet. Du har dessutom lyft mitt självförtroende ur träsket. Jag vet att jag inte är äcklig med min benstump. Åtminstone inte för alla."

   "Jag känner likadant. Men du tänker väl inte försvinna?"

   "Nejdå Lotta. Jag vill att vi ska vara vänner och gå ut tillsammans. Och så vill jag vara din kärleksvän. Vi kommer till varann så länge vi har något att ge."

   "Det låter bra för mig. Den där kärleksvänskapen tycker jag att vi sätter på prov nu på en gång."

   Robert lämnade Lotta vid ettiden på natten. På vägen hem kände han sig stark. Han skulle nog kunna möta dom utmaniningar som världen hade i beredskap. Han var glad att han sökt kontakt och tyckte att han haft tur som träffade någon som Lotta som inte krävde något, som accepterade honom och som han kunde ge ömhet till på ett plan han inte visste fanns, mitt emellan kamratskap och kärlek.

   Söndag förmiddag var behagligt lugn. Robert hade en lat morgon och satt sedan vid datorn för att kolla ett par nya program, han senare skulle använda. Det ringde på dörren vid tolvtiden. Det var polisen som kom.

   " Är ni Robert Wedman?" Robert bekräftade och tre civilklädda polismän kom in. "Som ni förstår så gäller det här Lotta Lindman."

   "Jag förstår inte alls. Vad är det med Lotta Lindman?"

   "Ni besökte ju henne i går, eller hur?"

   "Ja jag hälsade på henne igår. Vad är det frågan om. Har hon råkat ut för en olycka?"

   "Berätta om ert besök."

   "Hon hade bjudit hem mig på middag. Jag kom dit klockan fem och gick vid ettiden."

   "Det var inte bara middag, eller hur."

   "Nu får ni tala om vad det här är fråga om. Annars får jag be er gå."

   De tre polismännen såg på varandra och efter en tyst överenskommelse sa en av dem: "För ett par timmar sedan blev vi kallade till en lägenhet i Gröndal. Den beboddes av Lotta Lindman, ogift, trettiotre. Vi fann henne i sovrummet, mördad. Genom anteckning i dagbok och genom vittnesmål vet vi att ni var hos henne igår. Vissa spår tyder på att hon haft sexuellt umgänge under kvällen. Var det ni?"

   Robert kände sig alldeles tom invärtes. Lotta död! En våg av sorg blandad med rädsla gjorde att han blev illamående och sprang ut till badrummet och kastade upp. En av polismännen tänkte springa efter, men hejdade sig halvt upprest ur stolen när han förstod orsaken till flykten. Han gick sedan och kollade att Robert verkligen hade kräkts och inte simulerat. Robert kom tillbaka, blek men samlad. Han berättade allt, precis som det var. Med annons, fot stelt ben och social träning. Poliserna gjorde några anteckningar och bad honom komma till stationen nästa dag för ett formellt vittnesmål. De tog hans pass i beslag.  Robert kände det som en anklagelse.

   Eric hade lägenheten intill, två trappor upp i ett låghus i Stureby. Han kom in.

   "Fick du nåt skjut inatt. Hon var väl tacksam och..." Robert avbröt.

   "Du kan dra åt helvete. Du behöver inte solka ner allting som har med tjejer att göra. Dessutom är hon död och polisen misstänker mig."

   "Ta det lugnt nu. Är hon mördad?

   "Ja. I natt."  

   Eric var tyst en stund. "Du skulle ha lyssnat på mig. Det är för tidigt för dig att trassla med tjejer. ”Ja,ja" sa han när han såg Robert ilskna till igen, "jag vill dig ju bara väl. Nu går jag så får vi prata senare."

   Robert gick till polisstationen nästa dag och avlade sitt vittnesmål. Han förstod att han betraktades som huvudmisstänkt och blev formellt delgiven reseförbud. Åklagaren hade också beviljat husundersökning så Robert fick lämna sina nycklar och blev kvarhållen ett par timmar. Kvällen innan hade varit svår, fylld av grubbel och ångest över Lottas öde. Nu tillkom hans egen rädsla för att bli anklagad för mordet. Han kunde inte gå till jobbet. Han ringde till Karin Sundin.

   "Hej, det här är Robert Wedman."

   ....... "Hej." Svaret kom tvekande med låg röst.

   "Kan jag få träffa dig. Jag måste få reda på hur... hur det blev med Lotta. Och andra saker. Kan vi ses nånstans på stan där det är mycket folk så du slipper vara rädd för mig. Jag måste få tala med dig."

   "Vänta litet." Det dröjde en stund och det hördes röster. Svagt. "Jag vågade inte vara ensam hemma idag så min bror är här. Du kan komma hit."

   Karin bodde i samma hus som Lotta men i en annan port. Det kändes obehagligt att komma tillbaka. Det var Karins bror som öppnade när Robert kom. Karin stod bakom honom.

   "Jag heter Jens och Karin är min syster. Det är lika bra jag säger det på en gång: Jag är polis men är inte inkopplad på det här fallet."

   "Robert heter jag. Det är bra att du är här. Karin hade ju knappast kunnat ta emot mig ensam. Jag är nog huvudmisstänkt. Jag hoppas du inte tror att det var jag, Karin."

   "Jag vet inte vad jag ska tro. Det är så hemskt att hon är död. Och jag skulle ju se till att det inte kom nån .. olämplig. Bedömde jag dig fel?"

   "Nej, Karin. Du bedömde mig rätt. Lotta och jag hade en trevlig kväll och vi skulle träffas igen. Men jag vet bara att hon är död. Var det du som upptäckte henne?"

   "Ja, jag har nyckel. När hon inte öppnade gick jag in. Och där låg Lotta död." Hon började gråta och Jens lade armen om henne. Hon hämtade sig. "Jag får inte säga något åt dig annat än det som kommer i tidningen. Brutalt knivmördad. I sin säng. Inget stulet. Ingen åverkan på lås. Någon hon kände." Robert rös. "Var det du?"

   "Nej. Nej."

   "Du har ju berättat för polisen att du låg med henne" sa Jens. "Hon blev mördad i sin säng. Tänk på det. Jag kände henne väl och vet att hon definitivt inte var lätt på foten. Nånting måste ha stämt ganska bra mellan er. Vem skulle hon släppa in mitt i natten och sedan gå och lägga sig när besökaren var kvar."

   "Ja, vad ska jag säga. Hon var ju skild. Hur hade hon det med sin ex-man?"

   "Han var en hygglig kille. Men hon hade en sambo som var vansinnigt svartsjuk. Det varade inte länge och hon var rädd för honom. Han är faktiskt din enda chans. Och Karins enda chans. För om det var du och hon gav Lotta klartecken och lämnade er, ja du förstår väl vilka skuldkänslor hon skulle få leva med. Så det är bast att det inte var du."

   "Vi måste ha tag på den där sambon."

   "Polisen måste det. Inte du. Nu måste jag gå. Och det måste du också. Okej?"

   När Robert kom hem var lägenheten sig inte riktigt lik. Böcker var slarvigt insatta i bokhyllan, stolar var flyttade. Polisen var klar med sin husundersökning och skulle just till att gå när telefonen ringde.

   "Det är till er," sa Robert och lämnade över luren. Polismannen lyssnade en stund och vände sig till Robert.

   "Ni är härmed anhållen som skäligen misstänkt för mordet på Lotta Lindman..........." Robert hörde inte resten. Han blev alldeles bedövad. Han skulle bli dömd för mord! NEJ!

   "Men sambon då. Han som är svartsjuk. Varför tar ni inte honom?"

   "Han har alibi. Så nu är det bara du kvar. Och du kommer väl med godvilligt." Robert märkte den förändrade tonen. Nu var det inte ni längre. Han satt redan i cellen.

   "Jag mår illa av det här. Jag måste gå på toaletten först."

   "Jag följer med så det inte blir några komplikationer," sa den ene polisen.

   "För helvete. Vi är på tredje våningen och jag har träben." Robert drog upp byxbenet så protesen syntes. "Tror du jag har fallskärm?" Han fick gå in i badrummet.

   Han låste dörren och öppnade fönstret försiktigt. Ett stuprör gick en halvmeter till höger om fönstret. Robert klättrade ut med en from förhoppning att röret skulle hålla medan han kasade ner med hjälp av händer och knän. Han var helt kall och med en tanke i huvudet: Han skulle inte bli inlåst. Han förstod inte hur planen formades i hans huvud, men han betedde sig som om allt var övat och repeterat.

   Han gick lugnt till sin bil, for ut till Södertäljevägen och styrde norrut. Han räknade med att det skulle vara svårt att lokalisera honom bland de tusentals bilister som slutat jobbet för dagen. Han for till Arlanda och parkerade i det runda P-huset, tog bussen tillbaka till Centralen och tunnelbanan till Skärholmen. På  Frälsningsarmens second-hand-butik hade han turen att hitta kläder efter någon jägare tydligen slutat jaga. Han köpte en  grön utstyrsel med långskaftade gummistövlar. På toaletten bytte han om och noterade med tillfredsställelse att stövlarna helt dolde protesen. Han köpte en begagnad cykel och trampade iväg mot Älvsjö, vek av mot Stuvsta och for på småvägar till Högbergaområdet vid Magelugnen. I höstmörkret letade han sig fram till Erics stuga. Han visste från tidigare besök var nyckeln låg. När han satte sig i bästa fåtöljen för att vila var klockan halv elva. Flykten hade tagit sex timmar och krafterna var slut.

   Klockan elva ryckte Robert upp sig och slog på radion för att höra nyheterna. Jo han var med. "En trettiofemårig man, misstänkt för mordet på en kvinna i Gröndal rymde när han skulle anhållas." Rikslarm har utgått." Ja, nu var han samhällets fiende nummer ett.

   Eric brukade hålla temperaturen i stugan vid femton grader och det räckte gott tyckte Robert. Han gick och lade sig med kläderna på och somnade direkt.

   Ett hundra meter från stugan fanns ett hus med fastboende. I övriga närliggande stugor var det folk mest på helgerna. Robert bestämde sig för att inte gå ut i dagsljus och riskera att bli sedd och inte heller tända ljus på kvällen. Förr eller senare skulle polisen också söka honom här. Det var dags att tänka och att göra upp planer. Hans bil skulle snart hittas på Arlanda och för ett par dagar avleda deras uppmärksamhet. Han måste hitta mördaren eller ett nytt gömställe. Efter några timmar förstod han att han kände till för lite om Lotta för att komma på något om mordet. Polisen kunde nog men dom jagade ju honom och ansåg nog fallet löst. Vilken situation! Han måste ha hjälp. Den som låg närmast till hands var förstås Eric men han ville inte blanda in honom. Det var illa nog att han gömde sig i Erics stuga. Den som visste något om Lottas förhållanden var naturligtvis Karin. Men skulle hon ställa upp. Hon måste ju tro att han var mördaren. Det var ändå värt ett försök!

   Han ringde på eftermiddan. Hon var hemma, sjukskriven och ensam.

   "Du är bra fräck som ringer till mig."

   "Jag vet det, men du är den enda som kan ge mig upplysningar om Lotta så jag kan hitta mördaren. Det var inte jag! Kan du berätta allt du vet om Lotta. Det måste finnas nåt i hennes förflutna som kan ge en ledtråd."

   "Jag vet inget mer än jag redan sagt. Både hennes man och före detta sambo har alibin. Det är bara du kvar."

   "Är det jag då?"

   "Jag vill inte tro det. För då är alltihop mitt fel. Jag till och med skrev annonsen åt henne för hon isolerade sig så efter operationen. Då är det mitt fel att hon dog eftersom jag inte silade bort dig på en gång."

   "Kom och träffa mig på ett ställe där det finns folk." Han tänkte en stund. "Kom till Sundby gård på Lännavägen. I morgon klockan tolv. Det är buss 709 från Huddinge station.

   Robert satt i mörkret, otålig, rastlös och ängsligt förväntansfull inför morgondagen. Klockan var nio och han satt med sin andra whisky, tagen ur det välförsedda barskåpet. En nyckel rasslade i låset! Han blev alldeles överrumplad. Var det polisen? Nej, han såg Erics välkända silhuett i dörröppningen. Lyset tändes.

   "Inte ska du sitta här i mörkret. Jag tog med ett par tidningar så du kan läsa vad du ställt till med."

   "Hur visste du att jag var här?"

   "Nu underskattar du mig, Robert. Du har levat under mina vingar och du vill hålla dig kvar där. Du är naturligtvis här. Var skulle du annars vara? I cellen möjligen."

   "Vad vill du?"

   "Du och jag ska ta oss en bläcka och resonera om livet. Passar det." Robert kände på ett underligt sätt att ikväll skulle deras vänskap ta slut.

   "Jo, jag kan behöva ett par järn."

   De började prata om gamla tider. Robert märkte att Eric gärna fyllde på hans glas och skålade. Han vill ha mig full tänkte han och började se Eric som en motståndare. Hans självbevarelsedrift sporrades och gav honom en resistens mot alkohol, som han normalt inte hade. Det fanns ingen toalett inne, så de måste gå runt knuten för att kissa. Varje gång fyllde de på varandras glas. Det var som ett spel. Senare på kvällen stekte de prinskorv och ägg som Eric haft med sig. Båda var ganska lummiga.

   "Vet du om att du är en kasperdocka, Robert. Jag har flera stycken."

   "Jag har nog känt ett snöre som ryckt ibland men då har jag klippt av det."

   "Just det Robertgrabben, du skulle inte ha klippt av det." Det blev tyst en stund. "Vet du när jag upptäckte att jag kunde styra människor? Fjorton år var jag. Plötsligt upptäckte jag att folk rättade sig efter det jag sa. Ett ord här och där och en kille blev mobbad. Ett nej här och där hemma och vi tog inte den korkmattan, gick inte på bio den kvällen, tog inte pannkaka utan köttbullar till middag. Du har inte den gåvan och kan inte förstå hur ... ja hur berusande  det är. Jag har fortsatt med min styrning av människor. Ett positivt ord här och ett negativt ord där, du anar inte hur lätt människor blir påverkade utan att veta det. Du undrar kanske varför du inte blev antagen till den avancerade programmeringskursen. Jag ville inte ha dig som medtävlare. Ett par ord på de rätta ställena och du var ute. Vad säger du om det?

   "Jag säger att jag aldrig velat bli programmerare. Jag har hittat min nisch och där sitter jag nöjd."

   "Det är det som är felet med dig. Du skulle ha suttit nöjd i jobbet som jag ordnat åt dig. I stället startar du eget och bryter dig ut ur min sfär. Jo jag har andra som jag styr. Foten var en varning. Jag tänkte att du skulle rätta dig in i ledet, krympling som du blev. Men nej, du måste gå dina egna väga igen. Och fruntimmer. Om du åtminstone låtit bli det!" Robert dämpade sin ilska.

   "Och vad gjorde du då?"

   "Skit i det. Jag ska tala om en sak för dig. Min pappa stack när jag var sexton år. Mamma var som en gud för mig. Så hade jag en farbror. Han var snäll men jag tyckte han var gammal och äcklig. Han dansade efter min pipa. Men så fort jag flyttat hemifrån blev han sambo med mamma. Han tog min mamma ifrån mig. Jag har inte varit hemma sen dess. Och sen ska du förstöra vårat kamratskap för nån okänd slampa som du får tag på genom en annons. Du förstår ju själv."

   "Hur fick du henne att släppa in dig?"

   "Det var lätt. Jag hade följt efter dig och väntat i sju timmar. Tänk på det. Sju timmar. Sen gick du och jag gick in och ringde på dörren. Jag sa att Robert brutit benet på trappan och bett mig ringa efter ambulans. Och den dumma kossan släpper in mig! Sen var det lätt. Kniv på strupen. Ska bara ha värdesaker. Gå till sängen och så vidare. Lätt."

   Robert var helt kall, som i en annan värld, men måste ut och kasta vatten. Det kom folk på vägen och han gick bakom huset. Genom det lilla köksfönstret såg han Eric syssla med något under diskbänken. När han kom in sa Eric att nu måste han gå och Robert blev ensam. Han tittade under diskbänken och såg att slangkopplingen från gasoltuben till köket var något glapp. Han kunde känna gasen strömma mot fingertoppen. Han tänkte. Gasen är tyngre än luft. Om en stund ligger gasen som en osynlig dimma en halv meter ovanför golvet. Då når den kompressorn i frysen som ger en gnista.  Goodbye. Då, som vid flykten hade han sin plan klar. Han gjorde att par smörgåsar, tog på sig sina gröna kläder, cyklade ett par kilometer söderut och lade sig under en gran. Efter någon timme såg han ett eldsken och visste att stugan brann ner till grunden. Sedan sov han till gryningen.

Robert träffade Karin på serveringen på Sundby Gård. Hon kom med röda kinder efter promenaden från Lännavägen, färgglatt klädd men med ett ängsligt uttryck i ansiktet.

   "Du ser ut som om du sovit i skogen inatt" sa hon när hon såg Robert.

   "Det är precis vad jag gjort faktiskt. Och som du ser så är jag nykter. ordentlig, snygg och en vanlig hygglig kille." Karin snyftade till.

   "Det var mina ord kvällen du träffade Lotta. Har du kommit för att plåga mig?"

   "Jag sa dom orden därför att dom är sanna. Igår kväll hände en sak som bevisar det för mig. Problemet är hur jag ska kunna bevisa det för dig och för polisen." Robert berättade vad som hänt kvällen innan.

   "Kom, vi tar en promenad efter stranden och tänker." Solen sken och höstfärgerna lyste klara, vattnet var som en spegel. Under andra förhållanden skulle det ha varit en underbar promenad.

   "Nej jag vill inte utsätta dig för någon fara." Han hörde själv hur dumt det lät. "Jag menar om vi sätter oss på bänken vid vattnet inom synhåll för folk så är du mera avslappnad."

   "Okej då gör vi det. När Jens gick på polisskolan hjälpte jag honom en del med hemuppgifterna och läste lite i hans böcker. Egentligen är jag halvt utbildad till polis. Jag kom att tänka på ett par saker. Golvet i hallen hos Lotta var nybonat. Det finns säkert spår av polishen på skorna hos alla som gått där. Dessutom hade hon en kokosmatta i hallen. Den är nog bra men den tappar fibrer. Finns säkert både på dina och mina skor. Det kan faktiskt finnas tekniska bevis hos Eric."

   "Tror du att Jens skulle kunna vara kontaktman mellan mig och polisen?"

   "Bara det inte strider mot hans plikt som polis."

   "Jag har en plan." Han berättade hur han hade tänkt att de skulle göra.

   "Då tar du en stor risk. Tänk om polisen behåller dig och ger tusan i din plan."

   "Jag kommer inte frivilligt om inte Jens intygar på heder och samvete att polisen går med på planen."

   Nästa dag kunde man läsa i tidningen om en mordbrand i en stuga vid sjön Magelugnen. I brandresterna hade det svårt brända liket av en ännu oidentifierad man påträffats.

  Under dagen medan Eric var på jobbet hade Jens, civil och ledig, tillsammans med Robert dragit ledningar från Roberts lägenhet in till Erics vardagsrum och hall och gömt förstärkare och mikrofoner. De hade också spelat in röster.

Karin hade tagit på sig röd peruk och sminket sig vit i ansiktet liksom Robert. Några minuter efter att Eric kommit hem ringde de på dörren. Eric öppnade och stod alldeles skräck slagen.

   "Hej Eric, det här är Lotta som jag träffade på annons."

   Eric ryggade tillbaka, snubblade och föll. Han började sedan krypa mot vardagsrummet. Då hördes Roberts och Karins röster från vardagsrummet: "Det luktar gas" och "Jag är ingen kossa!"

   Erik snyftade till. "Jag var ju tvungen. Förstår ni inte det. Jag var ju tvungen att döda er. Ni förstår väl."